Rättsfall NJA 1960 s. 488

Hej!

Jag skulle vilja ta del av / läsa sidan NJA 1960 s. 488 om det är möjligt att scanna den eller sända en länk e dyl.

Tack på förhand!

Vänliga hälsningar

Lawline svarar

Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Jag klistrar nedan in det rättsfall du är intresserad av. Trevlig läsning!

NJA 1960 s. 488

Vattenmål. Genom olika avtal har ett bolag förvärvat vattenrätter och därvid åtagit sig att från planerad vattenkraftanläggning (Järpströmmen) leverera elektrisk kraft. Sedan genom dom, som vunnit laga kraft, tillstånd lämnats till vattenkraftanläggningen, yrkar bolaget vid vattendomstolen -- där mål om oavgjorda frågor med avseende å anläggningen alltjämt är anhängigt -- att vattendomstolen måtte fastställa samtliga de leveranser av ersättningskraft varom avtal träffats vid förvärvet av vattenrätterna. Yrkandet har avvisats.

Järpströmmen, en omkr. 8 km lång källflod till Indalsälven, avbördar vattnet från Kallsjön till sjön Liten inom Undersåkers socken av Jämtlands län och har en fallhöjd av omkr. 64 m.

Genom en d. 6 juli 1939 inkommen ansökan anhöll Aktiebolaget Svarthålsforsen hos Norrbygdens vattendomstol om tillstånd att i Järpströmmen anlägga ett kraftverk och i samband därmed utföra vissa andra arbeten. I ansökningen uppgavs bl. a. att "all rätt till Järpströmmens vatten, vattenfall, flodbotten, uppgrundningar, holmar och fiske" innehades med ägande- resp. servitutsrätt av Svarthålsforsen och kronan, att kronans vattenrätt vore utarrenderad till Svarthålsforsen fr. o. m. d. 1 juli 1939 intill utgången av år 1985 samt att Svarthålsforsen med vissa angivna undantag disponerade -- på grund av ägande- eller servitutsrätt -- över de markområden som komme att beröras av vattenkraftanläggningen. Till styrkande härav funnos såsom bilagor till ansökningen fogade åtskilliga år 1938 ingångna avtal, varigenom till Svarthålsforsen, mot vederlag helt eller delvis i form av leverans utav elektrisk kraft från den tillämnade anläggningen i Järpströmmen, med äganderätt överlåtits fastigheter och fastighetsdelar eller såsom servitut upplåtits rätt till vattenkraft i Järpströmmen m. m. Ett av dessa avtal utgjordes av d. 26 jan. s. å. dagtecknat kontrakt mellan Svarthålsforsen samt Aktiebolaget Tegefors verk. Svarthålsforsen hemställde i ansökningen, att rätten till vattnets tillgodogörande måtte förenas med ett område av fastigheten Hårsta 2 1, sedermera efter avstyckningsförrättning åsatt jordregisterbeteckningen Hårsta 2 4.

Enligt dom d. 29 juni 1940 lämnade sagda vattendomstol -- med anmärkande att det strömfall om vars tillgodogörande vore fråga tillhörde, till 2/3 Svarthålsforsen och till 1/3 kronan -- Svarthålsforsen tillstånd att, för tillgodogörande av kronans och Svarthålsforsens strömfall i Järpströmmen mellan Kallsjön och Liten, på angivna villkor anlägga damm över strömmen samt kraftstation m. m: ävensom verkställa viss dämning med dammen eller fångdammar för denna. Särskilda föreskrifter meddelades härvid ang. ersättning för skador och intrång å mark m. m., vartill Svarthålsforsen enligt vad i ansökningen angivits icke ägde dispositionsrätt; vissa frågor uppskötos emellertid. Slutligen förklarades fastigheten Hårsta 2 4 skola vara strömfallsfastighet. Någon bestämmelse om leverans av ersättningskraft från denna fastighet meddelades icke. -- Domen vann laga kraft i de hänseenden som här äro av intresse. De uppskjutna frågorna hava ännu icke blivit i allo avgjorda.

Uti en d. 5 juni 1944 till samma vattendomstol inkommen ansökan anförde Tegefors bl. a.: Genom kontraktet d. 26 jan. 1938 överlät Tegefors till Svarthålsforsen vattenrätt i Järpströmmen. Denna vattenrätt utnyttjades vid kraftverksanläggningen i Järpströmmen. Enligt § 9 i kontraktet skulle Svarthålsforsen för all framtid såsom ersättning för överlåtelsen fullgöra leverans av elektrisk kraft, att tillhandahållas Tegefors och efterföljande ägare av stadsägan nr 26 i Järpens municipalsamhälle. Enligt mom. G i §:n vore Tegefors berättigat att på egen bekostnad till säkerhet för kraftleveranserna i fråga söka inteckning med bästa förmånsrätt uti två genom kontraktet till Svarthålsforsen överlåtna områden av fastigheterna Svensta 1 3 och 1 10 och skulle denna rätt gälla till förmån för stadsägan nr 26. Vidare vore enligt § 13 i kontraktet Tegefors såsom ägare av stadsägan nr 26 berättigat att "för drift vid industriell anläggning erhålla för anläggningen erforderlig tillgång till vatten för fabrikationen". Till säkerhet härför ägde Tegefors söka servitutsinteckning med bästa förmånsrätt i Svarthålsforsens fastigheter under Svensta 1 3 och 1 10. Inskrivningsdomaren i Jämtlands västra domsaga hade d. 26 jan. 1944 beviljat inteckning i förenämnda, dåmera med beteckningen Svensta 1 36 och 1 37 utbrutna, områden av Svensta 1 3 och 1 10, Tegefors såsom ägare av stadsägan nr 26 till säkerhet för servitutsförmåner enligt § § 9 och 13 i kontraktet. Vid förhandlingarna mellan Tegefors och Svarthålsforsen hade man utgått från att de fastigheter vilka skulle avskiljas från Svensta 1 3 och 1 10, d. v. s. Svensta 1 36 och 1 37, komme att utgöra strömfallsfastighet för kraftverksanläggningen. Emellertid hade därefter Hårsta 2 4 förklarats vara strömfallsfastighet. I avsikt att för framtiden på fullt betryggande sätt säkra den rätt till elektrisk kraft och fabrikationsvatten som genom kontraktet tillförsäkrats Tegefors och efterföljande ägare av stadsägan nr 26 anhölle nu Tegefors, att vattendomstolen måtte dels såsom förlikning mellan Tegefors och Svarthålsforsen fastställa kontraktet av d. 26 jan. 1938 dels förklara de skyldigheter med avseende å kontraktet vilka åvilade Svarthålsforsen skola knytas till Hårsta 2 4 i dess egenskap av strömfallsfastighet för vattenkraftanläggningen i Järpströmmen.

