På vilka grunder kan myndigheter neka en allmän sammankomst?
Lawline svarar
Hej,
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Jag förstår din fråga som att du vill veta vilka bestämmelser i LAS som den aktuella SOU:n hänvisar till, var i RF begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter tillåts samt på vilken grund en myndighet kan neka en allmän sammankomst. Bestämmelser rörande grundläggande fri- och rättigheter återfinns i andra kapitlet i kungörelsen (1974:152) om beslutad ny regeringsform (hädanefter regeringsformen). Jag kommer därför, huvudsakligen, att utgå från denna i mitt svar. Jag kommer även, i mindre utsträckning, att hänvisa till ordningslagen (1993:1617).
Varför kan du inte hitta några bestämmelser om demonstrationer i LAS?
När det i den aktuella SOU:n hänvisas till "LAS" avses, som uttryckligen nämns på s. 67, lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Denna lag reglerade, som namnet antyder, allmänna sammankomster av olika slag. Denna har, sedan dess, ersatts med ordningslagen (1993:1617). När det, nuförtiden, hänvisas till "LAS" avses, istället, lagen (1982:80) om anställningsskydd. Häri ligger, förmodligen, ditt problem avseende bristande regler rörande demonstrationer. Jag är säker på att du kan hitta relevanta bestämmelser om demonstrationer i ordningslagen (1993:16).
Vilka bestämmelser i RF kan användas för att begränsa grundläggande fri- och rättigheter?
I regeringsformens andra kapitel återfinns ett antal grundläggande fri- och rättigheter vilka har ansetts så pass viktiga att de kräver grundlagsskydd. Bland dessa kan nämnas mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten m.fl. Dessa rättigheter kan, i viss mån, begränsas. I 2:20-25 RF ges därför exempel på vilka av dessa rättigheter som kan begränsas, hur och under vilka omständigheter. Att noterar är att, likt du antagit i din fråga, samma bestämmelser, innan en lagändring år 2010, återfanns i 2:12-14 (numera 2:20-24) respektive 2:24 (numera 2:25) RF
På vilka grunder kan myndigheter neka en allmän sammankomst?
Regeringsformen ger enskilda en rätt att fritt anordna och delta i demonstrationer på allmän plats (2 kap. 1 § regeringsformen). Denna rätt kan begränsas genom lag eller annan förordning om det anses nödvändigt med hänsyn till ordningen och säkerheten vid sammankomsten, trafiken, rikets säkerhet eller för att motverka farsot (2 kap. 20 respektive 24 §§ regeringsformen). Sådana begränsningar måste emellertid vara godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem (2 kap. 21 § regeringsformen). I ordningslagen, vilken reglerar såväl allmänna sammankomster som offentliga tillställningar, finns därför vissa begränsningar av demonstrationsfriheten.
Hur regleras demonstrationer i ordningslagen?
Ordningslagen innehåller alltså särskilda föreskrifter om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (1 kap. 1 § ordningslagen). Detta innefattar föreskrifter rörande, bland annat, tillståndskrav, tillståndsprövning och allmän ordning och säkerhet vid den aktuella typen av sammankomster och tillställningar.
Enligt ordningslagen anses en demonstration vara en allmän sammankomst i den mån den utgör någon form av organiserad folksamling med syfte att gemensamt manifestera något slags åsikt (2 kap. 1 § ordningslagen och Berg, Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 1 §, Karnov 2022-05-28 (JUNO)).
Lagen stadgar vidare att allmänna sammankomster inte får anordnas på offentliga platser utan tillstånd (2 kap. 4 § ordningslagen). För att få ett sådant tillstånd krävs det att en ansökan om sådant görs till Polismyndigheten (2 kap. 6 § ordningslagen). Ett tillstånd får endast vägras om det anses vara nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi (2 kap. 10 § ordningslagen).
När och av vilka anledningar kan en demonstration nekas tillstånd?
En demonstration kan, således, vägras tillstånd om den förväntas att leda till ordnings- eller säkerhetsproblem vid sammankomsten eller, för den delen, i dess omedelbara omgivning. Med det sagt får tillstånd inte vägras enbart på grund av att det förväntas oroligheter i samband med demonstrationen. Detta får ske endast när övriga möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Detta innebär att, exempelvis, förväntade motdemonstrationer inte är skäl nog att vägra tillstånd. Istället är det polisens uppgift att förebygga eventuella oroligheter genom olika lämpliga åtgärder, exempelvis avspärrningar. Att notera är vidare att polisen inte heller kan vägra tillstånd med hänvisning till att resurser för att upprätthålla ordningen eller säkerheten vid sammankomsten saknas. I så fall är det upp till polisen att se till att lämpliga personalförstärkningar görs (Berg, Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 10 §, Karnov 2022-05-28 (JUNO)).
Det ska dock noteras att polisen har befogenhet att meddela vissa villkor som de anser behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten vid en viss sammankomst (2 kap. 16 § ordningslagen). Detta kan innefatta under vilken tid sammankomsten får hållas, hur många som får delta i sammankomsten, hur många ordningsvakter som fordras etc. (Berg, Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 16 §, Karnov 2022-05-28 (JUNO)). Arrangören av den aktuella sammankomsten måste då se till att dessa villkor är uppfyllda. I annat fall riskerar denna straff i form av böter eller fängelse (2 kap. 29 § ordningslagen).
Vidare har polisen en möjlighet att förbjuda sammankomster i den mån en tidigare sammankomst av samma slag har lett till svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken (2 kap. 25 § ordningslagen). Det ska dock påpekas att ett förbud endast kan bli aktuellt om mindre ingripande åtgärder anses vara otillräckliga (Berg, Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 25 §, Karnov 2022-05-28 (JUNO)).
Sammanfattning & rekommenderad läsning
Vid bedömningen huruvida tillstånd för en allmän sammankomst, såsom en demonstration, ska beviljas eller inte väger, således, grundläggande fri- och rättigheter mycket tungt i avvägningen mot risken för att ordnings- eller säkerhetsproblem ska uppstå. I det fall du är intresserad av att, mer exakt, veta hur en sådan avvägning kan gå till hänvisar jag dig till relevanta lagförarbeten. Jag rekommenderar härvid SOU 1975:75 (se t.ex. s. 202), prop. 1975/76:209 (se t.ex. s. 111 & s. 153), prop. 1986/87:151 (se t.ex. s. 182 f.), prop. 1992/93:210 (se t.ex. s. 76 ff. & s. 249). Det kan också vara en idé att läsa följande rättsfall, där förvaltningsdomstolen bedömer huruvida polisen gjort rätt som avslagit en ansökan om en allmän sammankomst. Det utgör, således, ett konkret exempel på en intresseavvägning av aktuellt slag. Följande JO-beslut (se s. 115-121) kan även de vara belysande.
Jag hoppas att du har fått ett, åtminstone någorlunda hjälpsamt, svar på din fråga. I det fall jag har missförstått din fråga, något är oklart eller om du har ytterligare funderingar så får du gärna återkomma.
Vänligen,
