Envarsgripande i kollektivtrafiken
Hej,
Jag har ett hypotetiskt scenario som jag funderat på, och undrar vad som gäller juridiskt om detta skulle inträffa:
En person åker med giltlgt färdbevis i kollektivtrafiken. En stund senare stiger biljettkontrollanter ombord som frågar efter färdbevis. Personen informerar kontrollanderna om att hen har ett giltligt färdbevis, men inte tänker visa upp den för någon annan än polisen. Vad gäller nu, och vilka rättigheter har biljettkontrollanterna?
Om jag förstått saken rätt har kontrollanterna endast rätt att hålla kvar en person (genom envarsgripande) om de tar personen på bar gärning eller på flyende fot. Enligt praxis behöver de inte vara helt säkra i skuldfrågan (stoppa-tjuven-scenariot) men de behöver en konkret indikation på att ett brott begåtts som kan leda till fängelse. Eftersom personen berättat att hen har ett giltigt färdbevis, och de inte sett något som tyder på brott kan väl nekande till uppvisande av färdbevis räcka som konkret indikation för att motivera ett envarsgripande?
De kan ju självklart tillkalla polis, men är personen fri att gå i väntan på polis? Om de ändå håller personen kvar, gör de då sig skyldiga till olaga frihetsberövande? Har personen då rätt att använda våldsamt motstånd för att göra sig fri? Har personen och medpassagerare rätt att göra ett envarsgripande mot kontrollanterna då man på bar gärning sett dem begå brottet olaga frihetsberövning som har fängelse i straffskalan?
Lawline svarar
Hej,
Tack för att du vänder dig till Lawline!
Envarsgripande
Enligt 24 kap. 7 § 2 stycket brottsbalken får envar – du och jag – gripa den som begått ett brott som kan leda till fängelse, förutsatt att gärningsmannen påträffas på bar gärning eller flyende. Ur det kan man deducera att det måste röra sig om ett visst tids- och rumsmässigt samband mellan brott och gripande.
För det andra måste – precis som du skriver – det gå att med viss säkerhet anta att gärningsmannen ifråga verkligen begått ett brott. Det ligger i dess natur att viss osäkerhet kan tillåtas, men absolut inte mycket. I exempelvis NJA 1978 s. 67 träffades en bil av en sten när den passerade en bro. Föraren, som inte faktiskt såg vem av flera suspekta pojkar som kastat, hittade och grep sedan en av dem. Högsta domstolen dömde mannen till ofredande eftersom de osäkra förutsättningarna inte gav stöd för ett envarsgripande.
Om vi tillämpar bestämmelsen på din hypotes, är det mycket osannolikt att kontrollanterna får företa envarsgripande bara på grunden att en resenär saknar biljett. Det går inte att med erforderlig säkerhet anta att personen ifråga inte tappat sin biljett, att dennes mobil har slut på batterier m.m.
De kan med andra ord inte ingripa i andra fall än när de faktiskt bevittnar någon hoppa över "plankorna" eller liknande, och därmed gör sig skyldig till bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § brottsbalken. Om kontrollanterna ändå försöker hålla kvar resenären eller på andra sätt tillgriper otillåtna åtgärder, kan de fällas för flera brott, däribland olaga frihetsberövande och misshandel, se RH 2012:59.
Böter och kontrollanters befogenheter
SL:s kontrollanter har utöver envarsgripande inte stöd i lag att vidta andra åtgärder – detta har också vitsordats av SL. När de utfärdar tilläggsavgifter gör de så med stöd av lagen om tilläggsavgift i kollektivtrafiken, vilken tar sikte på situationer där resenärer saknar biljett. Eftersom lagen inte har frihetsberövande som sanktion kan den inte heller grunda rätt att envarsgripa. Dess yttersta konsekvens är istället en tilläggsavgift men eftersom kontrollanter inte kan tvinga någon att redovisa sin identitet, kan den enkelt undkommas genom att lugnt avböja deras propåer och gå av vid nästa hållplats.
Om du har ytterligare frågor eller känner att svaret saknar något, är du välkommen att höra av dig till elias.olsson@lawline.se
Vänligen,
