Principalansvar i förhållande till böter
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline!
Principalansvar och skadestånd generellt regleras i huvudsak av skadeståndslagen (1972:207) (hänvisningar till paragrafer hädanefter avser, om inte annat anges, denna lag). Inledningsvis bör det noteras att lagen är dispositiv och tillämpas främst på utomobligatoriska förhållanden. I den mån ansvar för fortkörningsböter regleras i ditt anställningsavtal eller på annat kontraktsrättsligt sätt, gäller avtalet i första hand, och skadeståndslagen är då inte direkt tillämplig.
Vad gäller utomkontraktuella förhållanden föreskrivs i 3 kap. 1 § att den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott. För att principalen (arbetsgivaren) ska bli ansvarig för arbetstagares vållande förutsätts det att denne handlat i tjänsten. Det är två frågor av betydelse: dels hur pass svårt det var att förutse att den anställde skulle handla på detta vis i samband med arbetet, dels vilka kontrollmöjligheter arbetsledningen haft vid tillfället. Man kan i varje fall anta att principalansvaret i regel inte omfattar handlingar som varken gått att förutse eller kunnat kontrolleras.
När det gäller fortkörningsböter måste dock en distinktion göras. Skadestånd är en civilrättslig ersättning som tillfaller skadelidande. Böter däremot är en straffrättslig påföljd som tillfaller staten (se brottsbalken 25 kap. 7 §). Bestämmelsen om principalansvar innebär att skadeståndsansvaret kan överföras på arbetsgivaren. Fortkörningsböter å andra sidan är ett straffansvar. Det är en personlig sanktion mot fordonets förare och innebär inte att arbetsgivaren ska ha ett principalansvar i förhållande till en personlig sanktion. Arbetsgivaren är därmed inte skyldig att betala anställdas fortkörningsböter.
Sammanfattningsvis är det viktigt att hålla isär skadeståndsansvar och straffrättsliga sanktioner. Skadestånd är en civilrättslig ersättning till en skadelidande part, medan böter är en straffrättslig påföljd som tillfaller staten och inte den skadelidande. Det innebär att även om brott begås ”i tjänsten”, så är det endast skadeståndsansvar som kan överföras på arbetsgivaren och inte straffansvaret.
