Påföljd för människorov och försök till mord
Hej! Ställer här en fiktiv fråga.
Pelle, 18, Kalle, 30, och Johannes 35, kidnappar tre ungdomar. Pelle som känner ungdomarna sedan tidigare får samvetskval och bestämmer sig för att hjälpa ungdomarna att fly. Kalle och Johannes flyr landet. Pelle erkänner i domstol sin medverkan i kidnappningen, och mordförsöken.
Vilket straff i svensk lagstiftning kan Pelle förväntas få?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
I svensk rätt finns två brott där en gärningsman för bort en annan person mot sin vilja. Antingen rör det sig om ett människorov enligt 4 kap. 1 § brottsbalken eller så rör det sig om ett olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § brottsbalken.
När man talar om kidnappning i vardagligt tal så tänker man oftast på en gärning som korrelerar med brottet människorov, men att föra bort någon mot dennes vilja kan dock vara att anse som ett olaga frihetsberövande. Det krävs därför att skillnaden de två brotten emellan klargörs innan någon eventuell påföljd kan diskuteras då brottet människorov har en betydligt strängare straffskala än olaga frihetsberövande.
MÄNNISKOROV ELLER OLAGA FRIHETSBERÖVANDE?
När man läser lagtexten till människorov (4 kap. 1 § brottsbalken) respektive olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § brottsbalken) så märker man snabbt att det finns en betydlig skillnad mellan de två brotten. För att brottet människorov ska kunna komma ifråga krävs, utöver ett bortförande eller inspärrande, att gärningsmannen dels bemäktigar sig över offret dels att gärningsmannen har uppsåt att skada offret, tvinga offret att utföra någon slags tjänst alternativt att utöva utpressning mot offret. Något av dessa rekvisit behöver inte vara uppfyllda för att brottet olaga frihetsberövande ska komma för handen. Brottet olaga frihetsberövande är såldes ett mindre allvarligt brott än människorov (vilket återspeglas tydligt i lagstiftningen - människorov är ett av de allvarligaste brotten i svensk rätt och kan bestraffas med fängelse på livstid).
När lagtexten ställer upp ett krav på ett bemäktigande så avses att gärningsmannen skaffar sig en tills vidare bestående maktposition över offret.
Vad gäller kravet på att gärningsmannen har uppsåt att bland annat skada offret (till liv eller hälsa) så är detta ett exempel på ett så kallat överskjutande uppsåt. Ett överskjutande uppsåt kännetecknas av att det inte behöver föreligga någon överensstämmelse mellan gärningsmannens uppsåt och det faktiska händelseförloppet - i fallet med brottet människorov så krävs inte att gärningsmannen rent faktiskt har till exempel skadat offret, utan det räcker att förövaren har haft uppsåt till det.
Du använder begreppet "kidnappning" och nämner att Pelle erkänner "mordförsök". Jag antar här att mordförsöket har en koppling till de förstnämnda brotten och att Pelle (och eventuellt de andra två männen) har haft uppsåt att skada de någon av de frihetsberövade ungdomarna. Jag väljer därför att i den fortsatta framställningen utgå från att det förövade brottet är brottet människorov enligt 4 kap. 1 § brottsbalken.
PÅFÖLJD
Vilken påföljd är då aktuell för Pelle? Om vi utgår från frågan så ska Pelle fällas till ansvar för brotten människorov (4 kap. 1 § brottsbalken) och försök till mord (3 kap. 1 § och 11 § samt 23 kap. 1 § brottsbalken).
