Internationella rättsförhållanden: hävande av faderskap som uppkommit genom faderskapspresumtion eller bekräftelse.
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du valt att vända dig till Lawline med din fråga!
Frågan du ställt illustrerar hur det allt oftare, i en alltmer internationaliserad värld, uppstår konfliktsituationer som s.a.s. inte håller sig inom ett lands gränser. Det kan t.ex. röra sig om personer med olika medborgarskap som ingått äktenskap med varandra och sedermera önskar skiljas eller, som här är aktuellt, att en man och en kvinna med olika medborgarskap har ett barn ihop, och det senare uppstår tvivel om mannen verkligen är barnets far. Gemensamt för dessa situationer är att deras lösning inte bara kan sökas ur en enda rättsordning, utan två, kanske flera, därför att de inblandade personerna har ”anknytning” till olika länder och följaktligen flera rättssystem. Man talar härvid om rättsförhållanden med internationell karaktär. I dessa lägen måste de två (”formella”) frågorna om vilket lands domstol som ska befatta sig med den uppkomna konflikten och vilket lands lag som ska tillämpas på densamma, lösas primärt – och först därefter kan den s.k. materiella juridiska frågeställningen beröras. De första frågorna besvaras under tillämpning av den svenska internationella privat- och processrätten. De senare enligt den materiellrättsliga lagstiftning som den svenska internationella privaträtten utpekat, vilket kan vara såväl intern svensk som utländsk rätt.
Jag ska inledningsvis säga något om hur jag kommer att angripa frågeställningen. Uppehållstillstånd kan beviljas någon, enligt 5 kap. 3 kap. Utlänningslagen (UtlL), därför att personen har ”anknytning” till – dvs. endera har ett samboförhållande eller är gift med – en person som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige. UtlL, se: https://lagen.nu/2005:716. Alla som är bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, äger rätt till sådan familjeåterförening p.g.a. anknytning – avgörande är alltså bosättningen, inte medborgarskapet (prop.2005/06:72 s. 28). Utifrån den omständigheten att grunden för kvinnans ansökan om uppehållstillstånd är just anknytning kan jag alltså för det första sluta mig till att den svenske mannen just har sin bosättning i Sverige. För det andra är ytterligare två alternativa scenarier tänkbara: att mannen och kvinnan ”inte är gifta” framgår explicit av frågan, men kanske har de varit gifta och åberopade kvinnan ”anknytning” till den svenske mannen just i egenskap av maka. Alternativt har de varit samboende och stadigvarande sammanlevt i ett annat land innan ansökan gjordes. Skälet till att jag uppmärksammar dessa båda alternativ är att formen för mannens och kvinnans samlevnad (äktenskap eller på annat sätt) har varit bestämmande för det sätt på vilket mannen har förvärvat rättslig status som barnets far. Med omständigheten att den svenske mannen är ”registrerad som pappa och vårdnadshavare för barnet” förstår jag att han presumerats vara far till barnet – men detta har skett antingen genom att han vid barnets födelse var gift med barnets mor, och såsom hennes make presumerades vara barnets far, eller p.g.a. att han senare har fastställts som barnets pappa genom s.k. bekräftelse. Vad som gällt i det aktuella fallet är betydelsefullt därför att sättet på vilket faderskapet bestämts, i sin tur, har betydelse för frågan om vilka svenska internationella privaträttsliga regler som blir tillämpliga – vilka å sin sida kommer att utpeka vilka materiella bestämmelser som i slutändan kommer att gälla och vara styrande för frågan om hävande eller ogiltigförklarande av ett gällande faderskap.
Jag ska nedan behandla bägge två av de scenarier som, såvitt jag kan se, kunde vara förhanden: å ena sidan fallet att mannen och kvinnan var gifta vid tiden för barnets födelse och att mannen presumerades vara far i egenskap av make till barnets mamma (faderskapspresumtionen), samt, å andra sidan att de ej var gifta (kanske samboende) och att mannens faderskap fastställts genom s.k. fastställelse eller dom, (jmfr.1 kap. 1 och 3 § Föräldrabalken). Varför jag spekulerar i hur mannen förvärvat status av pappa beror alltså på att olika paragrafer i tillämplig svensk internationell privaträtt, IFL, kommer att aktualiseras beroende på hur faderskapet fastställts, och i förlängningen, potentiellt, olika materiella bestämmelser.
