FrågaOFFENTLIG RÄTTÖvrigt20/05/2007

Skyldighet för sjukvårdspersonal att uppge sitt namn?

På akutmottagningar tar sjuksköterskor ofta blodprov för kontroll av poromillehalt vid misstänkt rattonykterhet eller rattfylleri. Ibland är de personer som polisen tar med sig dit både otrevliga och hotfulla gentemot den som skall ta detta blodprov. Finns det någon lag som föreskriver att sjuksköterskan måste offentligt uppge namn m.m.? Många känner starkt obehag att behöva tala om sådana uppgifter för en hotfull person. Alla sjuksköterskor har en sorts ID-nummer som borde räcka eftersom man då inom sjukhuset vet vem som tagit provet. Detta problem har många gånger tagits upp genom förfrågan till närmaste chefer, men alltd besvarats med att lagen säger att man måste uppge namn m.m. Om det då skulle finnas en sådan lag, hur är den utformad, och går den att ändra på?

Lawline svarar

Normalt sett bör man som sjuksköterska uppge sitt namn då en patient begär det. Detta hänger samman med dels den enskildes rätt att veta vem som har fattat ett beslut som angår honom eller henne, dels det allmännas intresse av att kunna ta del av uppgifter om de anställda för att kunna granska verksamheten på sjukhuset. Inom det offentliga området råder offentlighet som huvudregel. Detta innebär att uppgifter om en myndighets (ett offentligt sjukhus) verksamhet och personal ska lämnas ut då någon begär det. Tystnadsplikt och undantag från skyldigheten att lämna ut uppgifter inom det offentliga området regleras i sekretesslagen (http://www.lagen.nu/1980:100). Sekretess gäller bland annat inom myndighets personaladministrativa verksamhet. I 7 kap 11 § fjärde stycket stadgas att sekretess råder för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Med personliga förhållanden avses alla slags uppgifter som kan hänföras till den enskildes person. Med allvarligt men menas olika typer av integritetskränkningar, till exempel telefontrakasserier. Här råder det fortfarande en presumtion för offentlighet och man kan alltså inte hemlighålla uppgifter om en anställds personuppgifter rutinmässigt. Men man skulle kunna vägra att lämna ut personuppgifter i ett enskilt fall då det finns en konkret fara för att den enskilde kommer att utsättas för våld eller allvarligt men om uppgiften röjs. Här måste man göra en bedömning av situationen – hur han eller hon som begär att få uppgiften uppträder, om den enskilde upplever att hotet är allvarligt menat och om risken att den enskilde utsätts för våld eller allvarligt men kommer att realiseras i och med att namnet lämnas ut. Det kan vara svårt att hemlighålla en uppgift om en sjuksköterskas namn i längden eftersom den behandlade patienten har rätt att veta vem som har behandlat honom eller henne. I särskilda undantagsfall skulle man dock med stöd av denna sekretessbestämmelse kunna vägra att lämna ut uppgiften. I vilket fall skulle man inte vara skyldig att lämna ut vidare uppgifter som till exempel den anställdes bostadsadress, hemtelefonnummer och dylikt. Inom det privata området finns ingen motsvarande tystnadsplikt. Här är det upp till arbetsgivaren att bestämma om förhållandena på arbetsplatsen. Regler om tystnadsplikt kan finnas i särskilda föreskrifter för sjukhuset eller i avtal mellan sjukhuset och dess personal. Med vänlig hälsning
Julia AsplundRådgivare