Misstagsbetalningar och preskription
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig Lawline! Den fråga som du formulerat är avgränsad för vad som gäller specifikt beträffande preskriptionstiden. Jag kommer dock i mitt svar redogöra inte enbart för vad som gäller avseende preskriptionen utan även vilken betydelse en underlåtenhet att framställa ett återkrav (trots vetskap om misstaget) i övrigt kan innebära.
Preskriptionstiden räknas från och med när betalningen skedde
Reglerna om preskription finner vi i preskriptionslagen (1981:130) och huvudregeln finner vi i 2 § där det stadgas att en fordring preskriberas tio år efter tillkomsten om den inte avbryts innan dess (s.k. preskriptionsavbrott). Inom konsumentförhållanden preskriberas dock fordringen efter 3 år (se 2 st). I samband med att det sker en misstagsbetalning (en betalning utan rättsgrund) uppstår ett fordringsförhållande där den som utfört misstagsbetalningen får en fordran på den som tagit emot den. Vid misstagsbetalningar räknas då preskriptionsfristen från och med den tidpunkt då misstagsbetalningen skedde. Underlåtenheten att rikta ett återkrav påverkar inte detta. Det går heller inte att betrakta underlåtenheten som ett preskriptionsavbrott (5 § preskriptionslagen tolkad motsatsvis) och av detta följer att preskriptionslagen inte utgör något hinder att rikta ett återkrav förutsatt att det sker innan fordran preskriberats.
Kan underlåtenheten att framställa ett återkrav få någon annan betydelse?
Frågan som kvarstår är om underlåtenheten att framställa ett återkrav kan få någon annan betydelse. Det finns då skäl att se närmare på läran om condictio indebiti som reglerar under vilka förutsättningar man har rätt att begära åter en betalning som erlagts av misstag. Huvudregeln är tydlig, nämligen att en betalning som skett av misstag (eller som Högsta domstolen brukar uttrycka det: "en betalning utan rättsgrund") ska gå åter. Undantag till denna huvudregel kan dock göras när mottagaren (1) tagit emot pengarna i god tro och dessutom (2) inrättat sig i god tro (se bl.a. NJA 2015 s 1072). Notera här att det är två rekvisit som båda ska vara uppfyllda. Detta innebär att om mottagaren inte var i god tro när denne tog emot pengarna saknar det betydelse om mottagaren senare hamnar i god tro vid inrättandet. Detta talar för att passiviteten från den som utförde misstagsbetalningen inte har någon betydelse för frågan förutsatt att mottagaren, i samband med att denne mottagit pengarna, insett eller borde insett (alltså var i ond tro) att det rörde sig om en misstagsbetalning (se SvJT 2022 s 396). Om däremot mottagaren var i god tro vid mottagandet kan den efterföljande passiviteten ha betydelse. Högsta domstolen har exempelvis i NJA 2015 s 1072 uttalat att den tid som förflutit sedan betalningen gjordes är av stor betydelse vid bedömningen av om denne då också är i god tro vid inrättande (se under p 12 bland domskälen).
Den fråga som dock kvarstår är om det finns någon annan form av reklamationsplikt avseende misstagsbetalningar som skulle innebära att man förlorar sin rätt att göra gällande ett återkrav innan fordringen har preskriberats. Denna fråga har prövats i ett rättsfall från hovrätten (Hovrätten för Västra Sverige den 9 juli 2018, mål nr T 3489-17) där hovrätten besvarade frågan nekande. Högsta domstolen har även i NJA 1989 s 224 – utan att ta någon direkt ställning i frågan – uttryckt en viss skeptisk inställning till att dra paraleller till regler om reklamation vid condictio indebiti. Mot bakgrund av detta ligger det då enligt min mening närmast till hands att utgå från att det saknar betydelse om den som utfört en misstagsbetalning förhåller sig passiv efter det att han/hon fått reda på misstaget förutsatt att återkravet görs innan fordran har preskriberats.
Personligen vill jag dock inte utesluta att det skulle kunna finnas en rättslig grund som stöd för att den som erlagt misstagsbetalningen kan förlora sin rätt att göra gällande sitt återkrav till följd av sin passivitet. Det finns nämligen fall där en passivitet kan få avtalsrättslig verkan. Alltså om passiviten givit mottageren ett befogat intryck att återkravet har eftergivits kan det inte uteslutas att den som utfört misstagsbetalningen i vissa fall förlorar sin rätt att göra gällande ett återkrav. (Jfr NJA 2018 s 301 p 10 och 12). Det bör dock betonas att passivitet enbart ger avtalsrättslig verkan i undantagsfall och att utrymmet för detta är tämligen begränsat.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att passiviteten saknar betydelse för preskriptionsfrågan och att det (troligen) heller inte finns något stöd för att den som gjort en misstagsbetalning har någon annan form av reklamationsplikt vid återkravet. Förutsatt att den som tagit emot misstagsbetalningen varit i god tro vid mottagandet kan passiviteten dock ge fog för att han/hon också är i god tro vid inrättande vilket skulle ge stöd för att göra undantag från huvudregeln att misstagsbetalningar ska gå åter. Om mottagaren däremot inte var i god tro vid mottagandet kommer dock den efterföljande passiviteten sakna betydelse. Möjligen skulle man dock här kunna argumentera för att passiviten kan ge avtalsrättslig verkan som en form av eftergift men här är rättsläget inte lika klart. Med detta sagt hoppas jag att mitt svar har varit till hjälp. Om det kvarstår några frågor är du självklart välkommen att åter höra av dig till oss på Lawline.