Fallet rör ett rättsförhållande med internationell karaktär i det att kvinnan/mamman inte är svensk medborgare. Kvinnan har inte heller (ännu) beviljats uppehållstillstånd (UT) här. Jag förutsätter därtill att kvinnan inte heller har sitt hemvist i Sverige eftersom en person regelmässigt anses ha hemvist där hon bor (givet att bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt kan anses stadigvarande). Att den situationen skulle råda att kvinnan varaktigt, i tillräcklig utsträckning, skulle ha bott i Sverige när hon inte ännu har UT finner jag alltför osannolik för att räkna med. UT som sådant är, förvisso, inte avgörande vid fastställande av en persons hemvist, men ses ofta som en förutsättning för personens varaktiga vistelse i ett land. Detta om antagandena gällande modern.
I förhållande till ett gällande/fastställt faderskap måste en person, som har rätt att framställa sådant yrkande, väcka talan inför domstol om att rätten ska fastställa att faderskap inte föreligger. Därmed skulle ett faderskapsmål om hävande av en gällande faderskapspresumtion initieras, man brukar tala om en s.k. negativ fastställelsetalan om att ett visst rättsförhållande – här, faderskap – inte är förhanden. Det ska i det följande utredas om svensk domstol skulle ha behörighet att befatta sig med en sådan talan om hävande av faderskap, om den i det förevarande fallet skulle initieras från moderns sida, samt vilken rättsordning som domstolen då hade haft att tillämpa.
Den primära frågan att besvara angående ett rättsförhållande med internationell karaktär är, som nämnts, alltså vilket lands lag som är tillämplig och vägledande för frågan om hur faderskapet lagligen kan hävas. För att få svar måste den svenska internationella privaträttens regler uppmärksammas, vilka utpekar just vilken rättsordning som ska tillämpas på olika rättsfrågor och rättsförhållanden med internationella dimensioner, dvs. i situationer då dels flera länders domstolar äger behörighet och dels flera rättsordningar är tillämpliga. Vad gäller internationella faderskapsrelaterade frågor utvisar Lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, IFL (se: https://lagen.nu/1985:367), vilken rättsordning – svensk eller annan – som ska tillämpas på en given situation.
Var mannen och kvinnan varit gifta vid tiden för barnets födsel har mannen tillerkänts faderskapet till barnet på basis av att han var gift med barnets mor. Man talar, som nämnts, i det fallet om en faderskapspresumtion, som gäller enligt flertalet rättsordningar och vars svenska motsvarighet upptas i 1 kap. 1 § FB. Faderskapspresumtionen gör sig gällande då ett barn föds inom äktenskap och medför alltså att den gifte mannen automatiskt blir att anse som rättslig pappa till den nyfödde. Eftersom faderskapsfrågan här har haft internationell anknytning antar jag emellertid att ”registreringen” i Sverige av den svenske mannen som pappa skett med ledning av svensk tillämplig internationell privaträtt, närmare 2 § IFL. Paragrafen utpekar enligt vilken rättsordning faderskap ska presumeras om ett barn föds, som här, inom ett äktenskap s.a.s. ”med internationell karaktär”. Paragrafens tillämpningsområde är emellertid begränsat till legala faderskapspresumtioner just på grund av äktenskap (NJA II 1985:10). Enligt 2 § ska den förlösande kvinnans make presumeras vara pappa om det följer av lagen i det land där det nyfödda barnet vid födelsen får sitt hemvist. Om inte någon skall anses som barnets far enligt den lagen, då det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. Fick barnet vid födelsen hemvist i Sverige, skall frågan dock alltid bedömas enligt svensk lag. Om barnet vid födseln t.ex. fick sitt hemvist i Sverige, hade det alltså följt av 2 § IFL att faderskapet skulle fastställas med stöd av svensk lag – och detta oavsett om barnet hade erhållit medborgarskap i ett annat land.
En tillämpning av 2 § hade härefter haft betydelse för frågan om enligt vilket lands lag som ett faderskap kan upphävas. 5 § IFL, som utpekar vilket lands lag som ska appliceras på en talan om hävande av en faderskapspresumtion, är nämligen tillämplig just på sådana ”faderskapspresumtioner uppkomna enligt 2 §” (bestämmelsen gäller alltså inte mål om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande). Eftersom faderskapet här antas ha uppkommit så att 5 § IFL blir tillämplig, utpekar 5 § gällande lagstiftning för ett mål om hävande av faderskap. Enligt 5 § IFL ska ett sådant mål avgöras enligt lagen i det land där barnet har sitt hemvist när målet om hävning av faderskapet upptas.