Genom påskrift å Tegefors' ansökan hade Svarthålsforsen förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till denna utan medgiva, att ifrågavarande kontraktsbestämmelser fastställdes såsom förlikning mellan bolagen.

Målet ang. vattenkraftanläggningen i Järpströmmen är fr. o. m. d. 1 juli 1949 anhängigt vid Mellanbygdens vattendomstol.

I ansökan som d. 27 dec. 1951 inkom till sistnämnda vattendomstol, anhöll Svarthålsforsen, "att vattendomstolen måtte fastställa de leveranser av ersättningskraft varom avtal träffats vid förvärv av vattenrätter m. m. i Järpströmmen". Av en uti ansökningen intagen förteckning framgick, att med ansökningen avsågos samtliga ovan omnämnda avtal, genom vilka Svarthålsforsen före tillståndsmålets anhängiggörande förvärvat ägande- eller servitutsrätt till vattenkraft i Järpströmmen m. m. och i vilka vederlaget bestämts att helt eller delvis utgå i form av elektrisk kraft.

Mellan bygdens vattendomstol (vattenrättsdomaren Hallen berg, vattenrättsingenjörerna E och T samt de båda vattenrättsnämndemännen) yttrade i slutligt beslut d. 29 sept. 1956: I anledning av år 1944 resp. år 1951 gjorda framställningar av Tegefors och Svarthålsforsen uttalar vattendomstolen följande.

Genom de ifrågavarande, före målets anhängiggörande träffade avtalen har Svarthålsforsen förvärvat ägande- eller servitutsrätt till i avtalen angiven vattenkraft m. m. I domen d. 29 juni 1940, i vilken meddelats tillstånd till uppförande av de huvudsakliga delarna av kraftanläggningen och lämnats medgivande till vattenkraftens tillgodogörande, ha nämnda tillstånd och medgivande, såvitt nu är i fråga, grundats på de rättigheter Svarthålsforsen förvärvat genom avtalen. Ianspråktagande jämlikt VL har sålunda icke ägt rum i förevarande fall.

Vid nu upptagna förhållanden har vattendomstolen icke att taga begärd befattning med avtalen eller däri överenskomna vederlag eller villkor i övrigt.

Ifrågavarande talan av Tegefors och Svarthålsforsen avvisas.

Svarthålsforsen och Tegefors anförde besvär.

Svarthålsforsen yrkade, att vattendomstolens beslut måtte upphävas och målet återförvisas till vattendomstolen för fortsatt behandling.

Tegefors yrkade, i första hand dels att Svarthålsforsen enligt bestämmelserna i § 9 av kontraktet d. 26 jan. 1938 åvilande kraftleveranser skulle förklaras utgöra ersättningskraft enligt 9 kap. VL samt att leveransskyldigheten skulle åvila nuvarande strömfallsfastigheten Hårsta "2 7" dels att det skulle åligga Svarthålsforsen att tillhandahålla Tegefors fabrikationsvatten i enlighet med bestämmelserna i § 13 av samma kontrakt, därvid denna skyldighet jämväl skulle åvila Hårsta "2 7". I andra hand yrkade Tegefors, att målet måtte återförvisas till vattendomstolen för förnyad behandling enligt nyssnämnda yrkanden.

Svarthålsforsen androg: Till stöd för sitt överklagande ville Svarthålsforsen åberopa grunderna för VL ävensom av vattendomstolarna tillämpad praxis att fastställa leveranser av ersättningkraft kraft, även om avtalen ang. dessa träffats före anhängiggörandet av resp. vattenmål. För vederhörande parter vore det i flera avseenden av vikt, att avtalade leveranser bleve fastställda av vattendomstolen. Sålunda beredde sådan fastställelse parterna ökad säkerhet och trygghet beträffande leveransernas fullgörande och vad därmed sammanhängde. Härjämte ägde fastställelsen stort värde för ersättningstagaren, om denne önskade belåna kraften. Vidare hade fastställelsen avgörande betydelse i skattehänseende; vid fastighetstaxeringen toges nämligen hänsyn endast till ersättningskraft, som utginge på grund av vattendomstols beslut. Rent praktiskt och från allmänna rättvisesynpunkter sett talade starka skäl för att leveranser av ersättningskraft, ang. vilka avtal träffats före ett vattenmåls anhängiggörande, borde kunna fastställas i målet. Det måste uppenbarligen anses praktiskt, att ett kraftverksföretag sökte i förväg ordna upp förhållandena avtalsvis för att på så sätt vinna tid och förenkla förfarandet inför vattendomstolen. Under dylika omständigheter framstode det såsom otillfredsställande, att företaget och dess motparter skulle komma i sämre rättsläge än om de underlåtit att på egen hand söka reglera sina mellanhavanden. Lika väl som vattendomstolen enligt 9 kap. 17 § VL i vissa fall ägde överflytta rätt till ersättningskraft från en fastighet till annan, borde vattendomstolen kunna efter ett måls anhängiggörande fastställa dessförinnan avtalade leveranser av ersättningskraft. För Svarthålsforsen tedde sig Mellanbygdens vattendomstols vägran att fastställa de här ifrågavarande kraftleveranserna överraskande; annan avdelning inom samma vattendomstol hade nämligen genom deldom d. 8 nov. 1955 i mål ang. Svarthålsforsens kraftverk fastställt kraftleveranser, ehuru dessa avtalats före -- i flera fall långt före -- målets anhängiggörande.

