Envarsgripande, regler och förklaringar

FRÅGA
Jag undrar runt envarsgripande, tycker det är väldigt viktigt att använda i vårt samhälle idag. Jag vill gärna ha så utvecklade och förklarande svar som möjligt. Skriv gärna ner paragrafer och kapitel på varje fråga.Vad är envarsgripande? Vilka får utföra envarsgripande? Vuxna? Minderåriga? Eller vem som helst? Vilka tillfällen får det användas vid? Får det användas mot te.x verbala hot? Vad ska man göra på plats vid envarsgripande? Vad ska man säga/göra för att hålla kvar personerna. Vad för slags (våld) får man använda? I olika situationer? Vad ska man göra för att hålla kvar personen? Vad får man lov att göra om personen helt enkelt bara går vidare? Vad får man göra om personen yttrar våld emot dig eller andra? Hur ska man te.x förklara situationen för hen/dem? Vad är bästa sätt att förklara för 112 (polisen) när man ringer och när dem kommer dit? Vad ska/måste polisen göra när dem kommer till plats? Te.x vid ett enklare brott som verbala hot, Vad måste man göra? Får man bara släppa personen?
SVAR

Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Reglerna om ett så kallat envarsgripande återfinns i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (härefter förkortat RB). 24 kap. 7 § RB har följande lydelse.

"Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman."

Det är alltså i det andra stycket av lagrummet som rätten till envarsgripande stadgas. Jag tänker nedan redogöra för svaren på de olika frågorna du har ställt i en förhoppningsvis logisk ordning.

1. Vad är ett envarsgripande?

Inledningsvis kan sägas några ord om några grundläggande rättigheter som enskilda individer har i förhållande till statens maktutövning. I det här sammanhanget kan särskilt framhållas att enskilda genom grundlagen regeringsformen och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) är tillförsäkrade bland annat en rätt till frihet. Enskilda får alltså inte av staten frihetsberövas hur som helst. Det finns dock undantag från dessa grundläggande rättigheter. För att beivra brottslighet måste staten kunna frihetsberöva personer och staten har därför getts vissa möjligheter att frihetsberöva dess medborgare, se nedan.

Det är enligt rättegångsbalkens regler staten som har ansvar för brottsbekämpningen, beslutande och utförande av tvångsåtgärder samt för brottsbekämpningen i landet. I statens monopol på tvångsåtgärder införstås rätten att frihetsberöva en människa. Att staten har ett sådant monopol på frihetsberövande åtgärder framgår av en jämförelse mellan rättegångsbalkens regler i främst 24 kap och av brottsbalkens regler i 4 kap. 1 § och 4 kap 2 §. Brottsbalken är tillämplig på individer och i 4 kap. 1 § och i 4 kap. 2 § brottsbalken framgår att det är olagligt för en enskild att frihetsberöva någon annan enskild. Ett frihetsberövande enligt brottsbalken behöver inte innebära att man med våld för med sig någon annan människa (jfr 4 kap. 1 § om människorov) utan ett frihetsberövande kan också vara att man hindrar någon från att rent fysisk röra sig - t.ex. att man stänger in någon i ett rum eller vägrar någon att lämna en plats (jfr 4 kap. 1 § om olaga frihetsberövande).

Det ovan skrivna kan sammanfattas med att enskilda människor har en rättighet att inte frihetsberövas av varken staten eller en annan enskild. Däremot finns det undantag från de grundläggande mänskliga rättigheterna då staten vissa möjligheter att frihetsberöva dess medborgare.

Det finns dock även ett undantag från detta statliga monopol och det framgår av 24 kap. 7 § andra stycket RB (se ovan) som stadgar att även enskilda medborgare kan ha rätt att tillfälligt frihetsberöva personer som begår brott. Att ett gripande endast är ett tillfälligt frihetsberövande av en person framgår av 24 kap. 7 § första stycket. Där framgår att ett gripande endast får ske om det finns skäl att anhålla den misstänkte personen. Ett gripande måste alltså övergå i ett anhållande för att personen ska kunna vara fortsatt frihetsberövade. På grund därav är ett gripande alltid ett tillfälligt frihetsberövande som antingen övergår i ett anhållande genom ett beslut om anhållande eller ett frisläppande, se 24 kap. 6 § RB och 24 kap. 8 § andra stycket RB. Här ska även framhållas att ett frihetsberövande inte behöver vara ett inspärrande, utan i fallet med envarsgripande handlar frihetsberövandet om att personen hindras att röra sig fritt - man håller helt enkelt kvar en person på en plats.

Ett envarsgripande är alltså ett tillfälligt frihetsberövande av en person. Till skillnad från ett polisgripande, där den misstänkte ofta förflyttas till polisstationen så innebär ett envarsgripande att en person berövas friheten genom att denne berövas rätten att röra sig fritt.

