Misshandelsbrott - rekvisit, bevisbörda och straff
Hej
Min särbo har anmällt mig att jag har bitit henne i armen och dragit henne i håret. Det fanns ett blåmärke i hennes arm och polisen fotograferade. Och i samma datum som hon påstår att jag misshandlade henne, var jag hos en kompis hela natten, och han kan vittna
Hennes mamma och hennes bror vittnade enligt hennes berättelse hos polisen. Och det var faktiskt pga jag ville sluta relationen, och jag hade ingen aning om hennes berättelse och jag förnekade hos polisen.
För fyra månader sen ber hon mig att vi kan pröva en gång till att vara tillsammans, och jag accepterade.
Hon gick till polisen och sa att det blåmärket har kommit under sex och inte pga misshandel och att uppgifter som lämnades av hennes mamma och bror var inte korrekta, och jag vet inte faktiskt om det är sant eller osant men det kan ju hända under sex. Men jag är säker att jag har aldrig misshandlat henne. Och nu bestämmde jag att det är svårt att fortsätta med henne, och hon hotade mig om vi slutar, kommer hon att säga i domstolen att jag misshandlade henne. Jag är en ostraffad man som har invandrare bakgrund, och domstolen ska vara efter en månad, och jag är nervös, kan jag bli dömd? Vilken straff? Kan domstolen följa kvinnans humör? hon byter hennes berättelse som hon vill? Hur bedömer ni?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Först och främst vill jag börja med att betona att jag inte kan uttala mig om hur en domstol kommer att resonera och döma i ditt specifika fall, denna uppgift vilar helt på domstolen. Det jag däremot kan göra är att uttala mig generellt utifrån de specifika omständigheter som ryms i din frågeställning.
Utifrån din beskrivning är det troligt att du står misstänkt för misshandel och att det är detta som domstolen ska pröva. I 4 kap. 5 § i brottsbalken stadgas att den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Grov misshandel stadgas i 6 § 1 st. För att bedöma om brottet ska anses som grovt beaktar man särskilt om gärningen var livsfarlig eller om gärningen lett till svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Straffet för grov misshandel är fängelse i lägst ett och högst sex år. Synnerligen grov misshandel (6 § 2 st.) blir aktuellt vid närmast tortyrliknande brott eller om kroppsskadan är bestående. Straffet för detta brott är fängelse lägst fyra och högst tio år. Som vi kan utläsa ur lagtexten är straffet för misshandel allt från böter till tio års fängelse, helt beroende på vilken grad av brottet det rör sig om. För att ge en fingervisning om vad de olika brottsgraderna innefattar brukar man säga att en örfil faller under ringa misshandel, medan ett knytnävsslag faller under misshandel av normalgraden. Givetvis är detta inte något exakt mått på vilken grad av misshandel som blir aktuell i det specifika fallet, eftersom man även beaktar om det finns förmildrande eller försvårande omständigheter.
Misshandel är ett s.k. uppsåtsbrott, vilket innebär att gärningsmannen måste haft uppsåt att tillfoga offret sina skador. Man pratar om tre olika former av uppsåt: avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt föreligger om gärningsmannen t.ex. slagit sitt offer för att detta ska leda till skador. Insiktsuppsåt är en "mildare" form av uppsåt än avsiktsuppsåt. Gärningsmannen har inte haft direkt avsikt att tillfoga sitt offer skador, men måste ändå ha varit praktiskt taget säker på att dennes agerande skulle leda till skador hos offret. Likgiltighetsuppsåt är den lägsta formen av uppsåt och handlar snarare om att gärningsmannen handlat i osäkerhet om huruvida följden (i detta fall skador hos offret) skulle uppstå eller inte. Gärningsmannen har insett att det finns en risk för att t.ex. dennes sparkar leder till skador, samt är likgitlig inför huruvida denna risk förverkligas (d.v.s. huruvida skadorna faktiskt uppstår) eller inte. Kan man konstatera att någon av dessa tre uppsåtsformer är tillämplig är uppsåtskravet uppfyllt.
Angående din sista fråga, d.v.s. huruvida målsägandens ändrade berättelse kan ha betydelse för domstolens bedömning, kan detta i vissa fall ha betydelse för dennes tillförlitlighet. Målsägandes utsaga kan således riskera att bli mindre trovärdig om den ändras flera gånger under processen.
Avslutningsvis vill jag tillägga att beviskravet i svensk straffrätt är bortom rimligt tvivel. För att domstolen ska kunna döma någon för ett brott måste åklagaren således ha kunnat ställa det bortom rimligt tvivel att gärningsmannen är skyldig till det specifika misstänkta brottet. Man har medvetet valt ett högt beviskrav för att minimera risken för att någon ska bli oskyldigt dömd.
Hoppas att du fick svar på din fråga!
Vänligen,