Jag förstår att barnet i frågan måste vara boende i Sverige eftersom den svenske pappan uppbär svenskt barnbidrag för honom/henne (se försäkringskassans hemsida: http://www.forsakringskassan.se/privatpers/foralder/barnet_fott/barnbidrag). Boende är i juridisk mening i och för sig inte synonymt med hemvist, och det land där någon bor skall bara anses konstituera ”hemvist” om bosättningen ”med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande”. Detta följer av NJA II 1985 s. 256 (nummer i NJA II 1985:10). Jag antar dock för enkelhetens skull att ”hemvist” är förhanden, och att svensk lag blir tillämplig.
Med ”svensk rätt” förstås i detta avseende såväl de materiella rättsreglerna om förutsättningarna för hävning (bifall av talan), som de processuella reglerna om vem som överhuvudtaget kan initiera ett faderskapsmål vid domstol (talerätt). Svensk rätt utgörs härvid av Föräldrabalken (FB), särskilt dess 3 kap. med rubriken ”Mål om hävande av faderskap” vilket reglerar talan om hävande av en faderskapspresumtion uppkommen enligt i 1 kap. 1 §. I 2 § regleras det fallet att talan väcks av barnet, vilket har rätt att väcka talan om faderskapspresumtionens hävande på ett hur sent stadium som helst. Beträffande modern kan denna emellertid inte initiera ett mål om hävande av faderskap; inte ens i egenskap av vårdnadshavare är hon behörig att föra talan för barnet. I RH 1989:93 ansågs vid negativ bördstalan där god man förordnats för barnet, att modern inte ensam ägde fullfölja talan. Sammanfattningsvis: för det fallet att modern önskar häva en rådande faderskapspresumtion enligt 1 kap. 1 § FB finns det ingen möjlighet för henne att på egen hand väcka talan därom; hon kommer däremot att kunna höras i målet.
Om jag istället antar att det som har föregått den aktuella situationen är att mannen och kvinnan inte varit gifta (potentiellt samboende), och att den svenske mannen erhållit status av pappa genom fastställelse, måste det, såvitt jag förstår, ha skett under tillämpning av 3 § IFL. Av 3 § IFL följer att ”ett faderskap kan fastställas genom bekräftelse av faderskapet under medverkan av en svensk socialnämnd, om nämnden är skyldig att utreda faderskapet enligt 2 kap. 1 eller 9 § föräldrabalken. I fråga om fastställande av faderskap (…) tillämpas svensk lag.” Den skyldighet för Socialnämnden som det hänvisas till i paragrafen – som alltså avgör om svensk Socialnämnd ska medverka till att utreda ett faderskap med internationell anknytning – upptas i 2 kap. 1 § FB. Där föreskrivs att socialnämnden har en skyldighet, när faderskap inte kunnat fastställas med hjälp av faderskapspresumtion eller annat sätt enligt 1 kap. FB, att försöka utreda och se till att faderskap fastställs. Den skyldighet som det här är fråga om korrelerar med barnets hemvist: enbart om barnet har hemvist i Sverige är socialnämnden skyldig att utreda och fastställa vem som är barnets far. (2 kap. 9 § som också omnämns ovan i 3 § IFL är inte relevant för det aktuella fallet, varför jag inte kommer redogöra för paragrafens innehåll). Hade barnet hemvist i Sverige direkt efter födseln var följaktligen Socialnämnden skyldig att utreda vem som var dess far, och hade faderskapet fastställts under tillämpning av 3 § IFL sammanläst med 2 kap. 1 § FB. Angående frågan om lagval när ett genom 3 § fastställt faderskap ska hävas ger 6 § IFL svar. 6 § IFL stadgar att om faderskap fastställts genom bekräftelse, skall en talan vid svensk domstol om ogiltigförklaring av bekräftelsen prövas enligt den eller de lagar som bestämmer fastställelsens giltighet här i landet. En ogiltigförklaring får dock alltid meddelas med stöd av svensk lag, om talan grundas på att den som har lämnat bekräftelsen inte är far till barnet. Den sista meningen ger i det aktuella fallet stöd för att svensk lag är tillämplig: kvinnans kommer ju i sin talan att anföra just att den som har lämnat bekräftelsen, den svenske mannen, som inte är far till barnet. Svensk rätt av relevans utgör härvidlag 1 kap. 4 § st. 3 FB. Paragrafen upptar det fallet att det efter en giltig faderskapsbekräftelse(enligt st. 1, som lyder: ”Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Är barnet myndigt eller står det enligt 6 kap. 2 § inte under någons vårdnad, skall bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är fader till barnet”) senare visas att den som har lämnat bekräftelsen i själva verket inte är fader till barnet. I sådana fall ska rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. Även i fall av ogiltigförklarande kommer dock mamman inte att kunna föra talan inför domstol. Enligt RH 1997:21 har barn rätt att föra talan om att lämnad faderskapsbekräftelse saknar verkan. Enligt NJA 1984 s. 319 får däremot barnets mor inte föra talan om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse.