2. Vilka får utföra ett envarsgripande?

Av lagtexten framgår att "envar" får utföra en sådan här tvångsåtgärd. I begreppet envar förstås varje individ i samhället, ung som gammal. Det uppställs inget krav att man ska vara äldre än 15 eller 18 år. Med envar avses dock inte en polis eller någon annan som har rätt att gripa enligt 24 kap. 7 § första stycket.

3. När får ett envarsgripande utföras?

Lagtexten i 24 kap. 7 § andra stycket RB uppställer några krav för att envar ska ha rätt att utföra ett så kallat envarsgripande. Det första kravet är att personen ha begått ett brott enligt svensk lagstiftning och betraktas som en gärningsman. Det är således inte tillåtet att gripa någon för sådant som inte är kriminaliserat enligt svensk lag. Ett enkelt exempel är att man inte kan gripa någon man är i en hetsig debatt med, med stöd av reglerna i 24 kap. 7 § andra stycket. Ett annat mer intressant exempel är att det inte är möjligt att gripa en person som slår sönder en ruta i ett brinnande hus för att rädda en avsvimmad person som befinner sig i huset. Själva handlandet uppfyller bestämmelsen om skadegörelse i 12 kap. 1 § brottsbalken och bestämmelsen om hemfridsbrott i 4 kap. 6 § första stycket brottsbalken, men handlandet är inte brottsligt då handlandet rättfärdigas genom bestämmelserna om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken och då personen inte kan sägas begå en brottslig handling äger reglerna om envarsgripande inte tillämpning.

Vad gäller just uttrycket brott i 24 kap. 7 § RB så har Högsta domstolen i sitt avgörande i NJA 1978 s. 67 framhållit att regeln om envarsgripande i 24 kap. 7 § RB inte kan anses omfatta en gärning begången av en person som är under 15 år. Den som är under 15 år och begår en annars brottslig handling får därför inte gripas med stöd av den aktuella regeln. Det finns däremot en möjlighet till envarsgripande enligt en annan lagregel, nämligen 35 § lagen om unga lagöverträdare som har följande lydelse:

Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas den unge på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han eller hon gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. /.../

Vidare vad gäller envarsgripande enligt 24 kap. 7 § RB uppställs ett andra krav, nämligen ett krav på att det brott som begås måste ha fängelse i sin straffskala. Viktigt att notera att det endast krävs att fängelse kan följa på brottet - vad påföljden i slutändan kan tänkas bli är inte intressant. Ett exempel är att det är möjligt att använda reglerna om envarsgripande om någon begår en ringa stöld (tidigare snatteri) enligt 8 kap. 2 § brottsbalken. Brottet ringa stöld leder i praktiken nästan uteslutande till ett bötesstraff, men det högsta straffet för brottet är fängelse i sex månader, vilket innebär att denna fängelsemöjlighet kan rättfärdiga ett envarsgripande. Vad gäller din fråga om verbala hot så kan följande sägas. Är det fråga om ett olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken så kan absolut ett envarsgripande bli aktuellt då det finns fängelse i straffskalan för det brottet. Är det däremot fråga om mer kränkande uttalanden som uppfyller rekvisiten för brottet förtal i 5 kap. 1 § brottsbalken så kan ett envarsgripande aldrig komma i fråga då endast böter kan ådömas den som gör sig skyldig till ett förtal.

Envarsgripande kan även ske vid brott som inte har fullbordats, alltså vid försök till brott. Här krävs dock att den så kallade försökspunkten har passerats. När försökspunkten passeras skiljer sig mellan olika typer av brottstyper. T.ex. förläggs försökspunkten vid stöld relativt tidigt i ett skeende, vilket har att göra med tillägnelseuppsåtets utformning. Även vid mordbrand har försökspunkten placerats relativt tidigt, se t.ex. Högsta domstolens dom den 21 juni 2017 i mål B 256-17. Men vid t.ex. ett planerat mord med pistol, då torde försökspunkten förläggas senare om man jämför med t.ex mordbrand. Vid ett sådant mord torde det krävas att gärningsmannen i vart fall har avlossat pistolen mot personen i fråga. Försökspunkten skulle t.ex. inte anses passerad vid det tillfälle gärningsmannen tar fram pistolen. För mer om bedömningar av försöksgärningar och försökspunkten, se bl.a. Asp, Ulväng och Jareborg i Kriminalrättens grunder, 2 upplagan, 2013, s. 402 ff.