Tegefors förklarade sig biträda Svarthålsforsens besvär samt anförde vidare: även om det icke funnes någon uttrycklig lagbestämmelse av innehåll, att kraftleveranser av förevarande art finge med parternas begivande fastställas såsom ersättningskraft enligt 9 kap. VL, syntes den praxis enligt vilken fastställelse beviljades helt överensstämma med det praktiska livets behov. Konsekvenserna av att dylik kraftleverans fastställdes såsom ersättningskraft vore, på sätt Svarthålsforsen framhållit, betydande. Det syntes naturligt, att dessa konsekvenser, som torde vara väsentligt mera vittgående i dagens samhälle än vid tillkomsten av VL, beaktats i vattenrättslig praxis. Tydligen hade därvid ansetts överensstämma med VL:s anda och mening, att kraftersättning, som förbehölles i samband med medgivande till visst kraftverksbygge, finge utgå såsom ersättningskraft enligt VL. Till den del Svarthålsforsen tagit i anspråk Tegefors tillhörig vattenrätt mot skyldighet att för denna lämna vederlag i form av kraftleveranser förelåge realiter endast ett medgivande för Svarthålsforsen att "taga in" vattenrätten i ett kraftverksbygge och att i utbyte lämna visst vederlag i kraft. Vattenrätten kunde med andra ord sägas icke vara frånhänd viss fast egendom. Ifrågavarande Tegefors tillkommande kraftleveranser representerade ett värde av lågt räknat 3 miljoner kr. med högt belåningsvärde, under förutsättning att de vore sakrättsligt skyddade såsom ersättningskraft enligt 9 kap. VL. I motsatt fall hade de ej något självständigt värde utan betraktades allenast såsom stödhypotek. De låneinstitut som sysslade med belåning av vattenkraft vore få och hade särskild expertis, som noga undersökte värdet av viss kraftleverans såsom belåningsobjekt, när en lånefråga uppkomme. För borgenärer kunde det aldrig innebära någon nackdel, att en kraftleverans, i stället för att intecknas uti strömfallsfastigheten, fastställdes att utgå därifrån såsom ersättningskraft. På grund av att ifrågavarande kraftbelopp icke fastställts att utgå såsom ersättningskraft i samband med att strömfallsfastigheten bestämdes hade Svarthålsforsen förvissat sig om att dess borgenärer icke hade någon erinran mot att ersättningskraft fastställdes i förevarande mål. För att underlätta handläggningen av målen vid vattendomstolarna sökte parterna så långt sig göra läte träffa frivilliga överenskommelser om skilda frågor, bl. a. sådana rörande vattenhushållningen. Regelmässigt önskade parterna, att dylika överenskommelser fastställdes av vattendomstolen. Skälen härför torde vara bl. a. att erhålla viss granskning av överenskommelsen för att få densamma intagen i domstolens handlingar och för att bekomma en exekutionstitel. Det vore praxis, att parternas anhållan om fastställelse medgåves. Tegefors' yrkande om fastställelse av Svarthålsforsens skyldighet att tillhandahålla fabrikationsvatten borde därför hava bifallits.

Vattenöverdomstolen (hrr V, T, H och C:s, referent,) yttrade i slutligt beslut d. 31 maj 1957: På de av vattendomstolen angivna skälen och då i rättegången något partsförhållande i de hänseenden varom nu är fråga ej förelegat mellan Svarthålsforsen och de kontrahenter med vilka de förevarande avtalen slutits fastställer vattenöverdomstolen vattendomstolens beslut.

Svarthålsforsen och Tegefors fullföljde talan under yrkande, Svarthålsforsen att KM måtte visa målet åter till vattendomstolen för fortsatt behandling och Tegefors att dess i vattenöverdomstolen framställda yrkanden måtte bifallas.

Prövningstillstånd meddelades.

Vid föredragning av målet d. 31 okt. 1957 i HD (Just.R:n H, K, L, af T och E) förordnades, att vattenöverdomstolen skulle, efter hörande av vattenrättsdomarna i riket, avgiva yttrande i målet.

Yttrande av vattenöverdomstolen avgavs d. 4 maj 1959. För innehållet av därvid fogade, i flertalet fall utförliga, sex yttranden från vattenrättsdomare kan här ej redogöras utan hänvisas till vad därutinnan säges i vattenöverdomstolens yttrande och i nedan omförmälda juridiska utlåtanden.

För egen del anförde vattenöverdomstolen (hrr V, T och K:s) i sitt yttrande:

Vattendomstolarna synas i stor utsträckning ha ingått i saklig prövning av yrkanden om fastställelse av avtal, varigenom sökande förvärvat vattenkraft mot ersättning medelst kraftöverföring. Därvid har skillnad icke gjorts mellan avtal ingångna före eller efter målets anhängiggörande. Förutom i domar, som äro nämnda i yttrandena, är förevarande spörsmål behandlat av Mellanbygdens vattendomstol i dom d. 26 febr. 1957 i mål om Bergeforsens kraftverk. Däremot har detta spörsmål, såvitt framgår av vattenrättsdomarnas yttranden, icke tidigare förekommit till behandling inför vattendomstol, sedan frågan om tillstånd att utföra vattenkraftanläggningen avgjorts genom dom. -- För att en sökande i mål om utbyggnad av vattenkraft skall erhålla rätt att jämlikt 2 kap. 5-7 §§ VL tillgodogöra sig eller lösa annan tillhörigt strömfall eller del av strömfall erfordras, att sökanden förfogar över majoriteten av den vattenkraft som skall utbyggas eller, för tillämpning av 6 §, är ägare av ena sidan av ett strömfall. Då en strömfallsägare ansöker om rätt att utbygga vattenkraft, skall han -- för att få utbyggnadsvitsord -- vid målets anhängiggörande uppfylla nyss angivna bestämmelser i 2 kap. 5-7 §§ VL. I avsikt att ernå den erforderliga majoriteten i strömfallet förvärvar ofta en strömfallsintressent, före ansökans ingivande till vattendomstol, genom avtal av ifrågavarande slag förfoganderätt över viss fallhöjd. Det förekommer även, att överenskommelse härom träffats efter målets anhängiggörande men före vattendomstolens prövning av företagets tillåtlighet. I sådana avtal regleras mestadels tillika den gottgörelse som förvärvaren skall utgiva för rätten att disponera över eller lösa den fallhöjd avtalet omfattar. Av 9 kap. 1 § VL framgår, att bestämmelserna i detta kapitel äro tillämpliga i de fall, då sökanden jämlikt VL medgivits rätt att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft. Jämlikt 9 kap. 13 § VL skall som regel ersättning medelst kraftöverföring utgå för den vattenkraft som sökanden berättigats tillgodogöra sig på grund av stadgandena i 2 kap. 5-7 §§ VI,. Vid utdömande av dylik ersättning skola bestämmelserna i 9 kap. 13-45 §§ VL tillämpas. Dessa bestämmelser äro, med vissa smärre undantag, indispositiva. Begära parterna fastställelse av ett mellan dem träffat avtal om leverans av ersättningskraft, har vattendomstolen att underkasta överenskommelsen en granskning med hänsyn till dessa bestämmelser. Vattendomstolens beslut torde med hänsyn till lagstadgandenas indispositiva karaktär få formen av ett åläggande för sökanden att leverera viss kvantitet kraft och icke ett direkt fastställande av avtalet. Vidkommande de avtal som träffats, innan frågan om utbyggnadsvitsord avgjorts, och varigenom sökanden erhållit förfoganderätt över viss fallhöjd mot ersättning medelst kraftöverföring har ianspråktagande av vattenkraft icke skett jämlikt VL. Kontrahenterna behöva därför vid avtalets ingående icke ta hänsyn till de indispositiva reglerna om kraftersättning i 9 kap. VL. Ingiva emellertid parterna sedermera ett sålunda ingånget avtal till vattendomstolen med hemställan om fastställelse, torde därav följa, att vattendomstolen -- om frågan anses kunna upptagas till prövning -- måste granska avtalet med beaktande av VL:s bestämmelser. Vid prövningen bör vattendomstolen förty undersöka, huruvida föreskrifterna i avtalet om kraftersättning överensstämma med de indispositiva stadgandena härom i 9 kap. VL. Om vattendomstolen i den dom varigenom sökanden erhållit tillstånd att utbygga vattenkraften ålägger sökanden att verkställa kraftleveranser i enlighet med vad som överenskommits i ett dylikt avtal, kommer denna leveransskyldighet att ingå bland villkoren för tillståndet. Därtill kommer, att kraftmottagaren genom den leveransskyldighet som i domen ålagts sökanden erhåller bättre sakrättsligt skydd för leveransens fullgörande än genom inteckning i strömfallsfastigheten. Det måste redan av processuella skäl starkt ifrågasättas, huruvida ett avtal av ifrågavarande slag kan upptas till prövning, sedan huvuddom meddelats. Därest prövning skall göras, synes den emellertid böra ske under samma förutsättningar och med enahanda verkningar som angivits för fastställelse av avtal i tillståndsdom. Avtalet om Järpströmmen, av vilket nu endast är fråga om leverans av ersättningskraft, är ingånget mellan kontrahenter, som vid avtalets ingående icke stodo i processuellt motsatsförhållande till varandra. Sedan sökanden begärt tillstånd till utbyggnad av vattenkraften, ha parterna måhända erhållit mot varandra stridande intressen, dock endast i de delar av målet som icke beröras av överenskommelsen. Avtalet reglerar slutgiltigt däri behandlade frågor, och dess giltighet är icke beroende på någon förutsättning, som vid tidpunkten för vattendomstolens avgörande av tillståndsfrågan är ouppfylld. Något partsförhållande i målet föreligger således icke mellan kontrahenterna beträffande de i avtalet behandlade frågorna om förfoganderätt till vattenkraft och ersättning härför. Är avtalet icke definitivt gällande vid vattendomstolens behandling av frågan om utbyggnadsvitsord, kan sökanden icke anses ha förfoganderätt över den berörda fallhöjden, och vattendomstolen skall följaktligen tillämpa VL:s regler i fråga om ianspråktagande av annan tillhörig vattenkraft. Såvitt avser de i avtalet behandlade frågorna, föreligger icke mellan parterna någon tvist eller ovisshet om ett rättsförhållande, som vattendomstolen genom målets anhängiggörande har att taga befattning med. Dessutom äro, som ovan framhållits, VL:s bestämmelser om ersättningskraft indispositiva, och vattendomstolen har förty icke möjlighet att i denna del utan vidare fastställa avtalet. I det avtal varom nu är fråga hade inteckning till säkerhet för strömleveransen medgivits i andra fastigheter än den som vattendomstolen senare utsåg till strömfallsfastighet. Upptar vattendomstolen avtalets bestämmelser till prövning och befinnas dessa vara i överensstämmelse med VL:s stadganden, föreläggs sökanden att från strömfallsfastigheten leverera den kraft som angivits i avtalet. Därvid bortfaller behovet att ändra inteckningsmedgivandet till att avse strömfallsfastigheten. Anses vattendomstolen icke kunna upptaga avtalet till prövning, uppkommer frågan huruvida vattendomstolen kan på yrkande av part ändra avtalet, i vad avser bestämmande av den fastighet vari inteckning till säkerhet för kraftleveransen må meddelas. Med stöd av 11 kap. 22 § VL torde vattendomstolen kunna upptaga frågor om tillrättaläggande och tillämpning av någon bestämmelse i ett mellan parterna ingånget avtal utan att därvid pröva och fastställa hela avtalet. Vattendomstolen har i förevarande fall utsett till strömfallsfastighet annan fastighet än de i avtalet avsedda fastigheterna och således rubbat vad i avtalet överenskommits i fråga om det sakrättsliga skyddet för kraftleveransen. Det vore enligt vattenöverdomstolens mening önskvärt, att vattendomstolen på begäran av part kunde förklara att inteckningsmedgivandet med hänsyn till parternas intentioner vid avtalets ingående rätteligen skall avse den av vattendomstolen bestämda strömfallsfastigheten. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att vattendomstol synes kunna fastställa avtal endast under förutsättning att avtalet är ingånget mellan parter med i målet motstående intressen, att avtalet avser sak varom talan föres, att saken är sådan att parterna äga förfoga däröver samt att parterna ömse sidor begära fastställelse av avtalet.

Vattenrättsrådet Hartzelt yttrade: Enligt H:s mening finnes i och för sig ingen anledning att frångå den praxis som sedan

VL:s tillkomst under åtminstone 35 år synes ha tillämpats vid vattendomstolarna beträffande avtal om kraftleveranser, som före eller under kraftutbyggnadsmåls handläggning vid vattendomstol träffats i samband med förvärv av falldelar med ägande- eller nyttjanderätt. Genom bestämmelsen i 11 kap. 62 § 2 mom. VL om strömfallsfastighet kunna fastigheter, som äro intecknade som säkerhet för avtalad kraftleverans, bliva helt eller delvis värdelösa. Det synes då icke mer än rimligt, att genom vattendomstolens försorg åtgärd vidtages, så att det skydd som inteckningen avsetts utgöra för kraftmottagaren icke blir värdelöst. Den enda möjlighet som härutinnan finnes för vattendomstolen är att knyta leveransskyldigheten till strömfallsfastigheten. Ett sådant beslut av vattendomstol grundar sig alltså icke på VL:s 9 kap. 13-45 §§ utan närmast på 11 kap.

62 § samt grunderna för 9 kap. 9 §. Det kan icke förnärma tredje mans rätt. Jag anser således att -- om skäl härtill föreligger för tryggande av sådan kraftleverans varom nu är fråga -- vattendomstol bör kunna i så måtto fastställa dylika avtal att leveransskyldigheten kommer att utgöra ett villkor för tillståndet. Detta synes dock icke kunna ske annat än senast i samband med huvuddom i målet.

Svarthålsforsen och Tegefors åberopade med avseende å rättsfrågorna i målet två utlåtanden avgivna, det ena d. 19 jan. 1960 av juris professorn Åke H och det andra d. 4 dec. 1959 av juris professorn Karl O.

