Rätt att tala med advokat innan polisförhör?

2007-03-05 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Hej! Jag är en tjej som undrar om man blir slagen med en flaska i huvudet och inte anmäler på en gång hur stor är risken att det går till åtal? Jag undrar också om man alltid har rätt att tala med en advokat innan man förhörs av polis? Väldigt tacksam för svar!
Miranda Berg |Hej, Ett slag med en flaska i huvudet torde rubriceras som misshandel, och preskriptionstiden för misshandel av normalgraden är fem år från det att brottet begicks. Inom den tiden finns alltid möjlighet till åtal, men ju längre tid det går desto svårare blir det så klart att säkra bevisning, både från brottsplatsen och i form av tillförlitliga vittnesmål. Man har inte alltid rätt att tala med en advokat innan ett polisförhör. Alla som kan antas kunna lämna upplysningar om en utredning är skyldiga att infinna sig till förhör. Om man är misstänkt för ett brott har man dock alltid rätt att vara tyst, detta följer av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Om man är anhållen eller häktad för ett brott har man alltid rätt att få en offentlig försvarare. Det finns vissa andra förutsättningar under vilka man kan få en offentlig försvarare, till exempel om man inte själv har någon möjlighet att sköta sitt försvar eller om man är under 18 år. Jag hoppas att du fått svar på dina frågor. Med vänliga hälsningar,

Privat försvarares befogenheter i förundersökningen

2007-03-03 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |om en häktad person ej får kontakt med den advokat som han vill anlita.och om han vill anlita honom eller henne privat, i vilken utsträckning får åklagaren motarbeta den häktade.
Jacob Öberg |RÄTT TILL ADVOKAT OCH SKILLNADEN MELLAN OFFENTLIG OCH PRIVAT FÖRSVARARE Rätten för en häktad person att utse en försvarare är ovillkorlig och den häktade har uppenbart en rätt att utse en privat försvarare ( 21 kap. 3 § RB). Valet av privat försvarare är en viktig rätt för den misstnkte och en sådan sådan utnämning kan endast förhindras om den privata försvaren är olämplig, saknar erforderlig kompetens eller dennes anlitande skulle medföra uppenbart ökade kostnader ( 21 kap. 5 § RB). Dock är det så att även om den häktade inte har usett en försvarare så ska en en offentlig försvarare utses för honom, det vill säga en advokat ( Rättegångsbalken 21 kap. 3a §). Syftet med denna regel är att förstärka den misstänktes grundläggande rättsskydd och hindra att den häktade saknar juridisk hjälp när denne själv inte har utsett en försvarare. Det föreligger inget principiellt hinder mot att den person som den misstänkte utsett som försvarare förordnas som offentlig försvarare. Fördelen med en offentlig försvarare är att denne i princip betalas med offentliga medel och att denne har utökade och mer omfattande rättigheter under förundersökningen än en privat försvarare ( 21 kap. 10 § RB). En offentlig försvarae har exempel en ovillkorlig rätt att meddela sig i enrum med den häktade ( 21 kap 9 § RB). Det är dock klart att bortsett från dessa undantag så har den privata försvararen samma rättigheter som den offentlige försvararen. ÅKLAGAREN OCH OBJEKTIVITETSPRINCIPEN I ett historiskt perspektiv har åklagaren haft en inkvisitorisk roll i spaningsarbetet och förundersökningen. Detta innebär att åklagaren har haft som överhängande mål att genom spaningsarbete och förundersökning erhålla en fällande dom mot den misstänkte. Numera är det dock uppenbart att åklagaren måste vara objektiv och opartisk vid förundersökningen bedrivande och spaningsarbetet ( 23 kap. 4 § RB och 23 kap. 12 §). Detta innebär exempelvis att åklagaren måste ta i beaktande omständigheter som talar till den misstänkte fördel. Bevisning och vittnesmål som talar emot den misstänktes skuld måste tas med i utredningen och tas i beaktande när åklagaren ska besluta om åtal ska väckas. Denna princip innebär också att åklagaren inte får sabotera utredningen och förvägra den misstänkte dennes rättigheter utan laglig grund. Om den misstänkte har rätt att träffa och samtala med sin advokat enligt lag (se ex. 21 kap. 9 §) så kan inte åklagaren förvägra honom detta. Utan att dra förhastade slutsatser är det uppenbart att åklagaren i praktiken inte är helt objektiv och det kan diskuteras om en person som har ansvaret för en utredning mot en misstänkt person kan företräda den misstänkte och samtidigt utreda om ett brott begåtts av den misstänkte. Lagstiftaren som nämnts ovan har uppenbart ansett att den lagstadgade objektivitetsprincipen inte är tillräcklig för att skydda den misstänktes rättigheter och därmed lagstadgat rätten till en försvarare ( se också Europakonventionen och rätten till en rättvis rättegång). Med vänlig hälsning