När en person döms för flera brott döms en gemensam påföljd för alla brotten ut enligt 30 kap. 3 § brottsbalken. Utgångspunkten för påföljdsbestämningen, och bestämningen av den gemensamma påföljden, är gärningarnas samlade straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet är utgångspunkten det allvarligaste av de brott som ska bedömas av domstolen. Till straffvärdet för detta (allvarligaste) brottet läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottets allvarlighet. Denna princip som tillämpas i svensk rätt kallas för asperationsprincipen. Modellen brukar se ut enligt följande:
Det allvarligaste brottet bestraffas till fullo (dvs hela det av domstolen bedömda straffvärdet). Det näst allvarligaste och det tredje allvarligaste brottet bestraffas med ½ av det bedömda straffvärdet. Det fjärde och femte allvarligaste brottet bestraffas med 1/3 av det bedömda straffvärdet, o.s.v.
Denna princip blir dock något osynlig vid påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet där ett brott är av synnerligen allvarlig karaktär jämfört med de andra brotten. Om en person t.ex. har gjort sig skyldig till ett mord som har ett straffvärde på 14 år, men dessutom ett fall av ringa misshandel och ett antal ringa narkotikabrott så kommer dessa senare brott att framstå som betydelselösa vid en påföljdsbestämning. I och med att mordet har ett så pass högt straffvärde och de andra brotten endast är av böteskaraktär så kommer endast straffvärdet för mordet att vara aktuellt.
När man tillämpar asperationsprincipen måste man dock ha 26 kap. 2 § brottsbalken i åtanke då den bestämmelsen stadgar det maximala straff som inte får överskridas för de aktuella brotten.
Straffvärde
Av det ovan sagda inser läsaren att en bedömning av brottens straffvärden behöver företas för att kunna göra en påföljdsbestämning.
Ett brotts straffvärde räknas ut i enlighet med 29 kap. 1-3 §§ brottsbalken. Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken så sätter det aktuella brottet och dess straffskala ramen för straffvärdet och domstolen får således inte döma över den straffskala som stadgats. Exempel: för en grov misshandel (3 kap. 6 § brottsbalken) som har en straffskala på fängelse lägst ett år och sex månader och högst sex år så får domstolen alltså inte döma ut ett fängelsestraff på 10 år.
Vidare ska enligt 29 kap. 2 § brottsbalken beaktas om det föreligger några försvårande omständigheter som ska föranleda en höjning av straffvärdet. Exempel på sådana försvårande omständigheter kan t.ex. vara att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet, att brottet har begåtts som ett led i en organiserad brottslighet, om brottet har karaktären som ett hatbrott, o.s.v.
Sedan ska enligt 29 kap. 3 § brottsbalken beaktas om det föreligger några förmildrande omständigheter. Exempel på sådana förmildrande omständigheter kan vara att brottet har föregåtts av en allvarlig provokation, att gärningsmannen har haft en nedsatt (mental) förmåga att inse vad hen gjorde, o.s.v.
Det finns i frågan inte tillräckliga omständigheter för att kunna bestämma ett straffvärde för vart och ett av brotten. Det blir därför också svårt att bestämma ett gemensamt straffvärde för den samlade brottsligheten enligt asperationsprincipen.
För frågans skull ges dock nedan ett exempel på hur en påföljdsbestämning kan se ut om ett gemensamt straffvärde har bestämts.
Straffvärde för mord
I det här fallet torde mordförsöket vara det brott med högst straffvärde. Här måste hållas i åtanke att straffvärdet av ett försöksbrott måste ställas i relation till straffvärdet av det fullbordade brottet. Man ska därför se till vilket straffvärde ett fullbordad brott (dvs ett fullbordat mord) hade haft för att därefter avgöra straffvärdet för mordförsöket. Man bedömer straffvärdet för försök till mord utifrån bland annat hur stor risk det har förelegat för att offret skulle ha avlidit, om gärningsmannen har gjort allt i sin makt för att lyckas med brottet (dvs döda offret) och vilket uppsåt gärningsmannen hade.
