Är en 36 månader lång förlängning av vårt avtal giltig?
Hej !
Vi har ett avtal gällande "Drift och underhåll av webbplats". Vårt partner i detta avtal har bara strulat och har inte kunnat lösa våra problem då det varit driftstörning vid ett flertal tillfällen på vår hemsida men dom har inte kunnat lösa problemet så vi har fått tagit in extern partner för lösa problemet. Vi är så missnöjda nu med denna tjänst att vi ville säga upp avtalet. Då får vi information att vi missat en uppsägningsperiod på 3 mån och att det nu förlängs med 36 månader. Är detta ens lagligt ?
Avtalsvillkor: Avtalet är bundet från 2017-06-15 och avser abonnemang från 2017-07-05 som löper över 36 månader. Om ingen av parterna inkommer med uppsägning senast tre (3) månader före pågående avtalsperiods utgång inleds automatiskt en ny avtalsperiod om 36 månader. Vi fick bekräftelse på uppsägning av avtalet 21/7! Men nu löper det ut: 2023-06-14.
Uppskattar om ni kan ge input så vi inte behöver betala detta "kriminella" bolag fortsättningsvis! :)
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,
UTREDNING
Den lagstiftning som främst behöver beaktas är lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen, AvtL). Såvitt jag förstår företräder du en näringsidkare. Jag kommer därför nedan att utgå ifrån att frågan inte är ställd som konsument, dvs. som privatperson, vilket dessvärre får viss bäring på den rättsliga bedömningen eftersom näringsidkare inte åtnjuter samma skydd som konsumenter.
Inledningsvis ska sägas att det egentligen inte finns något entydigt på din fråga eftersom den här typen av situationer inte är lagreglerade. När det gäller såväl uppsägningstid som automatisk förlängning av avtal saknas generell lagstiftning. Under vissa i lag angivna förhållanden kan det föreligga en s.k. kontraheringsplikt (tvång att avtala), men i stort sett råder i Sverige en långtgående avtalsfrihet, vilket innebär att man själv bestämmer med vem och på vilket sätt avtal ska ingås. Det ankommer således på parterna att reglera sina förehavanden, men i det här fallet verkar det aktuella avtalsvillkoret ha kommit till er kännedom först i samband med uppsägningen. Om det tidigare har manifesterats i skrift eller om det överhuvudtaget finns ett skriftligt avtal är för mig ovisst.
Huvudregeln är att avtal kan sägas upp ensidigt av endera parten och i sådana fall gäller i allmänhet att motparten har rätt att åberopa skälig uppsägningstid, vilket vanligtvis är en månad om ingenting annat har avtalats, jfr Högsta domstolens (HD) avgörande NJA 2009 s. 672. Men precis som tidigare påpekats finns ingen uttrycklig lagbestämmelse som anger hur lång uppsägningstiden ska vara varför det alltid görs en enskild bedömning från fall till fall och med hänsyn till praxis och sedvänja, dvs. vad som är brukligt i den aktuella branschen. Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar ska vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån, 10 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Men någon motsvarande bestämmelse finns inte när det gäller avtal mellan näringsidkare, jfr dock 2 § lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Däremot finns en tillämplig reglering i 36 § AvtL, den s.k. stora generalklausulen, vari anges att avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. I lagparagrafens andra stycke uttalas att särskild hänsyn ska tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
I NJA 2012 s. 776 ansåg HD att en automatisk förlängning av ett gymkort var oskälig när avtalstiden och förlängningen löpte under ett år utan att konsumenten hade fått en påminnelse om att en uppsägning var behövlig för att undvika bundenhet i ytterligare ett år. Det här synsättet kommer också till uttryck i NJA 2011 s. 600 där HD uttalade ungefär följande. Standardvillkor måste komma till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För alla avtalsvillkor som en konsument inte har getts möjlighet att påverka uppställs det höga krav på att näringsidkaren vidtar skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten om dessa. Framförallt om det kan finnas bestämmelser i ett avtal som objektivt sett skulle kunna framstå som överraskande eller särskilt betungade.
Trots att domarna avser konsumentsituationer och trots att HD lade stor vikt vid att kunderna var just konsumenter torde viss vägledning ändå kunna hämtas därifrån. Styrkeförhållandena kan förvisso (sannolikt) inte att betraktas som ojämna i det här fallet, men genom 36 § AvtL kan det vara så att villkoret är oskäligt om det inte tydligt framgick att avtalet skulle förlängas med tre år. Om ni som kund vid tidpunkten för avtalets ingående inte förstod att avtalet skulle förlängas automatiskt och detta på grund av att motparten var vilseledande eller påtagligt otydlig i den delen går det att argumentera för att avtalsvillkoret ska jämkas eller lämnas utan avseende. Min uppfattning är att den här typen av ganska betungande klausuler kräver att båda parter är väl införstådda med den verkliga innebörden för att avtalet ska vara giltigt. Samtidigt ska det noteras att höga krav alltid ställs när näringsidkare ingår avtal. Då förväntas parterna noga reglera vad som ska gälla dem emellan.
Notis: HD styr rättspraxis på civilrättens område och är den yttersta uttolkaren av nästan all sådan lagstiftning. Genom sina avgöranden skapar domstolen så kallade prejudikat (normerande/vägledande rättsfall), vilka övriga domstolar i lägre instanser (tingsrätter och hovrätter) informellt har att följa.
Avslutande ord och ytterligare rådgivning
Sammanfattningsvis har jag svårt att redogöra för exakt vad som gäller, vilket naturligtvis beror på avsaknaden av en tydlig lagstiftning. I praktiken löses sådana här meningsskiljaktigheter med fördel genom en informell förhandling. Men skulle det absolut inte gå att finna en lösning på frivillig väg återstår egentligen bara att hänskjuta frågan till domstol (till en tingsrätt som första instans). Enligt min mening bör dock det sistnämnda alternativet undvikas eftersom en oviss utgång i en domstolsprocess inte torde gagna någon i det här skedet.
Vid fler frågor är du varmt välkommen att höra av dig på nytt. Antingen här på hemsidan och då genom några av våra utmärkta betaltjänster eller via vår ordinarie byråverksamhet. Själv nås jag på jacob.bjornberg@lawline.se och du får mer än gärna kontakta mig direkt ifall du önskar ytterligare hjälp i den fortsatta processen. I så fall kan jag slussa dig vidare till någon av byråns eminenta jurister utan att du behöver sitta i telefonkö. Mot bakgrund av COVID-19 erbjuder våra jurister idag möten såväl telefonledes som på Teams och andra liknande digitala plattformar.
Avslutningsvis är den livliga förhoppningen att min hantering av ditt ärende har varit matnyttig och presenterats i en för dig utförlig och tillfredsställande form. Återkom gärna med synpunkter genom att skicka in ett omdöme när du mottar en sådan förfrågan.
Vänligen,