Hussransakan 28 kap 5 § RB.

2007-02-25 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |vad exakt gäller vid husrannsakan? är detta något som kan genomföras spontant utan att ett intyg (skriftligt?) om att genomföra en husrannsakan finns. vid misstanke om ett mindre brott tex narkotika brott i väldigt liten skala närmare ringa narkotikabrott. kan beslut om husrannsakan bestämmas på platsen plötsligt dvs spontant bara med grunden misstanke som ett rimligt skäl? utan grund med bevis eller något mer än att polisen tycker att man ser "påtagligt påverkad ut"... vad är det? en dålig variant på rimliga skäl om misstanke för att skapa en anledning till att brott ska begåtts? känns väldigt fel tycker jag. känns både kränkande och fel på alla sätt. det åste väl finnas någon form av bevis av något slag? det känns lite likt brotts provokation tycker jag. ----tack på förhand!!! MVH Micke.
Cornelia Svensson |Hej, Husrannsakan regleras i 28 kapitlet Rättegångsbalken (RB). Enligt 28 kap 1 § får husrannsakan göras hos den som är skäligen misstänkt för ett brott varpå fängelse kan följa. Om du var skäligen misstänkt för narkotikabrott så är det således ok att göra denna husrannsakan då fängelse kan utdömas för detta brott. Fängelse kan även utdömas för ringa narkotikabrott, se Narkotikastrafflagen http://lagen.nu/1968:64 . Att någon uppenbarligen verkar påtänd gör att denna person skäligen kan misstänkas för ett brott varpå fängelse kan följa vilket inte bara leder till att husrannsakan kan företas utan även att DNA-test kan göras. Beslut om husrannsakan skall tas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten, 28 kap 4 § RB, en polisman får dock ta ett sådant beslut om det är fara i dröjsmål, 28 kap 5 § RB. Denna regel är inte tydligt definierad och det är upp till polisen att motivera varför det var fara i dröjsmål, t ex skulle det kunna vara att om de tvingas invänta ett beslut så försvinner viktig bevisning etc. Se hela rättegångsbalken http://lagen.nu/1942:740 . Vänliga hälsningar