I H:s utlåtande heter det:

Enligt 2 kap. 5 § VL kan delägare i strömfall därest han såsom ägare eller på grund av servitutsrätt, som är gällande för all framtid, råder över mera än hälften av vattenkraften i fallet, erhålla tillstånd att utbygga detsamma och därvid tillgodogöra sig jämväl annans del däri. För detta tvångsförvärv av vattenkraft skall enligt 9 kap. 1 § VL ersättning utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, försåvida icke ersättningen bestämmes i penningar. Skyldighet att tillhandahålla ersättningskraft åvilar strömfallsfastigheten och äger, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av denna fastighet, bestånd i vems hand fastigheten än kommer, 9 kap. 15 och 16 §§ VL. Kraftmottagaren får härigenom ett starkare sakrättsligt skydd för sin rätt än det, som skapas genom inteckning enligt 14 § lagen d. 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Givetvis är detta av stor vikt icke minst ur kreditsynpunkt. I VL behandlas icke det fall, att en delägare i ett strömfall genom avtal med annan delägare förvärvar rätt att tillgodogöra sig denne tillhörig vattenkraft. Över huvud synas lagens författare icke ha uppmärksammat avtal mellan delägare i strömfall i annan mån än att i 9 kap. 45 § bestämmelser meddelats rörande överenskommelser i vissa ersättningsfrågor. Däremot ha lagförfattarna, enligt vad det vill synas, icke räknat med avtal, varigenom rätt till vattenkraft förvärvas, utan förutsatt, att tvångsförfarandet enligt 2 kap. VL skulle anlitas i alla fall, då en sökande ej var ensam ägare till strömfall, som han avsåg att utbygga. Möjligt är ju också, att man ansett frivilligt förvärv av vattenkraft icke utgöra ett ämne, som erfordrade legal reglering. Erfarenheten har emellertid visat, att intressenter i strömfall i stor utsträckning ingått avtal om såväl äganderätt som servitutsrätt. Detta torde främst ha berott på att man velat möjliggöra snabbare handläggning och avgörande av tillståndsmål genom att åstadkomma en förenkling av förfarandet. Vattendomstolarnas arbete har sålunda lättats till gagn för parter och andra intresserade. Någon anledning att förbjuda eller motarbeta ingående av dylika avtal kan icke föreligga. Tvärtom tala vägande skäl för att underlätta avtalsslutande. Härvidlag bör i synnerhet beaktas det förhållandet, att en sakrätt av det slag som nämnes i 9 kap. 15 och 16 §§ VL icke kan skapas genom överenskommelse utan för sin tillkomst kräver beslut av domstol. Det synes vara ett rimligt krav, att den som genom avtal upplåter vattenkraft mot ersättning medelst kraftöverföring erhåller samma säkerhet för kraftleveransens fullgörande som den, vars vattenkraft tages i anspråk genom tvångsförvärv. Nu nämnda intresse har i stor utsträckning tillgodosetts därigenom, att vattendomstolarna i tillståndsmål såsom villkor för meddelande av tillstånd att bygga fastställt avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft. Meningen härmed har varit att för framtiden trygga rätten till ersättning på ett bättre sätt än om inteckning meddelas i strömfallsfastigheten. Såsom framgår av vattenrättsdomarnas yttranden, är emellertid praxis skiftande; sålunda lär man i Mellanbygdens vattendomstol i regel icke upptaga till prövning frågor om fastställelse av avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft. Vattenöverdomstolen intager också en övervägande negativ ståndpunkt. En ledamot av vattenöverdomstolen har emellertid yppat skiljaktig mening och uttalat, att i och för sig ingen anledning finnes att frångå den praxis som sedan VL:s tillkomst under åtminstone 35 år synes ha tillämpats vid vattendomstolarna beträffande avtal om kraftleveranser, som före eller under kraftbyggnadsmåls handläggning vid vattendomstol träffats i samband med förvärv av falldelar med ägande- eller nyttjanderätt. Denne ledamot anser emellertid, att fastställelse måste ske senast i samband med huvuddom i målet. Det spörsmål som nu föreligger till besvarande är, huruvida ägare av vattenkraft, vilken genom avtal överlåter vattenkraften till någon som ämnar taga densamma i anspråk för uppförande av ett kraftverk, kan få samma sakrättsliga skydd för sin rätt att erhålla ersättningskraft som den, vilken frånhändes vattenkraften genom tvångsförvärv enligt 2 kap. VL. I praxis har man, såsom framgår av vad ovan anförts, på de flesta håll varit benägen att svara jakande på denna fråga i fall, då yrkande framställts i ansökningsmålet, innan dom i detta meddelats. Skyldigheten att leverera kraft har då gjorts till villkor för meddelat tillstånd, varigenom leveransen säkerställts på sätt i 9 kap. 16 § VL stadgas. Man har tydligen funnit upplåtare icke böra ställas sämre än den, som utsatts för tvångsförvärv. Denna ståndpunkt förefaller rimlig, och någon olägenhet därav torde icke ha försports. I nu förevarande mål är frågan, om man icke bör bereda samma förmån åt en kraftmottagare, vilken underlåtit att i ansökningsmål före huvuddom begära fastställelse av leveransskyldighet som grundas på avtal. Något fall av detta slag synes icke tidigare ha förelegat till bedömande. Vad angår de processuella betänkligheter som vattenöverdomstolen givit uttryck åt må följande anföras. Förfarandet i mål om byggande i vatten skiljer sig väsentligt från den ordinära civilprocessen. Det är i dylika mål fråga om vad man brukar kalla frivillig rättsvård i motsats till rättsskipning. Denna senare, vars form är rättegång, har till syfte att i ett konkret fall fastställa vad som är rätt i förhållandet mellan tvistande parter och sålunda meddela rättsskydd. I den frivilliga rättsvården är uppgiften att i rättssäkerhetens (intresse ingripa reglerande på annat sätt, mestadels i förebyggande syfte. Processlagberedningen anför i motiven till sitt förslag till lag om handläggning av domstolsärenden, att skillnaden mellan rättsskipning och frivillig rättsvård icke följer gränsen mellan rättegångsmål och ärenden. "Åtskilliga rättsangelägenheter", säger beredningen, "som till sin natur otvivelaktigt tillhöra den frivilliga rättsvården, såsom äktenskaps upplösning, boskillnad, omyndigförklaring, jorddelning, byggande i vatten, anses som rättegångsmål, även om i fråga om förfarandet i sådana mål särskilda bestämmelser i stor utsträckning gälla" (NJA II 1947 s. 88). Här kan även antecknas ett uttalande i förarbetena till VL, uti vilket anföres, att ansökningsmålen i VL huvudsakligen innefatta förhandsprövning ang. tillåtligheten av någon viss åtgärd, som sökanden önskar företaga. Dessa mål innebära icke i egentlig mening någon rättstvist mellan vissa bestämda