Av det som framfört ovan kan sägas att det ställs vissa krav på kunskap hos den som genomför ett envarsgripande. Den som genomför ett envarsgripande måste till exempel ha viss kunskap om brott och deras straffskalor. Har man ingen sådan kunskap kan man riskera att genomföra ett felaktigt envarsgripande, dvs gripa någon för en gärning som antingen inte är kriminaliserad eller gripa någon för ett brott som inte har fängelse i straffskalan. I ett sådant fall kan då den som genomför gripandet göra sig skyldig till brottet olaga frihetsberövande i 4 kap. 2 § brottsbalken.

Det tredje kravet för att reglerna om envarsgripande ska äga tillämpning innebär att gärningsmannen måste påträffas på bar gärning eller på flyende fot.

Gunnel Lindberg beskriver på s. 216 i Straffprocessuella tvångsmedel - när och hur de får användas?, Thomson fakta, Skien, 2005, att innebörden av bar gärning brukar vara att gärningsmannen ertappas då denne begår brott, alternativt att gärningsmannen ertappas precis efter brottets fullbordanspunkt. Några exempel kan vara en person som passerar kassaspärrarna eller butikens utgång utan att betala för medhavda varor, en person som påträffas inuti en bostad vid ett bostadsinbrott eller en person som utdelar slag i någon annans ansikte. I sådana fall är det tämligen uppenbart att brott har begåtts och då dessa brott (stöld alternativt ringa stöld, grov stöld alternativt stöld och hemfridsbrott samt misshandel) har fängelse i straffskalan får en enskild med stöd av 24 kap. 7 § gripa en sådan person då även kravet på bar gärning är uppfyllt.

Det är något klurigare att gripa någon när brottet redan har fullbordats, dvs då man ska gripa någon en tidsperiod efter den faktiska gärningen. I rättsfallet NJA 1978 s. 67 hade någon kastat sten mot en personbils framruta från en bro där ett antal unga personer stod. Personen som framförde bilen vände och körde tillbaka till bron där han påträffade flera personer. Föraren kom sedermera att med stöd av reglerna om envarsgripande gripa en av ynglingarna som han körde till polisstationen. Högsta domstolen kom till slutsatsen att ingripandet varken hade gjorts på bar gärning eller på flyende fot, trots att det rörde sig om en relativt kort tidsperiod. Föraren hade inte heller sett vem ur gruppen som hade kastat stenen, varför det förelåg oklarheter kring vem gärningsmannen faktiskt var. Föraren hade alltså inte rätt att genomföra ett envarsgripande.

Enskilda har även rätt att gripa personer som av myndigheter är efterlysta för brott se 24 kap. 8 § fjärde stycket samt efterlysningskungörelsen (1969:293). Eftersom behöriga myndigheter redan har bedömt att den aktuella personen har begått brott så behöver den enskilde som genomför ett envarsgripande fundera över huruvida det föreligger en brottslig gärning eller inte, utan här är det avgörande om det har utfärdats en efterlysning eller inte. Denna form av envarsgripande tillämpas i praktiken väldigt sällan, vilket har att göra med att polisen sällan vidarebefordrar en efterlysning personer misstänkta för brott till allmänheten, det vanligast torde vara att efterlysningen går ut till polisens anställda i första hand. Viktigt att framhålla är att efterlysningen måste vara tillkännagiven av polis eller åklagare, t.ex. vid en officiell presskonferens. Uppgifter som publiceras i olika medier och som inte har bekräftats av behöriga myndigheter kan inte ge rätt till ett envarsgripande, se Lindberg s. 218 (fullständig hänvisning ovan).

4. Vad får man göra vid ett envarsgripande och vilka rättigheter har man när man utför ett envarsgripande?

Om de ovan beskrivna förutsättningarna är uppfyllda så får en enskild vidta ett envarsgripande med stöd av 24 kap. 7 § RB.

Ett envarsgripande kan ta sig olika former och behöver inte innefatta någon våldsanvändning, även om en viss grad av våldsanvändning också är tillåtet. Justitieombudsmannen har i JO:s ämbetsberättelse JO 2000/01 s. 157 och 159 framhållit att även verbala uppmaningar till någon att kvarstanna på en plats tills polis anländer är att betrakta som ett envarsgripande. Se vidare: http://www.jo.se/Global/%C3%84mbetsber%C3%A4ttelser/2000-01.pdf.

Vidtar man ett envarsgripande har man ingen skyldighet som framgår av lag att säga något särskilt till den gripne. Ett bra tips kan dock vara att man berättar för personen att den måste stanna kvar på platsen till dess polisen anländer då man misstänker att personen har begått brott. Man kan också förmedla att man har rätt enligt lag att hålla kvar personen till dess polis anländer.

