Lawline svarar
Hej.
Huvudregeln enligt svensk rätt är att gåvor som arvlåtaren har givit till sina barn under sin livstid skall räknas som förskott på arv. Detta gäller alltså gåvor som har någon typ av ekonomiskt värde, dvs en gåva som har ökat arvingens behållning (/tillgångar) har gåvan inget värde så ska gåvan inte inverka/påverka arvet.
Sådan gåva som har ekonomiskt värde som arvlåtaren givit sina barn ska endast avräknas som förskott på arv om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Dvs om arvlåtaren har uttryckt sin vilja om att gåvan inte skall vara ett förskott på arv så ska gåvan inte heller avräknas som förskott på arv. Detta enligt 6 kap. 1 § Ärvdabalken (se https://lagen.nu/1958:637)
Det finns inget formkrav för hur viljeförklaringen skall ges utan det kan ske både skriftligt och muntligt. En handling från arvlåtaren med en nedtecknad förklaring om att viss gåva inte är ett förskott på ett framtida arv utgör en gällande viljeförklaring och utgör ett giltigt bevis på att gåvan inte ska avräknas som förskott på arv.
Det spelar heller ingen roll om viljeförklaringen ges i anslutning till att gåvan ges eller vid ett senare tillfälle. Att viljeförklaringen angående gåvan ges vid ett senare tillfälle gör inte viljeförklaringen mindre giltig.
_Utgör fordran som barnet fått av arvingen (under dennes livstid) alltså en ekonomisk tillgång (om den exempelvis kan återupplivas) som ökar den arvingens behållning (/tillgångar) så är detta en sådan typ av gåva som ska avräknas så som förskott på arv. Men har arvlåtaren gjort en viljeförklaring om att viss gåva inte ska avräknas som förskott på arv, så ska gåvan inte heller avräknas på arvingens arv._
Med Vänliga Hälsningar
