Lawline svarar
Hej
När jag nu besvarar din fråga förutsätter jag att det rör sig om smuggling till Sverige och således att svensk lag är tillämplig.
I Lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, som du hittar http://lagen.nu/1991:1969 , uppräknas i 1 § ett visst antal dopningsmedel som faller under denna strafflags tillämpningsområde. Dessa är syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon, kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.
I 2 § uppräknas ett antal förbud vad gäller ovannämnda preparat. Dessa är att dopningsmedel (såvida det inte handlar om ett medicinskt eller vetenskapligt ändamål) inte får;
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning,
6. innehas, eller
7. brukas
Om så olovligen sker gör man sig skyldig till dopningsbrott enligt 3 §, vilket kan rendera maximalt två års fängelse vid normalgraden av brottet (straffskalan för grovt dopningsbrott är fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, straffskalan för ringa dopningsbrott är böter eller fängelse i högst sex månader). Dock undantas här punkten 1 och om straff för olovlig införsel med mera finns istället bestämmelser i Lag (2000:1225) om straff för smuggling, som du hittar http://lagen.nu/2000:1225 . I dess 3 § stadgas att den som i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud bryter mot förbudet genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling döms för smuggling till böter eller fängelse i högst två år (straffskalan för grov smuggling är fängelse i lägst sex månader och högst sex år, straffet för ringa smuggling är penningböter). Dessutom kan enligt 12 § även den som emballerar, transporter, förvarar, döljer etcetera en vara som införts i strid med 1 § dömas för olovlig befattning med smuggelgods, för vilket straffet är böter eller fängelse i högst två år.
När det sen gäller påföljdsvalet för ett brott av det slag du anger uttalade sig Högsta domstolen relativt generellt vad gäller dopningsbrott i NJA 1995 s 89. Det är rimligt att anta att i princip samma värderingar gör sig gällande när det gäller smuggling av dessa preparat.
Här följer ett utdrag från domskälen;
”Enligt vad som uttalas i förarbetena till dopningslagen (prop 1990/91:199 s 24f) bör den straffrättsliga bedömningen av dopningsbrott inte vara "fullt lika sträng som beträffande narkotikabrott". I förarbetena har inte berörts frågan i vad mån dopningsbrott bör anses vara av den arten att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse.”…”Tillkomsten av lagstiftningen om dopningsmedel grundar sig på uppfattningen att klara faror är förenade med en okontrollerad användning av sådana medel och att det inte finns något bärkraftigt skäl att acceptera ett alltmer utbrett bruk av dem vid sidan av den medicinska användningen. Även om de antagna skadeverkningarna inte i alla avseenden är fullt klarlagda och missbrukets faktiska omfattning är osäker, får det anses utgöra ett mycket framträdande intresse att dopningsmedlens spridning motverkas. Särskilda allmänpreventiva synpunkter gör sig därför gällande när påföljd för dopningsbrott skall bestämmas.”…”Det anförda talar för att dopningsbrott som inte är ringa och som innefattar överlåtelse eller annan medverkan till spridning av mera betydande kvantiteter dopningsmedel skall anses utgöra en brottslighet av sådan art att fängelse normalt bör följa som påföljd. Särskilda skäl, hänförliga till omständigheterna vid brottet eller gärningsmannens person, bör kunna föranleda en annan bedömning. Vad som har sagts nu får också anses ha avseende på förvärv och innehav i överlåtelsesyfte, medan innehav eller annan befattning som uteslutande är
inriktad på det egna bruket bör kunna föranleda en mildare bedömning.”
Med vänlig hälsning