Rätten att använda våld vid ett envarsgripande kan sägas framgå av regleringen om vilket våld en polisman får använda för att vidta ett frihetsberövande enligt 10 § första stycket andra punkten polislagen. I 29 § första stycket tredje meningen polislagen framgår nämligen att även någon annan än en polis som med laga stöd verkställer ett frihetsberövande har rätt att använda våld enligt 10 § första stycket andra punkten polislagen. Här torde 8 § polislagen och dess proportionalitets-, behovs- och försvarlighetsbedömning spela in i vilken typ av våld som får användas, trots att det i 8 § inte nämns något om envarsgripande. I 8 § polislagen framgår att våldet måste vara försvarligt, det innebär att man inte kan använda grovt våld mot t.ex. någon som gjort sig skyldig till en ringa stöld. Gäller det å andra sidan ett grovt våldsbrott så torde användandet av mer våld vara försvarligt då det hade varit proportionerligt i förhållande till brottet. Så ett svar på frågorna "vad ska man göra för att hålla kvar en person" och "vad får man göra om personen går" så kan man verbalt tvinga personen att stanna kvar på platsen, men man skulle också kunna använda våld genom att fysiskt hålla kvar personen på platsen (t.ex. genom att hålla i personen i en arm) - men det tål att framhävas att allt form av våldsanvändning alltid ska vara försvarligt.

Här ska dock sägas att rätten till nödvärn (och där innefattat nödvärnshjälp i förhållande till tredje person) i 24 kap. 1 § brottsbalken är mer generös i tillåtandet av våld. Medan polislagen endast tillåter en försvarlig grad av våld så tillåter nödvärnsrätten våld så länge våldet inte är uppenbart oförsvarligt. Begås ett brott så kan man alltså även med nödvärnsrätten använda våld för att avstyra ett brottsligt angrepp, men även här spelar brottets allvarlighet roll då brottsrubriceringen kan sägas sätta gränser för vilket våld man kan använda med ansvarsbefriande verkan. Så om den misstänkte brukar våld mot dig eller annan så är det i första hand rätten till nödvärn som träder in. Angriper någon dig med våld så har du rätt att använda våld mot angriparen för att skydda ditt liv och hälsa - så länge våldet inte är uppenbart oförsvarligt. Högsta domstolen har i ett antal rättsfall bedömt huruvida olika former av våld ska anses uppenbart oförsvarligt eller inte, se t.ex. NJA 1995 s. 661, NJA 1994 s. 48, NJA 1990 s. 210 och NJA 2009 s. 776.

När man väl har genomfört ett envarsgripande kräver lagbestämmelsen i 24 kap. 7 § RB att den misstänkte skyndsamt ska överlämnas till närmaste polis. Detta innebär att man direkt ska kontakta polis efter man har genomfört ett envarsgripande och berätta om vad som hänt och att man har en person som man misstänker har begått brott på platsen. Syftet med att den gripne skyndsamt ska överlämnas till polis är att polisen så snabbt som möjligt ska kunna pröva huruvida gripandet ska övertas av polisen eller om den gripne ska friges. Polisen måste alltså när de kommer till plats ta ställning till om det föreligger förutsättningar för att överta gripandet. Kan polisen redan på i telefonsamtal fastställa att någon grund för envarsgripande inte föreligger så måste man omedelbart släppa den gripne på fri fot. Justitieombudsmannen har uttalat att en polisman har rätt att häva ett gripande om denne finner att envarsgripandet inte varit lagligen grundat, se JO 2006/07 s. 74. Se vidare https://www.jo.se/Global/%C3%84mbetsber%C3%A4ttelser/JOs%20%C3%A4mbetsber%C3%A4ttelse%202006-07.pdf.

Avslutningsvis

Det är omöjligt att ge ett allomfattande svar då möjligheterna till ett envarsgripande är helt och hållet avhängigt den aktuella situationen. Det går t.ex. inte att ge något svar på hur mycket våld som får användas då detta helt beror på vilken typ av våld det är fråga om, även en eventuell rätt till nödvärn kan spela in.

Förhoppningsvis har du dock fått svar på några av dina frågor. Förhoppningsvis kan du även tillämpa det som har framkommit här på mer specifika situationer, utifrån de regler och förklaringar som har presenterats här ovan.

Är det något ytterligare du funderar på är du välkommen att ställa en ny fråga till oss här på Lawline. Tack för din fråga!

Med vänliga hälsningar

O H
Fick du svar på din fråga?
Relaterat innehåll
Senaste besvarade frågorna inom Gripande, häktning, anhållande (191)
2020-07-30 Kontakt med någon som sitter häktad
2020-07-30 Allmänt om häktning
2020-07-28 Kontakt med en vän som sitter på Häktet!
2020-06-30 Urinprov vid misstänkt narkotikabrott

Alla besvarade frågor (82601)