Straffskalan för fullbordat mord är, för en person som fyllt 21 år när hen begår brottet, fängelse i lägst 10 år och högst 18 år eller på livstid (3 kap. 1 § brottsbalken). Högsta domstolen har i bl.a. NJA 2013 s. 376 uttalat att "normalstraffet" för mord ska vara fängelse i 14 år. Ett fängelsestraff om 14 år ska därför vara en utgångspunkt för domstolen och de ska sedan utreda om det finns förmildrande omständigheter som kan sänka straffvärdet eller om det finns försvårande omständigheter som kan höja straffvärdet. För att någon ska dömas till 16 års fängelse krävs att omständigheterna i målet tydligt talar för ett högre straff. För att fängelse i 18 år ska komma ifråga krävs att omständigheterna i målet är mycket försvårande. Livstids fängelse ska utdömas endast i de allvarligaste fall av mord.
För frågans skull kan vi säga att om mordförsöket hade fullbordats så hade mordet haft ett straffvärde på fängelse i 16 år, dvs att det fanns någon försvårande omständighet. För enkelhetens skull kan vi säga att straffvärdet för mordförsöket (för en vuxen människa) är 8 års fängelse.
Straffvärde för människorov
Till straffvärdet för försöket till mord ska läggas en del av straffvärdet för människorovet. Enligt asperationsprincipen och modellen ovan ska endast 1/2 av straffvärdet för det näst allvarligaste brottet (i det här fallet människorov) läggas till det gemensamma straffvärdet.
Straffskalan för människorov är, för en person som fyllt 21 år när hen begår brottet, fängelse i lägst 4 år och högst 18 år eller på livstid (4 kap. 1 § brottsbalken). Det är relativt ovanligt att straffvärdet bedöms ligga på den övre delen av straffskalan utan det är betydligt vanligare att straffvärdet bedöms ligga runt straffminimum.
För att straffvärdet ska bedömas högre krävs oftast särskilt allvarliga omständigheter. Jfr det massmedialt uppmärksammade målet där den tilltalade, en läkare, fört bort målsäganden och spärrat in henne i en ljus- och ljudisolerad bunker med avsikt att hålla henne inlåst under en längre tid och få henne att bli hans flickvän. Tingsrätten dömde mannen för människorov till fängelse i 10 år. Hovrätten sänkte dock straffet till 8 år och poängterade att den tilltalade på eget initiativ befriat målsäganden. Se Svea hovrätt dom den 28 april 2016 i mål B 2175-16.
Då frågan inte ger något närmare svar på hur det aktuella människorovet har gått till och huruvida det har funnits några försvårande eller förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 § respektive 29 kap. 3 § brottsbalken så bestäms här det aktuella straffvärdet till att vara fängelse 4 år.
Straffvärdet för försök till mord och människorov
Straffvärdet för försök till mord bedömdes vara fängelse i 8 år. Straffvärdet för människorov bedömdes vara fängelse i 4 år.
Enligt asperationsprincipen och den ovan presenterade modellen ska det fulla straffvärdet för försök till mord taxeras ut. Därefter ska hälften av straffvärdet för människorovet taxeras ut. Detta innebär att straffvärdet för den gemensamma brottsligheten blir fängelse 10 år.
Straffmätning
När ett straffvärde har bestämts ska man i straffmätningen undersöka om det finns skäl att frångå det bestämda straffvärdet i mildrande eller skärpande riktning. De omständigheter som ska tas i beaktning här är oftast sådana omständigheter som inte har med det faktiska brottet att göra utan det handlar snarare om omständigheter som är att hänföra till gärningsmannens person.
I straffskärpande riktning enligt 29 kap. 4 § brottsbalken kan man till exempel beakta om gärningsmannen tidigare har begått liknande brottslighet. Detta är utifrån frågan inte aktuellt här. Straffvärdet är således fortfarande fängelse 10 år.
