Erkännande som bevis
Hej
Frågan gäller olovlig körning för minderårig:
Scenario:
Bilen framförs av några minderåriga. De kör i diket. Polisen åker förbi efter några timmar och ser ungdomarna som försöker få upp bilen ur diket. Polisen har inte sett vem som körde men efter samtal på plats så erkänner den ene minderårige att det är han som kört. Polisen har alltså inte sett vem som körde men ett erkännande är gjort på plats.
Räcker detta som bevisning för att fälla den som erkänt? (Ingen alkohol eller andra droger är förekommande i fallet.)
Lawline svarar
Hej!
Ett mål om olovlig körning är ett så kallat brottmål. I Brottmål är ett erkännande inte bindande utan kan tas tillbaka när som helst. I brottmål gäller emellertid principen om fri bevisföring vilket gör att domstolen får tillmäta ett tidigare erkännande visst bevisvärde, men om man kan ge en bra förklaring till varför man gjort ett osant erkännande så är detta också någonting domstolen tar med i sin bevisvärdering. Att domstolen ska prova vikten av ett återkallat erkännande framgår av 35 kap 3 § rättegångsbalken.
För att någon ska kunna dömas för brott krävs att rätten finner det ställt "utom rimligt tvivel" att en händelse har inträffat. Ett erkännande väger normalt tungt, men ett återkallat erkännande med en god förklaring väger inte alls lika tungt som bevis. Det faktum att poliserna sett bilen i diket kommer också tillmätas betydelse men min samlade bedömning är att bevisunderlaget är något tunt för en fällande dom om erkännandet återkallas. Dock är det så att kraven på utredningen är lägre vid mindre allvarlig brottslighet (likt detta fall), men det ska ändå vara ställt utom rimligt tvivel att en händelse har inträffat.
Om den minderårige däremot på plats skrivit under ett så kallat strafföreläggande (vilket är förekommande vid liknande brott men ej framgår av förutsättningarna i frågan) så gäller strafföreläggandet som en dom. Den som skriver under har därmed godtagit påföljden (böter). Om detta är fallet finns möjligheten att klaga på föreläggandet i 3 olika fall, dessa framgår av 59 kap 6 § rättegångsbalken. 59 kap 6 § 1p, som är av högst relevans här, innebär en möjlighet att klaga om "godkännandet inte kan ses som en giltig viljeförklaring". Detta skulle kunna vara aktuellt om den minderårige känt sig pressad av omständigheterna och därmed skrivit på någonting utan att närmare förstå vad denne skrev under. Om ett strafföreläggande har utfärdats klagar man på detta genom att skriva till den tingsrätt som vore behörig att pröva brottet om en rättegång blivit aktuell.
Har du ytterligare frågor är du välkommen att återkomma!
Mvh
