Styvförälders möjligheter att adoptera styvbarn
Min son är 7 år och har inte träffat sin biologiska pappa mer än 3 ggr under det första året, ett par timmar vid varje tillfälle. De har haft lite telefonkontakt under åren, men sonen vill inte prata med sin pappa därför att han lovar presenter och att han ska komma och hälsa på – men utan att fullgöra sina löften. Jag har ensam vårdnad efter en tvist där han gav upp efter familjerättens utredning med rekommendation att jag skulle ha vårdnaden. Då var sonen 2 år. Det fanns då även umgängesavtal på att sonen skulle träffa sin pappa 1 ggn/mån, men i själva verket skedde umgänget 2 ggr med 6 månaders mellanrum. Jag är gift och har varit tillsammans med min man sedan sonen var 4 månader. Sonen ser sin styvpappa som riktig och tvärtom. Sonen vill ha styvpappan som sin riktiga pappa och mår dåligt över att det inte är så, han har ångest över att det kan hända mig något och att han då inte skulle få vara kvar med styvpappan och sin 4-åriga lillasyster. Min son säger att han ska hoppa ut genom fönstret om han inte får hålla sin styvpappa som riktig pappa, han har börjat blivit utåtagerande och aggressiv i skolan. Min son har adhd och tics, är en mycket känslig pojke och tar hårt vid sig när det inte finns kontinuitet, trygghet och rutiner i förhållandet med pappan, vilket denne inte har någon respekt för. Hur stor chans har man egentligen att få adoptera ett styvbarn? Har försökt ordna umgänge mellan den biologiske pappan och sonen med det har aldrig blivit något, jag kan ju inte tvinga den biologiske pappan att komma och träffa sin son.
Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Till att börja med måste det understrykas att grundpelaren i FN:s barnkonvention, principen om barnets bästa (lagfäst i 6 kap. 2 a § FB) skall iakttas vid alla åtgärder som rör barn, oavsett de vidtas av offentliga organ, privata välfärdsinstitutioner, administrativa myndigheter etc. Principen innebär att alla åtgärder som rör barn ska utformas med primära hänsyn till barnets vilja, behov och intressen. Varken föräldrar eller andra har härvid några egentliga rättigheter att hävda visavi barnet; i dessa frågor ska barnets bästa vara styrande och alltså komma först, före alla andra behov och intressen som potentiellt görs gällande. Det är viktigt att hålla det i minnet inför fortsättningen.
Allmänt sett bör adoption tillåtas endast i de fall man kan anta att den kommer att leda till att adoptivföräldern och adoptivbarnet utvecklar en relation som är likvärdig förhållandet mellan en biologisk förälder och dess barn. Om en adoption beviljas får barnet just samma ställning som om det vore adoptivförälderns/ föräldrarnas egna/ gemensamma barn: adoptivföräldern blir då s.k. rättslig förälder.
Lagregler om adoption upptas i 4 kap. Föräldrabalken (FB, se: https://lagen.nu/1949:381), rubricerat just ”Om adoption.”
Inledningsvis bör ett gift par som vill adoptera etablera kontakt med socialtjänsten i sin kommun, alltså (socialsekreterare på) barn- och familjeenhet, familjerättsgrupp, enhet för Barn och Unga eller just det organ som i hemkommunen har uppdragits att ta hand om adoptionsfrågor.
Efter detta kommer paret att bli hänvisade att delta i en s.k. adoptivföräldrautbildning som kommunen tillhandahåller. Denna är obligatoriskt; själva utredningen om adoptivföräldrarnas lämplighet görs härefter av en socialsekreterare och innan denna påbörjas måste utbildningen vara fullgjord. Utredning som gjorts kommer sedermera att ligga till grund för Socialnämndens beslut om medgivande eller avslående av adoptionen. Om en styvförälder vill adoptera sin maka/makes/partners barn har hen att gå tillväga på samma sätt som beskrivits ovan.
Du frågar om hur stor chans man egentligen har att få adoptera ett styvbarn. Om jag ser till Statistiska centralbyråns siffror rörande de adoptioner som genomförs i Sverige står det klart att antalet adoptioner av svenska barn successivt har minskat de senaste årtiondena. De flesta sådana adoptioner avser dock numera just styvbarn och barn placerade i familjehem (se SCB:s rapport ”Adoptioner”: http://www.scb.se/Statistik/BE/BE0101/2010A01L/Adoptioner.pdf). Av rapporten framgår också att 9 av 10 adoptivbarn som endast har en adoptivförälder är födda i Sverige. Därtill är det vanligast vid styvbarnsadoptioner att det är just fadern som adopterar – närmare 84 procent av de barn som endast har en adoptivförälder har en adoptivfar.
