Kan jag invända mot stämning att jag provocerades av polisen att jag överskrida hastighetsbegränsningen?
Hej,jag har fått en stämningsansökan med ansvarsyrkande hastighetsöverträdelse
134 km/h på 100 väg.det anses att jag begått gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet enligt 3 kap 17§ 4 st.
Jag anser att jag inte har kört 134 km/h varken utav uppsåt eller oaktsamhet, utan av provokation/hets/stress av den civila polisbilen som efterföljde min bil med endast några meter i avstånd till min bil, det tillhör ju normalt trafikvett att förflytta sig till höger om det närmar sig ett fordon bakifrån, har läst någonstans att man enligt någon paragraf (37§) "uppstår någonpåtaglig olägenhet för upphinnande trafik" varpå jag ökade hastigheten för att förhindra,däremot förnekar jag inte fortkörning,jag kör denna väg till jobbet och vet mycket väl att det är 100 km/h. Jag kan uppskatta att jag körde om polisbilen i 120 km/h. Kan jag åberopa dessa omständigheter?
Vidare gäller stämningen 14 kap 3§ 1 pb vilket avser hastighet på allmän väg, detta inträffade på en motorväg vilket bestäms av 9 kap 1 §.
Har detta någon betydelse? Jag menar att man borde hänvisa till rätt lagrum.
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Det ska initialt noteras, att i 14 kap. 3 § första stycket p. b trafikförordning (1998:1276) (TraF), hänvisas det till 3 kap. 17 §. Därutöver stadgas i 3 kap. 17 § enbart vissa hastighetsbestämmelser på olika vägar och det hänvisas till bestämmelserna om motorväg i 9 kap. 1 §. Sålunda har inte fel bestämmelse angivits vid yrkande. Enligt principen jura novit curia, anses även rätten känna till aktuell lag och eventuella felaktigheter kommer i sådana fall redas i vid processledning av rätten i domstol. Bestämmelsen du nämner avseende "påtaglig olägenhet för upphinnande trafik" är inte direkt tillämplig i detta fall såsom jag förstår frågeställningen. Bestämmelsen innebär nämligen att en förare inte direkt måste köra tillbaka till det högra körfältet, i det fall det finns minst två körfält och det inte föreligger olägenhet. Lagrummet ursäktar sålunda inte hastighetsöverträdelser och det faktum att bakomvarande trafik inte håller avstånd, medför inte rätt att öka hastigheten.
Hastighetsöverträdelse
Hastighetsöverträdelser är ett brott mot 3 kap. 17 § TraF (här). Enligt 14 kap.7 § TraF, döms den förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 17 § TraF, till penningböter. Storleken på bötesbeloppen framgår av Riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott (här). I förevarande fall anser du uppsåt och oaktsamhet vara tvistigt. Som subjektivt rekvisit krävs, att man uppsåtligen företar åtgärd som innebär överskridande av hastighetsbestämmelse. Någon av de tre uppsåtsformerna i svensk rätt måste uppfyllas. Dessa är avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.
Den första formen innebär att den som t.ex. avlossar ett skott mot en person för att åstadkomma dennes död, har direkt avsiktsuppsåt i förhållande till personens död. Det är alltså fråga om en situation någon gör något med mening.
Insiktsuppsåt innebär att gärningsmannen är övertygad om att en viss effekt kommer att inträda som en följd av handlingen eller har uppfattat effekten som oundviklig. Indirekt uppsåt kan vara fallet i de fall den brottsliga effekten för gärningsmannen framstår som en nödvändig biverkan till det denne eftersträvar. Ett exempel för att belysa det indirekta uppsåtets tillämpningsområde är att gärningsmannen utför en explosion på sin bil för att få ut försäkringsersättning. I det fall det fanns en passagerare i bilen som avled, har gärningsmannen inte direkt uppsåt till dennes död, eftersom gärningsmannen inte eftersträvade att personen skulle avlida. Gärningsmannen har istället indirekt uppsåt till personens död eftersom denne uppfattade döden som en nödvändig bieffekt för det denne ville uppnå.
