Kan en aktör som inte är part i ett mål ge in bevisning?
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag tolkar det som att du undrar om konceptet ”Amicus Curiae” finns i svensk domstolsprocess, vilka regler som tangerar detta och varför det ser ut som det gör.
Det är huvudsakligen rättegångsbalken (RB) jag kommer röra mig i, givet din fråga. Jag ska först försöka lyfta bestämmelser i rättegångsbalken som föreskriver hur svensk processrätt går till, och sedan bestämmelser som kan tangera konceptet Amicus Curiae. Redan nu kan sägas att ett identiskt koncept inte finns i svensk processrätt.
Amicus Curiae i Sverige?
Inom ramen för denna tjänst kan jag tyvärr inte sätta mig in i utländsk rätt och hur rättsliga koncept hanteras utomlands. Men så som jag förstår konceptet Amicus Curiae, utan att närmare utforska utländska rättsordningar, handlar det om att en aktör som inte är part i ett mål, tillåts att ge in underlag till domstolen för att få underlaget att läggas till grund för domstolens beslut i en fråga. En identisk version av detta koncept finns inte i svensk processrätt, men det finns vissa processuella verktyg som i viss utsträckning kan likna konceptet, men det är inte strukturerat på samma sätt som utomlands. Jag ska försöka förklara dessa omständigheter. Det är dels en fråga om vem som kan vara part, dels en fråga om någon annan än en part får företa vissa handlingar.
Part i mål och deras ansvar för processen
I svensk domstol är partsautonomin stark, särskilt i exempelvis tvistemål. Det handlar om att det är parterna som äger tvisten och bestämmer vad den ska handla om och vad som ska läggas till grund för domstolens beslutsfattande. Att andra aktörer än de som är part i ett mål inte får ge in underlag som bevisning i målen framgår inte explicit av lag, men är starkt implicerat genom större delar av hur rättegångsbalken är formulerad.
I tvistemål framgår exempelvis av 11 kap vem som kan vara part i ett mål, det vill säga den som råder över det som tvisten gäller (11 kap. 1§ RB). I den vida bemärkelsen kan det alltså finnas många personer (både fysiska och juridiska som likväl kan behöva företrädas av ställföreträdare) som kan vara parter i en sak. Det är domstolen som avgör denna fråga. En processhandling som företas av person som inte är processbehörig, ska som huvudregel anses ogiltig, men det finns visst utrymme för undantag (ex. NJA 1972 s. 272). I brottmål framgår liknande bestämmelser av 20-21 kapitlet RB, men där benämns parterna så som åklagare, målsäganden och tilltalad. Av 20 kap. 2§ RB framgår att det är åklagare som är behörig och äger talan i mål som hör under allmänt åtal, och av 20 kap. 8§ RB framgår målsägandens möjligheter att föra en talan i brottmål. Målsägandebegreppet är också ett brett begrepp, men innebär den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8§ 4st RB). Det är också upp till domstolen att avgöra vem som kan anses falla in i denna kategori.
Många processuella bestämmelser anger att det är ”part”, ”klagande”, ”svarande”, ”tilltalad” eller ”målsäganden” som ska göra något. Så framgår exempelvis i brottmål i 45 kap. 10§ RB, att det är den tilltalade som ska lägga fram vad denne åberopar som bevisning, och att domstolen enligt 3st ska se till så att parterna anger vilken bevisning de vill åberopa. Vad gäller tvistemål kan man se liknande formulering i 42 kap. 6§ RB, där det framgår att domstolen ska klarlägga parternas yrkanden och bevisning, och att käranden och svaranden ska ge in bevisning för sin sak (42 kap. 2§ och 7§ RB). Det framgår även av 35 kap. 6§ RB att det huvudsakligen är parterna som ansvara för bevisningen. Det innebär att parterna ska styra över vad som läggs till grund för domstolens beslut i form av såväl skriftlig som muntlig bevisning. I svensk domstol är domstolen bunden av vad parterna åberopat och yrkat, och utrymmet att beakta andra omständigheter är extremt litet. Det gäller i princip endast sådant varom bevisning inte behöver föras, det vill säga vad som är allmänt känt och vedertaget, eller utlåtanden som domstolen själv inhämtat. Det utesluter dock inte möjligheten för en part att ge in utredningar, yttranden och liknande från andra aktörer så som underlag för sin talan. Vad part åberopar råder som utgångspunkt fri bevisföring för, och domstolen har fri bevisprövning vad gäller värderingen av underlagets värde i förhållande till det som yrkas (35 kap. 1§ RB), men det grundas fortfarande i att en part måste åberopat det.
Slutligen vill jag i denna del också nämna möjligheten för en part att anlita ombud eller liknande som genom fullmakt tillåts att företräda parten eller ge in bevisning å dennes vägnar.
Sammantaget, så är utrymmet i princip obefintligt för att en aktör, som inte är part, åberopats av part eller som inte uppbär fullmakt för parts räkning, att på eget initiativ ge in bevisning i mål som ska läggas till grund för domstolens bedömning. Det hindrar såklart inte en aktör att ge in underlag, men domstolen skulle troligen inte hantera underlaget eller ens bilagera det i målen om man inte kan argumentera för att man har processbehörighet. Så som jag förstår konceptet Amicus Curiae är detta en aktör som per definition inte är part i målet. Då är det huvudsakligen nedan omständigheter under vilka en sådan aktör kan ha möjlighet att ge in underlag till domstol som läggs till grund för domstolens beslut, om inte en part själv åberopar det.
