Vad innebär skyddet för svagare part i 36 § AvtL?
AvtL är från 1915 men inte 36 §. Vilket år kom den? Vad betyder andra stycket om att hänsyn i oskälighetsbedömningen ska tas till om någon part har en underlägsen ställning? Gäller det bara villkor mot konsumenter?
Lawline svarar
Hej,
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Jag förstår din fråga som att du vill veta dels när 36 § avtalslagen infördes, dels vad skyddet för svagare part, som föreskrivs i paragrafens andra stycke, faktiskt innebär i praktiken.
Vad innebär 36 § avtalslagen?
Avtalslagens 36 paragraf, ofta benämnd stora generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor, infördes 1976 (se prop. 1975/76:81 & lag (1976:185) om ändring i (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetens område). Så skedde för att ge domstolar en ökad möjlighet att jämka eller annars åsidosätta oskäliga avtalsvillkor (prop. 1975/76:81 s.1).
Paragrafen stadgar att avtal alternativt enskilda avtalsvillkor kan jämkas (ändras/justeras) eller lämnas utan avseende (bortses ifrån) i det fall dessa annars skulle leda till oskäliga avtalsverkningar med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden eller omständigheterna i övrigt (se Munukka, lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 36 §, avsnitt 1. Inledning, Lexino 2020-08-28 (JUNO)). Tanken är att avtal som framstår som orimliga men som inte kan angripas av andra ogiltighetsregler (t.ex. 28-31 §§ lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område) antingen ska kunna balanseras så att de blir rimliga eller, om detta inte är möjligt, helt ogiltigförklaras.
Vad innebär andra stycket??
Av paragrafens andra stycke framgår att, vid tillämpning av bestämmelsen, särskild hänsyn ska tas till "behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet" (36 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område). Andra stycket erbjuder således skydd för en eventuellt svagare part i ett avtalsförhållande.
Vad som avses är att en av parterna i avtalsförhållandet, i avtalsrättslig mening, befinner sig i en underlägsen ställning i förhållande till den andre parten. Det råder alltså en avtalsrättslig obalans mellan parterna vilken kan leda till ett ogynnsamt avtal för den svagare av de båda. Det kan t.ex. röra sig om avtalsvillkor som ger den ene parten en ensidig rätt att avgöra viktiga avtalsrättsliga frågor såsom hur lång acceptfristen eller leveranstiden ska vara, vad som är ett leverantörshinder etc. (se Adlercreutz & Gorton, 2011, s. 313). Sådana villkor kan alltså jämkas eller lämnas helt utan avseende.
Detta kan vara fallet när den ena parten är en konsument men det kan även vara fallet i andra situationer. Faktum är att det av bestämmelsens förarbeten framgår att även en konsument kan befinna sig i en överlägsen ställning gentemot en näringsidkare (prop. 1975/76:81 s. 117). Även om syftet med införandet av bestämmelsen, i stor utsträckning, var att stärka konsumentskyddet så kan den, således, tillämpas även i andra situationer. Av praxis framgår det, exempelvis, att generalklausulen numer tillämpas oftare i rena näringsidkarförhållanden (det vill säga när två näringsidkare ingår avtal med varandra) än i konsumentförhållanden (se Munukka, lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 36 §, avsnitt 2.2 Skydd för svagare part, Lexino 2020-08-28 (JUNO)). Det bör dock observeras att det då ofta handlar om avtal som, i någon mån, rör småföretagare.
Jag hoppas att du har fått ett någorlunda hjälpsamt svar på din fråga. I den mån jag har missförstått din fråga, något är oklart eller om du bara har några ytterligare funderingar så får du gärna återkomma.
Vänligen,
