Lawline svarar
Hej Anna,
Det beror på i vilket sammanhang man använder uttrycker. Vanligtvis kan man mena vad som kallas för dispositiv rätt. Det är sådana lagar som gäller endast om inget annat har avtalats. Ett exempel är köplagen. Om två privatpersoner avtalar om ett köp av t.ex.en bil utan att komma överrens om några närmare detaljer för köpet så gäller reglerna i köplagen om de skulle bli osams och gå till domstol för att få ett avgörande. Man säger då att köplagen fyller ut deras avtal där det saknas avtalade regler för köpet.
Sammanfattat: I den mån som man har avtalat om t.ex. plats och tid för avlämnande eller hur eventuella fel skall behandlas så gäller inte köplagen, men i den mån som man inte har avtalat om sådana saker så gäller istället det som står i köplagen, som på så sätt fyller ut avtalet där avtalet saknar innehåll.
I andra lagar kan det också stå att om inget annat är avtalat så gäller följande. Då fyller dessa lagar också ut avtal. Samtidigt är dessa bestämmelse dispositiva eftersom de inte gäller om man kommer överrens om att något annat skall gälla. Man kan ju självklart också komma överrens om att man skall följa dispositiv rätt fullt ut, och de ändrar inte i praktiken något, men det innebär att att de inte blir någon tvekan om att inte har avtalat något annat än vad som står i t.ex. Köplagen vilket är en fördel i bevishänseende.