Rättegångskostnader och återkallelse av talan

2007-02-09 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Hej! Min syster har lämnat in en stämningsansökan ang affärstvist. Med väntan på rättegång har hon börjat ångra och tänkte återkalla ansökan. Nu undrar vi om hon måste betala motpartens ombudskostnader eller kommer dem att kräva det av henne?
Jacob Öberg |RÄTTEGÅNGSKOSTNADER OCH ÅTERKALLELSE AV TALAN Inledningsvis är det viktigt att betona att huvudregeln vad gäller ersättning om rättegångskostnader är att den förlorande parten (se 18 kap 1 § rättegångsbalken, ”tappande part”) ska ersätta alla motpartens rättegångskostnader. Om en part återkallar talan så kan motparten ändå begära att målet prövas och då fördelas rättegångskostnader efter utgången i sakfrågan. Om part återkallar talan och motparten inte begär att målet prövas anses käranden som förlorande part (18 kap. 5§ st.2 RB). Detta gäller dock inte då särskilda omständigheter gör att denna utgång skulle te sig orimlig. Som exempel kan nämnas om motparten i ett tvistemål under målets förberedelse betalar fordran och käranden då av naturliga skäl inte har något skäl att fullfölja talan. Men som huvudregel kan betonas att om en part återkallar talan så anses denne som förlorande part och måste betala motpartens rättegångskostnader. YRKANDE SOM FÖRUTSÄTTNING FÖR ATT ERHÅLLA RÄTTEGÅNGSKOSTNADER På grund av processekonomiska skäl så måste part framställa sitt yrkande om ersättning om rättegångskostnader innan processen avslutas. Om motparten försummar att framställa detta yrkande innan processen avslutas går de miste om denna rätt. Slutligen kan det betonas att omudskostnader är ersättningsgilla kostnader i den mån utgiften är skälig för att tillvarataga partens rätt ( 18 kap 8, 14 §§ RB). Dock är det viktigt att även läsa igenom andra stycket i 18 kap 14 § eftersom det där påtalas att rätten på egen hand ska utreda ersättningsfrågan. Detta innebär att rätten utan yrkande kan ta ställning till ersättningsfrågan ifråga om rättegångskostnader. Slutsatsen är således att rätten oavsett motpartens yrkande kan besluta om att motparten ska få ersättning för åsamkade rättegångskostnader. Rätten är dock bunden av medgivanden i ersättningsfrågan och av partens yrkande om detta framförts innan processen avslutas. Jag hoppas att detta varit till viss vägledning i dina funderingar.

Strafföreläggande

2007-03-05 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Hej! Jag har erkänt skadegörelse i form av att jag efter en kväll ute råkade kasta min mobil på en taxibil. Jag hade aldrig uppsåt att skada varken person/eller sak, utan jag ville påkalla min flickväns uppmärksamhet. Polisen som ringde mig menade på att ersättning för skadan samt ett strafföreläggande på någon tusenlapp skulle bli följderna. Eftersom jag ändå kastat mobilen så erkände jag, ville helst ha allt ur världen. Nu har jag dock fått strafföreläggandet som är på 13600 (80 x170 kr i dagsböter) + 500 till brottsofferfonden. Jag tycker att det inte står i proportion till en repa på max 2 cm. på en bildörr som jag i vilket fall får betala separat. I strafföreläggandet står att jag med uppsåt kastat ett föremål på taxibilen, det är fel, men spelar det så stor roll. Vad kan jag göra nu?
Miranda Berg |Hej! Vi har tyvärr sällan möjlighet att svara på frågor så snabbt som inom ett dygn. Jag kommer att ta upp några allmänna förutsättningar när det gäller strafföreläggande. Vid mindre allvarliga förseelser finns en möjlighet för åklagaren att utfärda strafföreläggande istället för att åtala. För att strafföreläggandet ska kunna verkställas måste det godkännas av den misstänkte. Om man inte vill godkänna strafföreläggandet kommer saken istället att avgöras i domstol. Där finns möjlighet att framställa de invändningar man har, om till exempel bristande uppsåt. Ett tidigare erkännande är i och för sig inte bindande för rätten, men kan ha en negativ bevisverkan. Ett godkänt strafföreläggande kan inte överklagas i sak, utan kan bara undanröjas om det förekommit ett formellt fel eller om det inte är lagenligt. Med Vänlig Hälsning

Fri bevisprövning

2007-03-01 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Hej, jag har en fråga om fri bevisprövning. Får domstol fästa avseende vid bevisfakta som inhämtats lagstridigt, t.ex. genom en otillåten husrannsakan?
Ida Forss |Hej! För att svara kort och koncist på Din fråga – Ja, rätten får ta hänsyn till sådan bevisning. I Sverige har vi vad som kallas fri bevisprövning som uttrycks i rättegångsbalken kap 35 1 § som du finner http://lagen.nu/1942:740 . Detta innebär att även om det i sig skulle vara olagligt med husrannsakan så är rätten tvungen att beakta den information som presenterats för dem. Hur de sedan väljer att värdera informationen är en annan sak, bevisvärdet anses ofta inte vara lika högt. Alternativet till vårat system är det som finns i exempelvis USA, och kallas för legal bevisteori. Detta system innebär att endast bevisning som framkommit på tillåten väg ska beaktas. Vad som i slutändan är bäst är upp till var och en att avgöra. Med vänlig hälsning

