Lawline svarar
Hej,
Den som är bunden att prestera i ett existerande fordringsförhållande är alltid den ursprunglige gäldenären, vilket är en konsekvens av den allmänna rättsgrundsatsen att avtal skall hållas. Tillämplig lag på fordringsrätt är skuldebrevslagen (1936:81), principen om att avtal skall hållas framgår även i skuldebrevslagens första paragraf, se https://lagen.nu/1936:81#P1S1
Då en gäldenär är utpekad uppstår frågan om denne kan uppfylla sin betalningsskyldighet på annat sätt än att själv betala. Möjlighet till detta finns enligt principerna om substitution eller intervenering. Substitution innebär ett gäldenärsbyte, vilket alltid kräver borgenärens samtycke. Intervenering innebär kort att någon annan betalar utan att träda in i gäldenärsrollen, detta förfarande kan borgenären vanligtvis inte motsätta sig.
En annan möjlighet är att betrakta både det danska och det svenska bolaget som gäldenärer. Enligt huvudregeln 2 § 1 st. skuldebrevslagen gäller då att de är solidariskt ansvariga för skulden och att ni som borgenär kan kräva betalning av vem helst ni önskar, se https://lagen.nu/1936:81#P2S1
Huvudregeln är alltså att det är det danska bolaget som skall infria skulden, men jag anser att ni kan hävda att det har skett en substitution av gäldenärsförhållandet. Vinner detta argument inte framgång kan kanske en tolkning av det ursprungliga avtalet leda till att både det danska och det svenska företaget varit gemensamma gäldenärer hela tiden och att solidariskt ansvar därför gäller. Möjligen kan dock det som hänt ses endast som en intervenering av det svenska bolaget varpå skulden fortsatt måste hanteras via det danska bolaget.
Med vänliga hälsningar