Hur stora chanser ni har i det enskilda fallet att få adoptera behandlas nedan. Jag ska i det följande ta fasta på vissa av de omständigheter du har redogjort för ovan, och med utgångspunkt i dessa försöka bedöma om en domstol skulle anse dem relevanta för adoptionsbeslutet.
När tillstånd till adoption söks, har domstolen i första hand att se till att de allmänna villkoren för adoption är uppfyllda. Dessa upptas i 4 kap. 1 § FB: ”Man eller kvinna, som fyllt tjugofem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn.(…)” De allmänna kraven tar följaktligen sikte på t.ex. makarnas ålder, civilstatus, tid inom äktenskap, utbildning, hälsa etc. (krav som kan variera i internationella adoptionssammanhang beroende på vad respektive land uppställer för krav på adoptanterna).
Om adoption ska genomföras av ett par förenade i äktenskap krävs, till att börja med, enligt 4 kap. 3 § FB, att båda makarna ”deltar” i adoptionen, d.v.s. är sökande i adoptionsärendet. En gift make kan med andra ord naturligtvis inte på egen hand adoptera ett barn (vissa undantag finns som inte är av relevans här och inte ska beröras).
Rätten skall förutom att bedöma om de allmänna villkoren är uppfyllda också granska frågan om adoption ur lämplighetssynpunkt enligt 4 kap. 6 §. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet. Därtill krävs att det antingen finns ”särskild anledning” till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet eller att sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det. Endast om barnet kan antas få fullgoda levnadsvillkor bör adoptionen beviljas. Det bör noga prövas att den eller de adopterande kan ge barnet god uppfostran. Även barnets förhållande till de naturliga föräldrarna är av betydelse. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Med utgångspunkt i vad du har anfört om din son och dennes biologiska pappa kan, såvitt jag kan se, det inte anses osannolikt att en adoption kunde komma till stånd. Enbart det förhållandet att din son, förment, redan betraktar sin styvpappa som ”riktig pappa” och vill ha styvpappan som sin riktiga pappa kunde väga tungt i bedömningen; som nämnts skall principen om barnets bästa vara styrande och barnets vilja beaktas. I rättsfallet NJA 1991 s. 21 tilläts ett par makar, 35 och 23 år gamla, att adoptera mannens brorson som var 13 år. Brorsonens föräldrar saknade praktiska och ekonomiska möjligheter att svara för hans uppfostran. Kvinnan i äktenskapet hade under de fyra år som äktenskapet varat mesta tiden haft hand om den praktiska omvårdnaden om barnet, som också betraktade henne som sin mor.
Du anför vidare att sonen mår dåligt över att relationen med den biologiske pappan brister i kontinuitet, trygghet och rutiner; har ångest över det tänkbara scenariot att han inte skulle få vara kvar hos styvpappan om det skulle hända dig som mamma något; säger att han ska hoppa ut genom fönstret om han inte får hålla sin styvpappa som riktig pappa; ha börjat bli utåtagerande och aggressiv i skolan. Till följd av dessa förhållanden menar jag att det otvetydigt måste anses vara till fördel för din son att få adopteras av sin styvfar. Sökanden/ styvpappan har ju som jag förstår det mer eller mindre redan uppfostrat sonen och måste antas kunna erbjuda sonen en bättre uppfostran än den biologiske fadern som, vad det verkar, inte vill ta del i fostransansvaret på allvar, varken håller givna löften om att komma och hälsa på eller rättar sig efter uppgjort umgängesavtal.
Det är svårt för mig att göra en mer pricksäker bedömning. Givetvis känner ni själva er son bäst, men det syntes i alla fall för mig, utefter de omständigheter som jag har haft att ta ställning till, som att er son inte mår bra och att adoption skulle erbjuda er son läkning och inte minst – den trygghet, omvårdnad och goda fostran som alla barn har rätt till.
Mer information:
På t.ex. Adoptionscentrums hemsida finns information om själva adoptionsprocessen, se: http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsprocessen/.
Socialstyrelsen erbjuder vidare generell information här: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2007/2007-114-62
Jag hoppas att det skrivna varit er till hjälp och hoppas att ni snart kommer fram till en lösning som gör att er son börjar må bättre!
Vänligen