personer (vattenrätts- och dikningslagskommitteerna, NJA II 1919 s. 387). VL:s författare synas ha velat utmärka vissa vattenmåls särställning genom att beteckna dem som ansökningsmål i motsats till stämningsmålen, vilka mera ha karaktären av vanliga rättegångsmål. Det kan otvivelaktigt med fullt fog hävdas, att frånvaron av ett partsförhållande i civilprocessuell mening icke är till hinder för vattendomstols prövning av en fråga, som angår byggande i vatten. Vidkommande vattendomstols formella kompetens att upptaga till behandling fråga om fastställande av avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft må hänvisas till stadgandet i 11 kap. 22 § VL. Det heter här, att vattendomstol äger i den mån det finnes lämpligen kunna ske pröva invändningar i vattenmål, ändå att de röra rättsförhållanden, som ej skola bedömas efter VL, så ock yrkanden, vilka hava samband med den ansökan eller talan varom i målet huvudsakligen är fråga, dock må vattendomstolen ej inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde. Enligt denna bestämmelse är vattendomstol med angivna undantag behörig att upptaga varje fråga, som har ett naturligt samband med det eller de rättsförhållanden som utgöra eller utgjort föremål för prövning i ett ansökningsmål (jfr yttrande av lagrådet vid föredragning av förslaget till VL, NJA II 1919 s. 390). Man torde med fog kunna göra gällande, att en ansökan av den innebörd varom i förevarande mål är fråga kan av vattendomstol upptagas till prövning. Rörande den materiellträttsliga möjligheten att efter meddelande av huvuddom företaga en fastställelse av avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft måste det vara i viss mån vanskligt att uttala sig, då direkt stöd av lag därför ej finnes. Spörsmålet synes ej heller vara berört i förarbetena till VL eller i den vattenrättsliga litteraturen. Emellertid torde man på goda skäl kunna ifrågasätta en tillämpning av grunderna för stadgandet i 9 kap. 45 § VL. Det talas där om det fall, att parterna träffat överenskommelse rörande vissa frågor om ersättning, vilka det eljest skulle tillkomma vattendomstol att avgöra. Sådan överenskommelse skall gälla, såframt vattendomstolen finner den lämplig och därå grundar sitt beslut. De ledamöter av lagrådet, på vilkas hemställan lagrummet tillkom, yttrade bl. a.: "Att för avvikelse från de av lagen uppställda reglerna kräves, ej blott att parterna äro ense om andra bestämmelser utan ock att dessa av vattendomstolen finnas vara lämpliga, lärer i betraktande av hithörande frågors invecklade och grannlaga beskaffenhet vara fullt i sin ordning. Det synes i själva verket önskligt, att detta strängare krav får gälla över hela det ifrågavarande lagstiftningsområdet" (NJA II 1919 s. 318). En analogisk tillämpning av nämnda stadgande på yrkanden om fastställelse av den art varom i målet är fråga skulle innebära, att vattendomstolen har att pröva, huruvida de gjorda utfästelserna äro lämpliga med hänsyn till de krav som VL kan anses uppställa och, om så finnes vara fallet, fastställa den ifrågavarande prestationsskyldigheten. Uttrycket "finner den lämplig" är ju mycket allmänt och lämnar rum för en vid skälighetsprövning från vattendomstolens sida. Naturligtvis kunna svårigheter uppstå, när det gäller att bedöma lämpligheten av vissa avtalsvillkor; VL:s bestämmelser, vilka avse tvångsförvärv av vattenkraft, kunna måhända ej direkt tillämpas, men detta synes ej heller erforderligt. Man har ju i praxis kunnat komma till rätta med avtal om ersättning för vattenkraft, när sådana avtal prövats i samband med huvuddom i tillståndsmål. Det är tydligen icke vanskligare att utan samband med huvuddom bedöma avtalsvillkors lämplighet. Emellertid kan den invändningen göras, att vattendomstolen i detta fall ej kan fastställa leveransskyldigheten såsom villkor för meddelande av byggnadstillstånd och alltså icke som i 9 kap. 45 § VL säges grunda sitt beslut på avtalet. Men detta förhållande synes ha enbart formell betydelse. Realiteten är densamma vare sig fastställelsen sker i samband med huvuddom eller genom särskilt beslut, efter det sådan dom meddelats. En förutsättning för fastställelse på kraftmottagarens begäran med sakrättslig verkan enligt 9 kap. 16 § VL om avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft måste naturligtvis vara, att kraftleverantören samtycker därtill och att tredje mans intresse icke trädes för nära. Då fastställelsen avser att konstituera en sakrätt i strömfallsfastigheten med prioritet framför inteckningar, kommer det än på huruvida fastigheten i fråga är gravationsfri eller, där så icke är fallet, huruvida inteckningshavarna lämna sitt medgivande till fastställelsen. Sökanden har givetvis att styrka, att hinder i dessa avseenden icke möter mot fastställelsen. Någon prövning av fastställelsens lämplighet behöver tydligen ej ske i annat fall än då samtycke från kraftleverantören och eventuella inteckningshavare föreligger i ärendet. -- Som ovan framhållits finnes ej något direkt stöd av lag för att vattendomstol skulle kunna med sakrättslig verkan enligt 9 kap. 16 § VL fastställa avtalsenlig skyldighet att leverera ersättningskraft. Detta gäller såväl fastställelse i samband med huvuddom som fastställelse genom särskilt beslut. Vattendomstolarna ha dock i allmänhet ansett bristen på legala bestämmelser icke utgöra hinder för fastställelse i samband med huvuddom. Detta förfaringssätt förtjänar erkännande ur allmänt juridiska synpunkter. Vattenlagstiftningens och vattendomstolarnas uppgift är att reglera de vattenrättsliga förhållandena på ett ändamålsenligt sätt; bl. a. så, att intressenter i strömfall få sin rätt skyddad på bästa sätt utan att allmänna intressen och tredje mans rätt trädas för nära. Vattendomstolarnas uppgift kan icke vara endast en strikt eller rent av restriktiv tillämpning av meddelade lagbestämmelser utan måste omfatta en rättsvård i vidare bemärkelse, alltså ett tillgodoseende av rättsägarnas intressen även i situationer, som ej äro förutsedda och direkt reglerade av VL eller därmed sammanhängande lagstiftning. Praxis måste här som på andra områden i viss mån gå före lagstiftningen. Den kan därvid visa vägen för lagstiftaren men ocks göra en komplettering av lagstiftningen överflödig genom en rättsbildning i överensstämmelse med lagens intentioner. Det vill synas, som om kraftmottagarnas intresse av effektivt skydd för deras på avtal grundade rätt till leverans av ersättningskraft borde kunna tillgodoses inom den gällande lagstiftningens ram, således utan att VL behöver kompletteras i detta hänseende.

