Vad gäller för ett inbördes testamente?
Hej!
Min far och styvmor ha upprättat ett inbördes testamente med texten:
Undertecknade äkta makarförordnar härmed som vår yttersta vilja och testamente att den som överlever den andra skall med full äganderätt erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap.
Ifall FM skulle avlida före MM skall all kvarlåtenskap efter MM s död tillfalla Makens FM egna barn.
Namngivna.
Nu har vår styvmor avlidit och skrivit ett helt nytt testamente där vi endast får vår laglott.
Cancerfonden och namngivna personer får resten.
Hade vår styvmor rätt att testamentera bort allt mot fars o hennes vilja? Far dog för 26 år sedan.
Vi vet att detta var viktigt för vår far, att säkra vårt arv.
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!
Jag tolkar din fråga som att du undrar vad som gäller vid ett sådant villkor i ett inbördestestamente till förmån för en efterlevande make som har upprättat ett nytt testamente. Jag tolkar det även som att alla av testatorns egna barn har avsagt sig sin laglott till förmån för den efterlevande, och därför har rätt att ta arv efter den efterlevande maken (3 kap. 9 § Ärvdabalken). De relevanta bestämmelserna finns i 3, 10, 11 och 12 kap. Ärvdabalken (ÄB).
Vad gäller för inbördes testamenten i vanliga fall?
Ett inbördes testamente görs normalt mellan makar och sambor för att den efterlevande ska få den andres egendom. Syftet är ofta att bevara hemmet, bostaden och möbler, så att den efterlevande inte ska tvingas flytta när exempelvis ett särkullsbarn ska få ut sitt arv. Även om testamentet skrivs ömsesidigt, alltså att båda skriver att den andre ska få ärva vid den förstes död, så finns det inget som hindrar att den efterlevande ändrar eller återkallar sin del av testamentet (10 kap. 5 § ÄB). Det finns dock en skyddsregel som säger att om en sådan ändring "väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet" ska den efterlevande maken förlora sin rätt genom testamentet (10 kap. 7 § ÄB). Detta tar sikte på ändringar eller återkallelser av något som var en förutsättning för att den andre maken gick med på att testamentera.
Vid inbördes testamenten, när testatorn skriver att någon annan ska ärva efter maken, säger man att den efterlevande maken får egendomen med fri förfoganderätt (12 kap. 1 § och 3 kap. 1–2 § ÄB). Detta innebär att den efterlevande maken har rätt att använda egendomen, sälja och köpa nya sker m.m. men att den inte kan testamentera bort den. Det skiljer sig från full äganderätt där personen har rätt att testamentera bort egendomen.
Vad säger testamentet?
I det här fallet framgår det i testamentet att den efterlevande ska ärva egendomen med full äganderätt. Det skulle i så fall betyda att det står den efterlevande fritt att testamentera hur den vill. Samtidigt står det att testatorns egna barn ska ärva efter den efterlevande maken, vilket snarare pekar på fri förfoganderätt. Frågan är då hur man ska tolka testamentet.
Det som är avgörande för hur ett testamente ska tolkas är testatorns vilja (11 kap. 1 § första stycket ÄB). Om det skulle röra sig om en felskrivning som ger testamentet ett annat innehåll än vad testatorn ville, kan testamentet gälla på så sätt som testatorn menade (11 kap. 1 § andra stycket ÄB). För att bedöma testatorns vilja kollar man först på vad som kan ha varit testatorns faktiska vilja. Med detta menas testatorns personliga vilja och man bortser då från vad eventuella arvingar påstår. Här kollar man bland annat på var som testatorn menar med olika språkliga uttryck. Intressant i detta fall är vad som tänktes med uttrycket "full äganderätt", om det var i lagens mening eller mer allmänt uttryckt. I andra hand försöker man lista ut vad testatorn på goda grunder kan antas ha velat. Detta är relevant om förutsättningarna för testamentet har ändrats, exempelvis då det har gått lång tid från att testamentet skrevs och det ska användas.
Hur ska jag göra om testamentet inte stämmer?
Synpunkter på testamentet tas lämpligen upp vid ett sammanträde med alla dödsbodelägare. Annars finns inga särskilda regler och man får vända sig till en allmän domstol om det uppstår en tvist kring testamentets innehåll.
Avslutande kommentar
Utifrån det jag har tagit upp ovan är nog det avgörande vad er far menade med "full äganderätt". En sådan tolkning av hans vilja är svår att göra med endast en begränsad information. För egen del tycker jag att det är nära till hands att säga att er far nog inte menade "full äganderätt" som i lagens mening eftersom han senare skrev att hans egna barn skulle ärva i efterhand och att han snarare menade något likt fri förfoganderätt. Detta skulle i så fall betyda att er svärmor inte hade rätt att testamentera bort allt från er far, och att ni har rätt till efterarv antingen enligt testamentet eller 3 kap. ÄB (12 kap. 1 § ÄB).
Jag hoppas att detta svar hjälper dig!
