Lawline svarar
Hej
Till att börja med kan sägas att för att svensk rätt ska bli tillämplig på arvsfrågorna så ska arvlåtaren (vid dennes bortgång) vara svensk medborgare. Är arvlåtaren (dvs den som efterlämnar ett arv) medborgare i annat land ska det landets lag reglera frågorna kring arvet, enligt 1 kap. 1 § 1 st. Lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL) (se https://lagen.nu/1937:81). Var arvlåtaren vid denna tidpunkt är bosatt saknar betydelse.
(Angående fast egendom som inte kan säljas utan måste gå i arv av sådant slag som fideikommiss gäller enligt 1 kap. 2 § IDL att lagen i det land där egendomen är belägen ska tillämpas på frågorna kring arvet. Detta är idag en ovanligare företeelse.)
Huvudregeln enligt svensk rätt är att gåvor som arvlåtaren har givit till sina barn under sin livstid skall räknas som förskott på arv om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Dvs om arvlåtaren har uttryckt sin vilja om att gåvan inte skall vara ett förskott på arv så ska gåvan inte heller avräknas som förskott på arv. Detta enligt 6 kap. 1 § Ärvdabalken (se https://lagen.nu/1958:637)
Det finns inget formkrav för hur viljeförklaringen skall ges utan det kan ske både skriftligt och muntligt. Förslagsvis är det dock lättare att bevisa denna vilje förklarings giltighet om det upprättats och undertecknats en handling innehållande en förklaring att viss gåva inte är ett förskott på ett framtida arv. Det spelar heller ingen roll om viljeförklaringen ges i anslutning till att gåvan ges eller vid ett senare tillfälle. Handlingen blir alltså ett bevis på att gåvan inte är ett förskott på arv.
Med Vänliga Hälsningar