Domstolens ansvar för processen
Även om partsautonomin är stark, bär domstolen visst utredningsansvar i vissa sammanhang. I exempelvis tvistemål framgår detta av 42 kap. 8 § 2st RB. Rätten ska enligt denna bestämmelse verka för att målet utreds och att tvistefrågorna blir klarlagda. I brottmål är denna utredningsskyldighet inte lika framträdande, huvudsakligen då den ena parten är en professionell aktör (staten genom Åklagarmyndigheten), men framgår ändå av formuleringen i några bestämmelser i 45 kap. RB (se ex. 45 kap. 10§ 3st RB). Av denna bestämmelse framgår även att rätten ska verka för att inget onödigt dras in i målet, vilket innebär att domstolen har en viss skyldighet att se till så att irrelevanta bevisuppgifter inte tynger processen.
Inom ramen för domstolens utredningsansvar finns det alltså en möjlighet att begära in utredningar och underlag från externa aktörer, om det krävs för målets utredning. I Vårdnadsmål begärs vanligen utredningar från socialtjänsten, och i brottmål begärs inte heller sällan personutredningar från Frivården. Domstolen kan även begära in så kallade expertutlåtanden/sakkunnigutlåtanden (se ex. 45 kap. 12§ RB). Det är förhållandevis ovanligt, men kan förekomma i vissa mål där särskild expertis är påkallat (40 kap. 1§ RB). Så förekommer exempelvis i mål om psykiatrisk tvångsvård, där en sakkunnig läkare yttrar sig. Inhämtande av yttranden får aktörer som inte är part i målet kan förekomma i vissa andra processer inom plan-och bygglag och miljörätt.
Vad gäller inhämtning av bevisning får rätten också göra det, men endast i tvistemål varom förlikning inte är tillåten (indispositiva mål, ex. familjemål). Rätten får även inhämta utredningar i brottmål så som rättspsykiatriska undersökningar, yttranden från socialstyrelsen eller andra typer av utredningar som underlag för bedömningen av påföljd och utvisning (35 kap. 6§ 2st RB). Domstolen får även begära att skriftlig handling ges in till domstolen, även om det inte är en part som äger den (38 kap. 2§ RB), detta kallas ett editionsföreläggande. Domstolen får även begära att ett föremål eller fastighet ska undersökas, vilket kallas syn (39 kap. 1§, 5§ RB).
Domstolen har således inom ramen för sin utredningsskyldighet visst utrymme att själv inhämta bevisning och underlag under vissa omständigheter, men det är antingen på parts begäran eller på domstolens egna initiativ.
Kort om varför svensk processrätt ser ut så här
Du har även ställt en mer diskuterande fråga om varför detta koncept inte finns i Sverige, så som det finns i andra rättsordningar. Jag kan tyvärr inom ramen för denna tjänst inte göra någon form av komparativ utredning eller diskussion i denna del, och mina svar i detta skulle endast vara spekulationer i skillnaden mellan olika rättsordningar och rättskulturer. I många utländska rättsordningar verkar konceptet förekomma vid större typer av frågor med större allmänt intresse, så som vid mål om mänskliga rättigheter eller liknande. Huvudsakligen handlar utformningen av våra regler om partsautonomi, alltså en stark utgångspunkt i att parterna äger målet, och domstolen är endast ett forum inom vilket två parter ska lösa en tvist. Denna utgångspunkt kompletteras med domstolens utredningsansvar att på parts eller eget initiativ inhämta sådant som krävs för att utreda och avgöra målet. Svenska domstolar verkar under lagen, även Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, även om de har visst lagprövningsansvar, men de har inte rätt att stifta ny lag. Huvudansvaret för rättsutvecklingen ligger således på lagstiftaren. Utöver dessa utgångspunkter kan jag tyvärr inte spekulera vidare gällande varför systemet inte är så utbrett i Sverige som i andra rättsordningar.
Sammanfattning
För att en aktör ska kunna ge in underlag som läggs till grund för domstolens beslut, måste man kunna argumentera för att man är part i målet. Annars krävs en fullmakt eller att en part åberopar vittnesuppgiften eller underlaget, alternativt att domstolen på eget initiativ begär viss utredning, yttrande eller utlåtande av aktören. Det närmaste svensk rättsordning har, är sakkunnigutlåtanden, vilket i allmän domstol förekommer ganska sällan, men mer i förvaltningsdomstolar och specialdomstolar. Så, givet ovan regler och principer, om en aktör som inte är part, inte har processbehörighet eller åberopats av part, utan domstolens anmodan, ger in en inlaga, är min gissning att domstolen antingen kommer bortse från den eller begära att aktören styrker sin processbehörighet. Det är således inte förbjudet att skicka in bilagor eller liknande till en domstol, men om man saknar processbehörighet eller om domstolen inte själv begärt det, är det troligt så att handlingen inte kommer beaktas. Varför vårt processystem ser ut så, kan jag inom ramen för denna tjänst inte besvara något djupare, men torde främst handla om olika rättskulturer och syn på domstolsprocessen och principerna som präglar densamma.
Jag hoppas du fått någon vägledning i dina frågor!
Bästa hälsningar,
