Handläggning av frågor i brottmål

Question

1) När man har skrivet en stämningsansökan med personuppgifter om personen, gärningsbeskrivning, lagrum, bevisning. Ska man skicka den till åklagare eller ska man lämna in den till tingsrätten som i sin tur skickar den till åklagaren för att denna ska ge intyg för att man ska kunna driva målet själv som enskilt åtal? T ex vid mened.

2) I fall man driver enskilt åtal ang t ex hemfridsbrott, är de exakt samma regler som i ett civilmål? dvs kan man kräva motpart under sanningsförsäkran?

3) Vid ett grovt förtal, kan man av utredningsskäl kräva svarande att uppge vart uppgiften kommer ifrån som han sprider omkring sig? i mitt fall var de i media. I fall man vill få möjligheten att stämma källan till uppgiften? Då uppgiften var att skada personen i allmänhetens ögon och utsätta denna för andras missaktning.

4) Hur länge har ett dödsbo rätthandslingsförmåga att driva ett enskilt åtal vid ett allmänt brott (olaga hot, inbrott, förtal) mot en person som avled kort tid efter brott, upphör möjligheten vid dödsboets avvecklande eller vid preskriptionstids utgång av brottet.

5) I fall man stämmer ett vittne för mened då denna person medvetet vilseleder rätten på ett sådant grovt sätt att de handlar om ge fördel åt vinnade part och målet har avslutas. Man kan aldrig pröva ett mål som redan har avgjorts, men kan man pröva den del han har vilselett rätten då de finns bra bevis, eller skulle de redan ha gjorts under målets gång? Meneden uppdagads inte förrän efter rättegången.

Answer 1

Hej och tack för dina frågor! Jag ska göra mitt bästa för att nedan försöka besvara dem.

1) Enligt 42 kap 2 § rättegångsbalken gäller att den som vill inleda en rättegång mot någon ska hos rätten skriftligen ansöka om stämning. Detta gäller vid tvistemål. Vid brottmål gäller att det är åklagaren som har hand om brott som faller under allmänt åtal och under allmänt åtal hör alla brott om de inte uttryckligen är undantagna därifrån enligt 20 kap 2 – 3 §§ rättegångsbalken. Dessa kallas för åklagarbrott och här menar man att åklagaren har primär åtalsrätt. Mål som är undantagna allmänt åtal, kallas för målsägandebrott och här kan målsägande väcka enskilt åtal. Vad gäller brott som faller under allmänt åtal får målsäganden enbart väcka åtal om han eller hon angivit brottet och åklagaren beslutat att åtal inte ska äga rum enligt 20 kap 8 § rättegångsbalken. Brotten ska i sådana fall angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet enligt 20 kap 5 § rättegångsbalken. Dessa kallas för angivelsebrott och även här har åklagaren primär åtalsrätt, medan målsäganden har subsidiär åtalsrätt. Exemplet mened enligt 15 kap 1 § brottsbalken faller under allmänt åtal.

2) Hemfridsbrott handläggs enligt reglerna om brottmål, vilket leder till att den tilltalade och målsäganden inte får höras under sanningsförsäkring utan förhören sker upplysningsvis, vilket framgår av 37 kap 1 – 2 §§ rättegångsbalken.

3) Under en rättegång i brottmål har den tilltalade inte någon skyldighet att yttra sig. Av den anledningen kan man inte kräva svaranden att uppge vart vissa uppgifter kommer ifrån.

4) I 20 kap 13 § 2 st. rättegångsbalken nämns att om den person mot vilket brottet är begånget avlider eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, har närstående till den avlidne samma rätt att angiva brottet eller föra talan som den rätten den avlidne hade om det inte av omständigheterna framgår att denne ej velat angiva eller åtala brottet. Det är här alltså den närstående personen som får föra talan förutsatt att nämna krav är uppfyllda och om brottet har preskriberats gäller givetvis att käromålet inte kan bifallas. I övrigt stadgas enligt mitt vetande inte några andra frister.

5) Det är korrekt att man inte kan pröva samma sak i en annan rättegång. Huruvida menedsbrottet kommer upp till prövning beror därför på vad den första rättegången handlade om och huruvida detta är att anse som samma sak eller annan sak, vilket är en komplex bedömning som i brottmål utgår från gärningens identitet. Av frågan framgår inte vad den första rättegången avsåg och av den anledningen är det svårt att besvara frågan. Förutsatt att den första rättegången inte handlade om menedsbrottet torde det inte föreligga hinder mot att väcka talan.