Trolöshet mot huvudman
Hej! Jag har tyvärr blivit varse, att en gammal och sjuk dam lämnat sitt bankkort (+legitimation) till sin son, för att handla och även ibland ta ut kontanter till damen. Nu visar det sig, att sonen med stor sannolikhet har använt kortet till egen konsumtion, främst genom omfattande kontantuttag. Är det meningsfullt att polisanmäla, och vilken är den troliga brottsrubriceringen? Förskingring och trolöshet mot huvudman förefaller bara vara aktuellt när det handlar om en mera formell huvudman, t ex arbetsgivare.
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline.
Jag har förståelse för att situationen är svårhanterlig, och att det finns andra hänsynstaganden är juridiska som kanske måste beaktas i en sån här familjesituation. Jag har dock hållit mig till juridiken i mitt svar, och hoppas att det kan vara till nytta.
Min bedömning
Enligt min uppfattning faller din beskrivning av händelseförloppet in under brottet trolöshet mot huvudman. Förskingringsbrottet som har vissa likheter är enligt min mening inte aktuellt. Dessa förmögenhetsrättsliga brott består av en rad svårtolkade begrepp. Det finns dock en del vägledande avgöranden från Högsta domstolen som anger hur dessa begrepp och regler ska tolkas, men det blir alltid en bedömningsfråga i det enskilda fallet. Nedan följer min tolkning av hur dessa regler förhåller sig till din fråga.
Det är inte förskingring
Som du är inne på kan huvudmanna- och sysslomannaskapet grunda sig på en anställning, men det kan även grunda sig på en dylik ställning (BrB 10 kap 1 §). Det kan t.ex. vara en fullmakt (muntlig som skriftlig), likt den sonen hade för att inhandla varor åt sin mor. Det faller alltså inte på den delen av bestämmelsen, utan på hur han fick pengarna i sin besittning. Något förenklat betyder besittning innehav.
Besittningskravet
För att förskingring ska ha förövats krävs att sonen, med anledning av fullmakten, har anförtrotts egendom av modern och därför fått den i sin besittning (BrB 10 kap 1 §). Det krävs alltså att han ska ha fått kontanterna med anledning av fullmakten, och inte kommit över kontanterna olovligen. Som jag förstår din fråga har sonen anförtrotts med moderns bankkort, men inte med de kontanter som han tog ut. Att inneha och bruka någon annans bankkort för dennes räkning, innebär inte att man har pengarna i sin besittning. Dessa kontanter fick han alltså i sin besittning först när han olovligen tog ut dem från en bankomat, och därmed inte med anledning av, eller i enhetlighet med fullmakten. Denna bedömning stödjer jag på ett avgörande från HD (se NJA 2011 s. 524 p. 5).
För att sammanfatta innebär det här att sonen på grund av brister i besittningskravet inte har gjort sig skyldig till förskingring. Hade sonen fått kontanter av sin mor hade besittningskravet varit uppfyllt. Brottet hade sedan fullbordats om han därefter underlåtit att betala tillbaka samma belopp, eller underlåtit att leverera matvarorna till henne.
Denna bokstavstrogna tolkning av paragrafen anser jag stämma väl överens med det krav på förutsebarhet som är särskilt viktigt inom straffrätten (RF 2 kap 10 §, 1 kap 1 § och BrB 1 kap 1 §). Tanken är att man ska kunna bilda sig en uppfattning av vad som är brottsligt genom att läsa lagtexten, även om många lagregler som framgått lämnar en del att önska.
Det är trolöshet mot huvudman
Brottet trolöshet mot huvudman förutsätter att gärningsmannen har missbrukat sin förtroendeställning till skada för huvudmannen (BrB 10 kap 5 §). Även i detta fall lägger den muntliga fullmakten, eller överenskommelsen om man så vill, grunden för den förtroendeställning som sonen intog gentemot modern. Här uppställs inte något komplicerat besittningskrav. Det är tillräckligt att sonen genom att missbruka sin förtroendeställning orsakar modern skada. Utifrån den redogörelse du har lämnat anser jag att han har gjort det.
Ett annat brott som skulle kunna aktualiseras är olovligt förfogande. Det är dock ett brott som enligt den juridiska doktrinen konsumeras av trolöshet mot huvudman. Det innebär att om sonens agerande faller in under båda brotten, man kan bara döma honom för trolöshets mot huvudman. Vidare innebär det att åklagaren i andra hand kan yrka på ansvar för olovligt förfogande i det fall domstolen inte skulle döma för trolöshet mot huvudman. Det är nämligen så att många av de förmögenhetsrättsliga brotten överlappar med varandra i förmildrande riktning.
Sammanfattning och avslutande kommentar
Det kan vara en bra idé att anmäla händelsen till polisen. För att åklagaren ska kunna väcka åtal krävs det nämligen att modern har angett brottet, eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt (BrB 10 kap 10 § och 8 kap 13 §). Skulle brottet anses vara grovt kan åklagaren däremot åtala sonen utan att modern anger sonen, eftersom gärningen då faller under allmänt åtal. Vid bedömningen av om det är grovt har storleken på beloppet betydelse.
Beslutar åklagaren att väcka åtal kan den även föra en skadeståndstalan åt modern i form av ett enskilt anspråk. En förutsättning är dock att det inte skulle medföra en väsentlig olägenhet för åklagaren (RB 22 kap 1 och 2 §). Eftersom ett skadeståndsanspråk sannolikt skulle grundas på samma utredning och bevisning som ansvarstalan för brottet, borde det inte medföra några väsentliga olägenheter för åklagaren att föra en sådan talan. En sådan lösning har fördelen att modern inte behöver föra en separat skadeståndstalan och riskera att få betala sina och sonens rättegångskostnader.
Hoppas att du fick svar på dina frågor.