Behovs- och proportionalitetsprincipen

2007-02-18 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Hej Jag undrar vad proportionalitets- och behovsprinciperna är. Jag har letat och letat men hittar inget.
Mårten Andersson |De principer du nämner är principer som skall prägla statsmaktens maktutövning, och gäller vid myndighetsingripanden av olika slag. Man brukar tala om behovs- och proportionalitetsprincipen vid straffprocessuella tvångsingripanden, såsom häktning, anmälningsskyldighet hos myndighet, etc. Behovsprincipens innebörd är att myndigheter endast får använda tvång och tvångsmedel om det behövs för att lösa en uppgift. Tvånget skall också vara verkningsfullt, det vill säga att syftet med tvångsingripandet uppnås. Behovsprincipen anses vidare ge uttryck för att myndigheterna vid användandet av tvångsmedel skall välja det minst ingripande alternativet för att lösa uppgiften. Det är alltså förenligt med behovsprincipen att ålägga någon anmälningsskyldighet hos polisen i stället för att häkta vederbörande, om samma resultat kan uppnås med bägge alternativen. Behovsprincipen är i viss mån lagstadgad, exempelvis i 8 § polislagen och rättegångsbalken (RB) 28 kap 14 §, men anses vara en allmänt gällande princip. Proportionalitetsprincipen liknar behovsprincipen, men här fokuserar man på de negativa konsekvenser för den enskilde ett tvångsingripande medför. Den skada som exempelvis ett ingripande åsamkar den enskilde måste stå i någon sorts proportion till vad man kan vinna med ingripandet. Även vid lagstiftning använder man sig av proportionalitetsbedömningar. Skall man inskränka exempelvis en rättighet genom lag krävs sålunda att syftet med inskränkningen står i proportion till dess skadeverkningar. Proportionalitetsprincipen återfinns i exempelvis rättegångsbalkens kapitel om tvångsmedel (24-28 kap, http://www.lagen.nu/1942:740) och nämnda 8 § polislagen (http://lagen.nu/1984:387). Även regeringsformen 2 kap 12 § (http://www.lagen.nu/1974:152) och ett flertal artiklar i europakonventionen (exempelvis art 3, 5 och 8, http://lagen.nu/1994:1219) anses ge uttryck för proportionalitetsprincipen. Vänligen,

Tidsfrist för ansökan om resning

2007-02-10 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |Enligt rättegångsbalken 59 kap 1 § så måste klagan över domvilla lämnas in inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. Men om det visar sig att falska handlingar använts, är det då möjligt att få domstolen att ta upp fallet (i detta fall ett krav från kronofogdemyndigheten) efter en längre period (i detta fall 3 år efter). Vilka sätt finns det att få en domstol att ta upp ett ärende igen (resning?) sex månader efter att avgörandet vann laga kraft?
Emelie Brorström |Hej! Det bästa alternativet i Ert fall är att ansöka om resning. I rättegångsbalken 58:1 1st 2p (se http://www.lagen.nu/1942:740#K58 ) står det att resning kan beviljas om skriftlig handling som åberopats till bevis varit falsk och den kan antagas ha inverkat på utgången i målet. I utsökningsbalken 18:20 (se http://www.lagen.nu/1981:774#R115 ) står det att resningsreglerna i rättegångsbalken även gäller i fråga om kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål. I rättegångsbalken 58:4 2st står det att man skall göra en ansökan om resning inom ett år från det att man fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på. Det betyder att när Ni fått reda på att kronofogdemyndigheten använt sig av falska handlingar har Ni ett år på er att ansöka om resning. Tidpunkten då domen vinner laga kraft spelar alltså ingen roll här. Visste Ni redan för tre år sedan att falska handlingar hade använts finns det dock ingenting Ni kan göra åt saken. Med vänlig hälsning,