Muntliga arvsavståenden enligt 3 kapitlet 9 § Ärvdabalken
Om ett särkullsbarn gör valet att låta efterlevande make leva i orubbat bo med fullt äganderätt över all kvarlåtenskap, och skjuta upp sitt arv för att sedan få sin laglott ärvt när styvföräldern dör, finns det något krav på att valet om att skjuta upp arvet ska vara skriftligt? Väger en muntlig överenskommelse mellan den efterlevande maken och särkullsbarnet lika mycket som ett skriftligt?
Eftersom särkullsbarnet aldrig tog ut sin laglott och valde att vänta till senare, men att det inte finns skriftligt bevis på detta, är särkullsbarnet handlingar - att vänta och först nu när båda föräldrarna är döda - försöka få ut sin laglott ett tillräckligt bevis inför domstol?
Lawline svarar
Hej! Tack för din fråga!
Enligt 3 kapitlet 1 § första stycket Ärvdabalken har ett särkullbarn till den avlidne alltid rätt att få ut sin arvslott direkt, det vill säga särkullbarnet behöver inte vänta på att den avlidnes make ska avlida för att få ut sitt arv.
Enligt 3 kapitlet 9 § Ärvdabalken kan dock särkullbarnet, till förmån för den avlidnes efterlevande make, avstå från att ta ut sitt arv direkt, varpå särkullbarnet istället ärver den avlidne först när den efterlevande maken avlidit.
Det finns inga formkrav för ett arvsavstående enligt 3 kapitlet 9 § Ärvdabalken, utan särkullbarnet kan göra ett muntligt avstående. Ur bevishänseende är detta dock inte att rekommendera.
För särkullbarnet kan det nämligen finnas en risk för att, då den efterlevande maken så småningom avlider, de övriga arvingarna efter såväl den avlidne som den efterlevande maken hävdar att särkullbarnet avstått helt från sitt arv efter den avlidne. Det kan då vara tryggt för särkullbarnet att kunna visa upp ett skriftligt intyg på att särkullbarnet inte avstått permanent från sin arvsrätt utan endast avstått arvet efter den avlidne till den dag då den efterlevande maken avlider.
Mot denna bakgrund kan konstateras att ett särkullbarn som endast muntligt avstått från sitt arv enligt 3 kapitlet 9 § Ärvdabalken till förmån för den efterlevande maken hamnar i ett besvärligt bevisläge. Om det gått flera år från särkullbarnets förälders död till dennes efterlevande makes död kan detta nämligen vara någonting som talar för att särkullbarnet avstått helt från sin arvsrätt.
Det särkullbarnet i en sådan situation får försöka att göra är att samla så mycket bevisning som möjligt för att avståendet endast gällde till och med att den efterlevande maken avlidit. Exempel på sådan bevisning kan vara vittnen som närvarade då särkullbarnet gjorde arvsavståendet enligt 3 kapitlet 9 § Ärvdabalken. Exakt hur mycket bevisning som krävs är dock svårt att säga.
Jag hoppas detta ger någon klarhet!
Med vänlig hälsning
