Kan begreppet ”rättshaverist” utgöra förtal alternativt förolämpning?
Begreppet "rättshaverist" är idag ganska spritt som en nedsättande benämning på en person. Dess innebörd verkar beskrivas lite olika men genomgående syfta på någon slags kombination av dåliga personliga egenskaper, dålig argumentation och dåligt agerande. Vissa myndigheter och andra menar sig kunna diagnostisera vissa ageranden eller blandningar av ageranden som "rättshaveristiskt beteende".
Hursomhelst, som jag uppfattar det har begreppet en negativ och nedsättande betydelse. Känner ni till om det har prövats i domstol om "rättshaverist" är ärekränkande nog att utgöra förtal eller förolämpning, beroende på om någon beskrivs som detta inför andra eller riktat direkt mot denne?
Om inte, skulle ni bedöma att rättshaverist är nedsättande nog att utgöra förtal eller förolämpning? Vi kan förutsätta att alla andra rekvisit för dessa brott är uppfyllda.
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Mig veterligen har det aldrig prövats i domstol. Mitt svar är dock att det varken utgör förtal eller förolämpning. Nedan följer motivering…
Förtal (5 kap 1 § Brottsbalken)
Här bör det falla på att uttrycket ska vara "ägnad att utsätta någon för andras missaktning". I förarbeten uttrycks tydligt att det ska vara frågan om uppgifter av "allvarligare beskaffenhet". Även om det finns viss skillnad i hur "kränkt" man skulle tänkas bli av att bli kallad "rättshaverist" kommer ordet förmodligen inte anses tillräckligt negativt laddat för att uppfylla förtalsbestämmelsen. Jfr här till exempel att det inte ska utgöra förtal att beskylla någon för en mindre trafikförseelse eller för ett mindre näringsrättsligt brott (uppgifter som torde vara mer negativt laddade i sammanhanget)..
Ytterligare problematiskt i sammanhanget är ordets bestämdhet. Om vi ponerar att du kallar mig för rättshaverist till person X,Y,Z och jag anmäler dig för förtal uppstår ju svårigheten om sanningsbevisning kring ordet ens är möjlig. Hur ska jag påvisa att uppgiften inte stämmer? Hur ska du bevisa att den de facto stämmer? Ett så pass vagt ord (allmänt hållet omdöme) lär leda till en mycket skum och luddig domstolsprocess. Stalltipset är alltså att det inte torde utgöra förtal (åtminstone i normalfallet).
Förolämpning (5 kap 3 § Brottsbalken)
I grunden kan du nog ta en stor del av resonemanget ovan och placera här. Skillnaden blir ju (som du säger) att denna paragraf skulle kunna bli aktuell utan tredje mans inblandning. Visst, nu är vi inne på en väldigt luddig paragraf där det verkligen är den "subjektiva äran" som styr men ordet är enligt mig än en gång inte tillräckligt negativt laddat (även om praxis har påvisad att det är svårt att med visshet säga om ett visst skällsord uppfyller lagens krav). Frågan är ju dock om det ens kan anses som ett skällsord? Enligt mig torde ordet i normalfallet vara alldeles för socialt adekvat för att uppfylla kraven för förolämpning.
Hoppas du känner att du fått lite klarhet gällande din spännande fråga!
