EKMR och rättighetsstadgan
Hej! Jag undrar, vad är det för skillnad på EU:s stadga om grundläggande rättigheter och EKMR egentligen? Vad vinner EU:s medlemsländer (och invånare) på att EU ansluter sig? Och till sist, hur kommer den rättsliga hierarkin te sig, får stadgan eller EKMR företräde och vilken praxis kommer man luta sig på? Tack!
Lawline svarar
Hej och tack för din fråga.
EKMR (konventionen) är införlivad med svensk rätt och gäller således såsom svensk lag. Den är stadgad i grundlagen under Regeringsformen 2 kap. §19 där det anges att “lag eller annan föreskrift inte får meddelas” i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Härvid betonades i förarbetena att EKMR inte gavs en status som grundlag och att i fall av verklig eller skenbar konflikt mellan konventionen och annan lag fick konflikten lösas genom lagtolkning eller med hjälp av rättstillämpningmetoder.
Konventionen kan få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden: ur en statsrättslig syvinkel får den främst betydelse när Sverige begår ett konventionsbrott, varav i vilket fall det kan leda till att den svenska ordningen får åsidosättas eller modifieras så att den blir förenlig med Konventionen. Konventionens folkrättsliga perspektiv får sin relevans om en fördragskonform tolkning inte kan göras där det i sådant fall, att om en svensk lag ska åsidosättas, krävs ett “klart stöd” att den är oförenlig med Konventionen.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan) är tillämplig när unionsrätt tillämpas inom EU av dess institutioner och organ eller i Sverige eller andra medlemsstater (artikel 51). Rättighetsstadgan innehåller en ambitiös katalog över unionsmedborgarnas grundläggande rättigheter. Stadgan har samma rättsliga värde som fördragen, utgör en del av primärrätten och ligger därmed på högsta nivå i den unionsrättsliga normhierarkin (artikel 6 FEU).
Dessa två instrument är två parallellt löpande instrument för rättighetsskydd. Sverige är skyldig att iaktta de krav som följer av båda dessa instrument och använda det som ger det mest långtgående skyddet. Eftersom Konventionen som tidigare nämnt är inkorporerad som svensk lag har det funnits en viss “förkärlek” för att åsidosätta lagar stiftade av riksdagen.
Situationen är annorlunda i förhållande till unionsrätten, där det är domstolarnas uppgift att säkerställa unionsrättens fulla genomslag. Ett klart exempel på detta finnes i Åkerberg-Fransson målet, där Haparanda tingsrätt ställde frågan om principen om klart stöd även är applicerbar i förhållande till Stadgan. EU-domstolen gav i ett förhandsbesked (gällande frågan som ställdes av tingsrätten) ett nekande svar och beskrev att det är en nationell domstols skyldighet att ge unionsbestämmelser full verkan genom att, i de fall som behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande nationell bestämmelse som står i strid med denna.
Vidare anges det i EU-fördraget (artikel 6.2) att Europakonventionens skydd för mänskliga rättigheter även gäller vid EU:s verksamhet (t.ex. vid utformning och tillämpning av EU:s direktiv och förordningar). Samma krav gäller när de enskilda EU-staterna tillämpar EU-rätten.
Högsta Domstolen har i ett visst mål uttalat sig en del kring de frågor du ställt, varför följande dom rekommenderas: här. Se i synnerhet p. 47 samt p. 49-61.
EU-domstolens förhandsbesked finner du här.
Med vänlig hälsning,