Det tredje uppsåtet kallas likgiltighetsuppsåt. För att likgiltighetsuppsåt ska föreligga i förhållande till en omständighet, krävs att gärningsmannen insett risken att en viss omständighet förelåg, samt att denne varit likgiltig, inte till risken, utan till förverkligandet av uppkomsten av omständigheten. Gärningsmannen måste alltså inse att dennes handlande innebär viss risk, samt vara likgiltig inför konsekvensen av dennes handlande.
Beträffande oaktsamhet kan det anföras, att det finns två former av oaktsamhet. Medveten oaktsamhet innebär att gärningsmannen, liksom vid likgiltighetsuppsåt, är medveten om att det finns en risk att en handling kan leda till en konsekvens som gör den brottslig men i detta fall inte förhåller sig likgiltig till riskens förverkligande. Om denne ändå begår gärningen och inte förhindrar konsekvensen har denne begått ett brott genom oaktsamhet. Den andra formen av oaktsamhet är omedveten oaktsamhet, som innebär att gärningsmannen begår en gärning utan att vara medveten om att gärningen kan leda till en konsekvens som gör gärningen brottslig, men borde ha insett att risken fanns.
Det ska noteras, att det är åklagaren som ska bevisa att uppsåt eller oaktsamhet förelåg.
Nödbestämmelsen i brottsbalken
Nödbestämmelsen regleras i 24 kap. 4 § brottsbalk (1962:700) (BrB). Nöd anses utgöra en allmän grund för brottslighetens uteslutande. En gärning som någon vidtagit, i ditt fall körande av bilen över en viss angiven hastighet, ska endast anses utgöra brott om det med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Detta framgår direkt ur det ovan nämnda lagrummet. Nödbestämmelsen kan endast aktualiseras i de fall det föreligger en situation som exempelvis hotar liv eller hälsa. Svensk rättspraxis ger även en indikation på att nödbestämmelsen ska tillämpas restriktivt och att gärningen, för att vara straffri, måste vara framtvingad av situationen i fråga. Det kan dock inte krävas att en person i en nödsituation väljer det bästa handlingsalternativet, det räcker om alternativet är rimligen motiverat av situationen.
Slutsats
Inledningsvis kan vi konstatera, att de bestämmelser som återfinns i aktuell stämningsansökan gentemot dig är korrekt angivna. Dessutom är det inte av avgörande betydelse, eftersom rätten känner lagen; jura novit curia.
Förutom att det ska ske en överträdelse av fastställd hastighetsbegränsning, ska det även finnas subjektivt uppsåt eller oaktsamhet. Det föreligger inte skyldighet att väja undan för bakomvarande fordon i det fall man själv håller laglig hastighet. Eftersom du ändå överskridit hastighetsbegränsningen, är det min uppfattning, att du möjligen haft likgiltighetsuppsåt, alternativt medveten oaktsamhet. Det hade förmodligen kunnat bedömas annorlunda i det fall, exempelvis, det var fråga om utryckningsfordon med påslagna sirener. Brottsligheten kan inte uteslutas med stöd av nödbestämmelsen. Det är slutligen dock domstolen som måste avgöra denna fråga och det ska noteras att åklagaren ska bevisa att det föreligger uppsåt.
Du kan emellertid givetvis åberopa inför domstolen, att du påverkades av stress och anser att du provocerades till att öka hastigheten, eftersom rätten slutligen ska avgöra huruvida uppsåt eller oaktsamhet förelåg.
Finns det fler omständigheter eller vill du utveckla frågeställningen, får du gärna återkomma.
Har du några fler frågor, eller vill du komma i kontakt med någon av våra jurister, är du varmt välkommen att återkomma till mig på pontus.schenkel@lawline.se!