Vad gäller svensk domstols behörighet står det klart är att om barnet skulle väcka talan om hävande av faderskap inför svensk domstol, hade den med stöd av 4 § IFL varit behörig att ta upp frågan till prövning. Lagrummet stadgar att svensk domstol får ta upp mål om faderskap om 1) barnet har hemvist i Sverige, 2) talan förs mot en man som har hemvist i Sverige eller 3) i övrigt finns särskilda skäl.
Sammanfattningsvis: Oavsett faderskapet för barnet presumerats i enlighet med faderskapspresumtionen (enligt 2 § IFL och 1 kap. 1 § FB) eller fastställts genom bekräftelse (3 § IFL och 2 kap. 1 § FB), kommer internationella privaträttsliga regler utpeka svensk domstol som behörig och svensk rätt som tillämplig. Kvinnan är dock inte berättigad enligt FB att väcka talan varken om hävande eller ogiltigförklaring av faderskap. Socialnämnden ska dock alltid försöka utreda och fastställa det juridiska faderskapet om mamman inte är gift, om faderskapet ifrågasätts, eller om tidigare faderskap hävts av domstol, se http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/familjeratt-familjeradgivning/faderskapochforaldraskap/faderskap.
Här kan du se vilken blankett som socialnämnden, bl.a. använder och vilka uppgifter som kommer begäras om en utredning om faderskap initieras: http://www.socialstyrelsen.se/blanketter/Documents/77015%202005-10.pdf.
De allmänna råd och föreskrifter som styr socialnämndens verksamhet vid faderskapsutredningar, SOSFS 2011:2 och SOSFS 2011:3 hittar du här: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18338/2011-5-20.pdf resp. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18339/2011-5-21.pdf.
Endast det förhållandet att det fastställs att den svenske mannen inte är barnets far får inga konsekvenser för modern beträffande hennes möjligheter till UT (jag förutsätter att hon redan förlorat möjligheten att söka UT p.g.a. anknytning till mannen). Det finns dock alltjämt möjlighet för modern att beviljas uppehållstillstånd med stöd av UtlL 5 kap. 3 a § st. 1 p. 3, i egenskap av ”en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett i Sverige bosatt barn.” Det har ovan nämnts att det är ett villkor för uppbärande av barnbidrag att barnet ifråga är boende i Sverige, varför jag räknat med att de faktiska omständigheterna är sådana.
Om barnet fötts i äktenskap och därigenom förvärvat mannens svenska medborgarskap förlorar barnet inte detta, även om mannen förklaras ej vara far, se RÅ 2006 ref. 73. Den omständigheten att barnet är svensk medborgare ges härvid särskild tyngd vid prövningen av frågan om uppehållstillstånd för föräldern (Utlänningsnämndens beslut UN 440-03). Uppehållstillstånd för umgänge med barn är emellertid endast möjligt när utlänningen är vårdnadshavare eller har tillerkänts rätt till umgänge med barnet och inte sammanlever med detta (MIG 2008:30). Uppehållstillstånd för att utöva umgänge med barn vägrades i MIG 2008:26 just av det skälet att det inte visats föreligga förutsättningar för ett umgänge som inte var av begränsad omfattning och eftersom umgänge kunde tillgodoses på annat sätt än genom att utlänningen beviljades uppehållstillstånd i Sverige. Huruvida modern kommer beviljas UT med stöd av 5 kap. 3 a § st. 1 p. 3 beror alltså på hur vårdnads- och umgängessituationen visavi barnet ser ut.
Jag hoppas att jag med detta gett svar på dina frågor och önskar stort lycka till!