O anförde i sitt vidlyftiga yttrande -- efter att hava redogjort för avtalet d. 26 jan. 1938 mellan Svarthålsforsen och Tegefors, Svarthålsforsens ansökan om tillstånd till kraftverksanläggningen i Järpströmmen, Norrbygdens vattendomstols dom d. 29 juni 1940, Tegefors' och Svarthålsforsens ansökningar av år 1944 resp. år 1951, vattendomstolens beslut d. 29 maj 1956 samt vattenöverdomstolens beslut d. 31 maj 1957 ävensom uttalat sig i särskilda avsnitt, rubricerade Frågan om överflyttning till strömfallsfastighet av inteckningsbelastning för nätt till elektrisk kraft, Frågan om fastställelse av förlikning och Vattenöverdomstolens yttrande -- slutligen under rubriken Frågan om fastställande av avtal ang. kraftleverans:

Av yttrandena från vattendomstolarna framgår, att vissa vattendomstolar i betydande utsträckning fastställt avtal om kraftleverans, när sådant avtal träffats i samband med förvärv av fallhöjd. Därvid torde ha förutsatts, att den sålunda bestämda rätten till kraft skulle få bästa sakrättsliga ställning i den belastade fastigheten. Leveransskyldighet har ålagts strömfallsfastigheten, även när denna blivit en annan än parterna vid avtalets ingående förutsatt. Föreskriften har upptagits bland villkoren för utbyggnadstillstånd. Ibland har det uttryckssättet använts, att viss fastighet förpliktats att leverera kraft i enlighet med avtalet. Någon gång har förekommit, att vattendomstolen, i stället för att fastställa avtalet, på grund av detta ålagt strömfallsfastigheten skyldighet att leverera elektrisk kraft jämlikt reglerna i 9 kap. VL. Det har t. o. m. förekommit, att intecknad rätt till elektrisk kraft genom vattendomstols beslut förvandlats till en dylik rätt till ersättningskraft. Yttrandena visa, att säkra och allmänt erkända regler för hithörande fall saknas. Vissa vattenrättsdomare anse, att vattendomstol över huvud taget icke bör taga någon befattning med avtal av detta slag. Såsom skäl för sistnämnda ståndpunkt har anförts, att bestämmelserna om ersättningskraft i 9 kap. VL förutsätta att fallhöjd tagits i anspråk jämlikt VL. Bestämmelserna skulle alltså icke kunna tillämpas, när fallhöjd förvärvats genom avtal. Såsom ett lagstöd för fastställelse av avtal har anförts stadgandet i 9 kap. 1 § 2 st. VL, enligt vilket avtal om att ersättning, som enligt VL skulle utgå i penningar, i stället skall utgå på annat sätt kan fastställas av vattendomstolen. Här kunde emellertid samma argument anföras. Även denna bestämmelse avser det fall att ianspråktagande jämlikt VL ägt rum. Läget synes vara det, att VL icke reglerat det fall att fallhöjd förvärvats genom avtal och att enligt detta ersättning skall utgå medelst kraftöverföring. Såvitt O kunnat finna, har denna fråga icke heller berörts under förarbetena till VL. Under förarbetena till lagen med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. beaktades emellertid frågan. I kommitteförslaget framhålles nämligen såsom motiv för att låta avtal om leverans av elektrisk kraft bli bindande för all framtid, att man därigenom fortfarande skulle bli i stånd att genom godvillig överenskommelse ordna rättsförhållandet mellan delägare i vattenfall och icke bli tvungen att anlita det mera omständliga förfarande som den föreslagna VL utvisade, för den händelse förhållandet icke kunde ordnas i godo (NJA II 1920 s. 600). För kommitten ha allts alternativen varit, å ena sidan tvångsförfarandet enligt VL med bestämmelser om ersättningskraft och å andra sidan frivillig uppgörelse med avtal om leverans av elektrisk kraft, vilken genom inteckning får säkerhet. Utvecklingen torde ha visat, att dessa två alternativ icke helt tillgodose de praktiska behoven. Givetvis är det önskvärt, att frågorna så långt det går ordnas genom överenskommelse. Men denna väg blir av flera skäl icke helt tillfredsställande. Dels får ju en intecknad rätt till elektrisk kraft icke samma säkra ställning som en av vattendomstol fastställd rätt till ersättningskraft. Dels uppstår tydligen ej sällan den komplikationen, att strömfallsfastigheten blir en annan än den som enligt parternas avtal skulle belastas med skyldigheten att leverera kraft. Dels har det måhända ur långivares synpunkt sina fördelar att kunna räkna med en rätt till ersättningskraft, vars innebörd är standardiserad enligt VL:s regler, i stället för en genom avtal närmare bestämd rätt till kraftleverans. I vattendomstolarnas praxis har skett en rättsbildning för att, även när ianspråktagande enligt VL icke skett, kunna ordna rättsförhållandena på sådant sätt att resultatet blir ekvivalent med det som skulle ha uppstått, om dylikt ianspråktagande skett. Att det här är fråga om en rättsbildning vid sidan av lagen torde icke kunna bestridas. Rent principiellt synes en sådan rättsbildning icke böra förkastas, om den sker i lagens anda och för bästa möjliga tillgodoseende av de syften för vilkas skull lagen kommit till. Icke minst på vattenrättens område uppbäres en dylik utveckling av goda skäl. Vattendomstolarnas verksamhet har ju ett starkt inslag av administrativa uppgifter. En strängt formell lagtillämpning synes icke vara på sin plats, förutsatt naturligtvis att tredje mans intressen icke kunna skadas. Vad särskilt angår den föreliggande frågan synes man kunna anlägga följande synpunkter. Vid tillkomsten av VL ansågs det önskvärt, att ersättning i största möjliga utsträckning skulle komma att lämnas genom kraftöverföring. (Se bl. a. NJA II 1919 s. 323 f.) Därför infördes de indispositiva bestämmelserna om ersättningskraft i 9 kap. VL. Dessa anknötos till den förutsättningen att fallhöjd tagits i anspråk jämlikt VL. Men varför skedde detta? Såvitt O kunnat bilda sig en uppfattning härom, har skälet icke varit något annat än det, att detta fall var det enda som ansågs behöva regleras. Förmodligen har det icke ansetts erforderligt att särskilt reglera det fall, att det utbyggande företaget förvärvat fallhöjd genom avtal. Det är mycket förklarligt om man icke kunnat till fullo överblicka den kommande utvecklingen. Därest man förutsett behovet av att kunna meddela bestämmelser om ersättningskraft även när förvärv skett genom avtal, hade det väl knappast mött några betänkligheter att meddela föreskrifter därom. För bedömande av den föreliggande situationen synes följande fråga ha avgörande betydelse: är anledningen till att VL:s regler om bestämmande av ersättningskraft hänföra sig till det fall att fallhöjd tagits i anspråk enligt VL endast den nyss antydda eller finns det något annat och bärande skäl för att bestämmelser om ersättningskraft endast i detta fall skola meddelas? Själv har O icke kunnat se något sådant skäl men måste reservera sig med hänsyn till att det kan föreligga omständigheter, som han ej känner. I de avgivna yttrandena har frågan icke diskuterats. Somliga vattenrättsdomare utgå från att bestämmelser om ersättningskraft endast få meddelas, när fallhöjd tagits i anspråk enligt VL, utan att dock denna ståndpunkt synes vara motiverad av någonting annat än lagstadgandenas formella anknytning till detta fall. Andra vattenrättsdomare bortse från den formella anknytningen och anse, att bestämmelse om ersättningskraft resp. fastställelse av avtal om kraftleverans kan meddelas, även när förvärvet av fallhöjd skett genom avtal. Finnes den rättsbildning som skett förtjäna bifall, är det givetvis önskvärt, att den vinner fastare former. Fastställandet av avtal om kraftleverans, med verkan att det konstitueras en bästa sakrätt i fastigheten, synes knappast vara den riktiga utvägen. Man skulle härigenom få en sorts rättigheter till elektrisk kraft vid sidan av de båda slag som regleras i lagstiftningen: rätt till ersättningskraft enligt VL och rätt till elektrisk kraft enligt 1920 års lag. Det riktigaste synes vara, att på grund av ett avtal, som träffats i samband med förvärv av fallhöjd, rätt till ersättningskraft fastställes med analog tillämpning av reglerna i 9 kap. VL. Antages denna ståndpunkt, uppstår i föreliggande fall den frågan huruvida dylik bestämmelse skall kunna meddelas även sedan huvuddom givits i utbyggnadsmålet. Vattenrättsdomarna ha härutinnan intagit olika ståndpunkter, men frågan har icke blivit närmare diskuterad och belyst. För dem som besvarat frågan nekande har, såvitt O kunnat förstå, skälet varit det, att bestämmelserna om ersättningskraft skulle kunna ges blott i form av villkor för utbyggnadstillståndet. Detta skäl synes dock icke bärkraftigt. Meddelas i huvuddom bestämmelser om ersättningskraft, blir icke leveransen av ersättningskraft villkor i den meningen att utbyggnadstillståndet förfaller, om leveransen icke fullgöres. Bestämmelserna bli "villkor" endast i den meningen att de utgöra ett led i de föreskrifter vattendomstolen meddelar ang. utbyggnaden. Såvitt det är O möjligt att se, kan han icke finna något hinder för att dessa bestämmelser under målets fortgång på begäran av alla intressenter kompletteras med föreskrifter om leverans av ersättningskraft.

