Lawline svarar
Hej,
Det är väldigt svårt att dra en tydlig gräns för när den ene föräldern i domstolens ögon förbrukat sin rätt att behålla vårdnaden om sitt barn. Vi kan i alla fall konstatera en del generella saker om hur den här typen av frågor kan lösas och hur de enligt lagen ska bedömas i rätten. Området regleras i 6 kap Föräldrabalken. https://lagen.nu/1949:381#K6P1S1
Först och främst har föräldrarna möjlighet att avtala sinsemellan om hur vårdnaden ska skötas, exempelvis att den ena föräldern ensam ska ha hand om vårdnaden. Ett sådant avtal är giltigt om det är skriftligt och socialstyrelsen godkänner det. Lagrum för detta finner du här: https://lagen.nu/1949:381#K6P6S1 Är det inte möjligt att komma överens får man väcka talan om ändrad vårdnad i rätten.
Det föreligger inget hinder för rätten att förordna gemensam vårdnad om barnet även om den ene föräldern motsätter sig detta. Om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad så måste dock en ensam förälder tilldelas vårdnaden. Se: https://lagen.nu/1949:381#K6P5S1
Det rätten enligt lagtexten ska beakta vid vårdnadstvister är barnets bästa, och här har man som utgångspunkt att det är bäst för barnet att båda föräldrar är vårdnadshavare. Denna huvudregel kan frångås om den ene föräldern visat sig vara olämplig som vårdnadshavare, men exakt vad som krävs här är svårt att bedöma.
Rätten ska även särskilt beakta föräldrarnas förmåga att samarbeta kring frågor som rör barnet. Det kan t.ex. röra sig om att den ene föräldern försöker sabotera den andres umgänge med barnet. Innan denna reglering infördes tenderade domstolarna att förordna gemensam vårdnad även om vårdnadshavarna hade relativt stora samarbetssvårigheter. I och med införandet av nämnda stycke är tanken att det ska vara lättare för en föräldrar att ensam bli vårdnadshavare.
Jag hoppas att du åtminstone blivit lite klokare av detta.
Vänligen