En tilltalades rätt att tiga får inte användas mot denne i bevishänseende
Enligt artikel 7.5 i EU-direktiv 2016/343 får åtalades utövande av rätten att tiga inte användas mot dem och får inte betraktas som bevis för att de har begått det brott de åtalats för.
Fråga: Innebär bestämmelsen att domstolen i sin bevisvärdering inte får beakta att den tilltalade valt att tiga under förundersökning och huvudförhandling?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag förstår din fråga som huruvida en domstol, i bevishänseende, får beakta att en tilltalad valt att tiga under huvudförhandling och förundersökning, i ljuset av artikel 7.5 i EU-direktiv 2016/343. Jag kommer inledningsvis att förklara vad den aktuella artikeln innebär och hur den är uppbyggd, för att sedan avsluta med infallsvinklar från både Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) och svensk rätt. För svensk rätt är framför allt rättegångsbalken (RB) aktuell.
En tilltalad har rätt att tiga under såväl rättegång som förundersökning
I EU-direktiv 2016/343 anges vissa minimiregler i strävan att uppfylla den s k oskyldighetspresumtionen och rätten till rättvis rättegång. Artikel 7.5 anger, precis som du säger, att den tilltalade har rätt att tiga. Rätten att tiga innebär i korthet att en tilltalad har rätt att vara helt passiv under såväl rättegång som förundersökning, och har ingen skyldighet att bidra till utredning eller bevisning i målet, eller i övrigt underlätta åklagarens arbete. Huvudregeln är att utnyttjandet av rätten att tiga inte ensamt får läggas till grund för ett fällande avgörande, dvs det får inte betraktas som bevis för att hen har begått brottet i fråga.
EKMR och Europadomstolens praxis har betydelse
I ingressen till direktivet anges också att vid dess tolkning bör EKMR:s artikel 6 och Europadomstolens praxis beaktas. Av artikel 6 följer rätten till rättvis rättegång, vilken omfattar rätten att tiga och att rättighetens utnyttjande som bevis inte ensamt får läggas till grund för fällande dom.
I anslutning till artikel 6 EKMR finns dock ett intressant rättsfall från Europadomstolen (John Murray mot Förenade kungariket). I fallet slår domstolen fast att i situationer som uppenbart kräver en förklaring, och då den tilltalande kan lämna en sådan, kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. För att detta ska bli aktuellt, fordras att bevisen mot den tilltalade är tillräckligt stark. Med "tillräckligt stark" ska förstås att bevisningen mot den tilltalade kräver en förklaring och, om sådan inte kan ges, kan domstolen tillåtas att avgöra målet trots den tilltalades tystnad. Detta kallas ibland för förklaringsbördan.
Regeln hindrar inte nationella bestämmelser om bevisprövning
Innebörden av att artikel 7.5 i EU-direktivet är en s k minimiregel är att olika länders rättsordningar kan skilja sig i fråga om bevisprövning. Detta framgår också av direktivets ingress.
För svensk rätt är framför allt 35 kap. 4 § RB av intresse. I denna anges att rätten prövar med hänsyn till allt som framkommit under målet vilken verkan som bevis partens handlande får. Detta följer av den svenska principen om fri bevisvärdering, som i huvudsak innebär att domstolen ska beakta allt relevant som framkommit under målet. Teoretiskt sett innebär detta att svensk domstol i viss begränsad utsträckning får beakta en tilltalads tystnad i bevishänseende. Däremot, som sagts ovan, är huvudregeln att det inte får läggas till grund för ett fällande avgörande. I praktiken är det också relativt sällsynt att en tilltalads tystnad tillmäts någon verkan över huvud taget.
Den ovan nämnda förklaringsbördan har förekommit även i svenska rättsfall (NJA 2013 s 931).
Sammanfattning
Artikel 7.5 innebär att en tilltalad har rätt att tiga under såväl förundersökning som huvudförhandling, och utnyttjandet av rätten får som huvudregel inte användas som ensam grund för fällande dom. Regeln utgör en miniminivå för vad medlemsstaterna inom EU har att förhålla sig till, vilket också innebär att vissa bevisprövningsfrågor kopplade till rätten att tiga kan skilja sig mellan olika länders rättsordningar. Vid tolkningen av artikeln ska även EKMR och Europadomstolens praxis beaktas, i vilka det bl a framkommit undantaget om förklaringsbördan.
Du är varmt välkommen att ställa fler frågor om det råder några oklarheter!
Vänligen,