Föredraganden, RevSekr B, yttrade i betänkande: Vid besvarande av frågan om vattendomstol kan äga taga befattning med förevarande avtal torde först få beaktas, att den i avtalet mellan Svarthålsforsen och Tegefors överenskomna rätten till fabrikationsvatten utgör ett servitut samt att de i avtalen upplåtna rättigheterna till elektrisk kraft omfattas av lagen med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. I 9 kap. 52, 53 och 69 § § VL givas bestämmelser om ersättning till innehavare av rätt till servitut och till elektrisk kraft. Jämlikt dessa bestämmelser samt 9 kap. 1 § 1 st. VL torde gälla bl. a., att ersättning skall gäldas för av företag enligt VL förorsakad skada å rätt till servitut och till elektrisk kraft, även då den fastighet som besväras av rättigheterna tillhör samme ägare som den fastighet för vars räkning företaget utföres.

Vad angår formen för sådan ersättning framgår av 9 kap. 1 § 2 st. VL, att parterna kunna överenskomma att ersättningen skall utgå på annat sätt än i penningar, t. ex. medelst kraftöverföring, samt att vattendomstolen har att utöva kontroll å träffade överenskommelser, vilka bli gällande, såframt de av domstolen finnas lämpliga och genom dess beslut fastställas.

I ett av de med Svarthålsforsens nu gjorda framställning avsedda avtalen (nedan benämnt Hårstaavtalet) har överenskommits, att rätten till elektrisk kraft skulle anses upplåten från Järpen 225 "och den fastighet, varå köparens eller dess rättsinnehavares huvudstation kommer att bliva belägen". Till säkerhet för denna rätt har d. 17 nov. 1948 inteckning beviljats uti Järpen 225 och Hårsta 24. Enligt övriga avtal skulle skyldigheten att tillhandahålla kraft liksom också Tegefors' servitutsrätt besvära andra fastigheter än de nu nämnda.

I domen d. 29 juni 1940 har Mellanbygdens vattendomstol i överensstämmelse med Svarthålsforsens därom framställda begäran föreskrivit, att Hårsta 24 skulle vara strömfallsfastighet. Innebörden av beslutet är bl. a., att rätten att tillgodogöra det vatten, som skulle utnyttjas i kraftverket, för framtiden förenades med denna fastighet, medan övriga fastigheter, vilkas vatten skulle tillgodogöras i anläggningen, förlorade motsvarande rätt. För den skada och det intrång, som tillfogades innehavare av ovannämnda rättigheter till servitut och elektrisk kraft i de fastigheter som förlorade rätt att tillgodogöra vatten, blev emellertid ersättning icke fastställd. -- Efter sammanläggning ingår Hårsta 24 numera i Hårsta 27.

Svarthålsforsens framställning liksom den av Svarthålsforsen medgivna framställningen av Tegefors torde kunna anses som en begäran, att ersättning nu skall fastställas till innehavarna av meromnämnda rättigheter.

Vid angivna förhållanden lärer hinder icke kunna anses föreligga att till prövning upptaga Svarthålsforsens och Tegefors' framställningar, utom såvitt gäller Hårstaavtalet till den del däri avtalad kraftleverans besvärar Hårsta 27. Då emellertid dessförinnan tillfälle att föra talan bör beredas övriga, som kunna beröras av ett ersättningsbeslut, får jag hemställa, att KM måtte pröva lagligt dels att fastställa det slut vattenöverdomstolens beslut innehåller, såvitt gäller Hårstaavtalet till den del detta avser kraftleverans från Hårsta 27, dels att med undanröjande av vattendomstolens och vattenöverdomstolens beslut i övriga delar visa målet åter till vattendomstolen, som har att utan anmälan av part upptaga detsamma till ny behandling.

Målet föredrogs d. 21 sept. ånyo i HD (Just.R:n H, E, N, R och B); varvid HD prövade på de av vattendomstolen anförda skälen lagligt fastställa det slut vattenöverdomstolens beslut innefattade.

KM:s beslut meddelades d. 28 okt. 1960.

HD:s dom meddelad: den 28 oktober 1960.

Vänligen,

Jennifer EmbretsenRådgivare
Public question details image

Ställ en Expressfråga 1499 kr

Behöver du hjälp med att lösa en fråga gällande Offentlig rätt och Allmänt om lagar och regler? Vi kan hjälpa dig!

Ställ din fråga i formuläret nedan och få svar inom 72 timmar.

Betala medKlarna Logo
0 / 1500
swish logo