I 29 kap. 5 § brottsbalken anges vad man brukar kalla för "billighetsskäl", dvs omständigheter som kan sänka straffvärdet. Det billighetsskäl som blir aktuellt här är den fjärde punkten som anger att domstolen kan sänka straffvärdet om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Även om ett brott har fullbordats har ansetts att den som agerar på det sätt som anges i den fjärde punkten bör kunna få ett mildrande straff. Gärningsmannen kan i detta hänseende handla på många olika sätt. Handlandet ska dock normalt ske på eget initiativ, främst innan gärningsmannen vet om att han avslöjats - detta säger ju sig själv, om gärningsmannen t.ex. vet om att polisen är på väg att befria en frihetsberövad människa och själv släpper ut personen innan polisen har kommit fram så borde detta inte föranleda någon sänkning av straffvärdet. I det aktuella fallet verkar det dock som att Pelle på eget bevåg har släppt ut ungdomarna, det krävs dock att människorovet enligt den ursprungliga brottsplanen har varit tänkt att fortgå längre än vad som kom att bli tidpunkten för frisläppandet. Människorovet har då kunnat upphöra tidigare än vad som annars hade kunnat bli fallet. Detta är något som ska verka i förmildrande riktning för Pelle vid straffmätningen.
Att Pelle erkänner brottet är vanligtvis inte en sådan omständighet som föranleder en sänkning av straffvärdet. Hade Pelle frivilligt angett sig och lämnat uppgifter som varit av väsentlig betydelse för utredningen av brottet så hade det dock kunnat verka i mildrande riktning i enlighet med 29 kap. 5 § 5 p. brottsbalken. Om gärningsmannen t.ex. hjälper polisen att lösa ett brott som är särskilt svårlöst eller annars hade gått olöst så kan det tala i mildrande riktning.
I det aktuella fallet hade det kanske varit aktuellt att sänka straffvärdet vid straffmätningen med kanske 1 eller 2 år med hänsyn till att han har släppt fri ungdomarna. Vi väljer här det mest förmånliga, dvs 2 år. Det nya straffvärdet är således fängelse i 8 år (för en person som fyllt 21 år).
Ungdomar i påföljdshänseende
Sedan kommer vi till en viktig omständighet i påföljdsbestämningen, nämligen att Pelle var 18 år när han utförde brottet. Detta kommer ha stor inverkan på det straff han ådöms.
Då Pelle har hunnit fylla 18 år kan han inte åtnjuta regeln i 30 kap. 5 § 1 st. brottsbalken om att det måste krävas synnerliga skäl för att döma honom till fängelse. Han är dock under 21 år vilket innebär att regeln i 30 kap. 5 § 2 st. brottsbalken som stadgar att det krävs särskilda skäl för att döma honom till fängelse blir tillämplig.
Finns det särskilda skäl att döma Pelle till fängelse?
Vid så allvarlig brottslighet med ett så högt straffvärde som det är fråga om här så föreligger särskilda skäl för att döma Pelle till fängelse.
Härefter måste dock bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken beaktas. Där stadgas att om någon har begått brott innan han fyllt 21 år ska hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen och domstolen kan döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet. Pelle var 18 år vid brottet. Enligt domstolspraxis ska straffet för en 18-åring nedsättas till omkring 1/2 (hälften) av det straff som skulle ha utdömts för en vuxen person. I detta fall innebär det att längden av ett fängelsestraff hade varit fängelse i fyra år.
Då Pelle inte är under 18 år så kan sluten ungdomsvård som ett alternativ till fängelse komma ifråga, se 32 kap. 5 § 1 st. brottsbalken.
Val av påföljd
Då brotten är av synnerligen allvarlig karaktär så finns det särskilda skäl att döma Pelle till fängelse. På grund av brottens allvarlighet finns inte heller något alternativ till fängelse. Pelle kan därför dömas till fängelse. Fängelsestraffet torde här bestämmas i enlighet med straffmätningsvärdet, dvs fängelse i 4 år.
Värt att påpekas är att jag i min bedömning har utgått från att mordförsöket har riktats mot en person. Hade Pelle försökt mörda fler personer (t.ex. alla de tre ungdomarna) hade straffvärdet och senare också straffmätningsvärdet blivit högre.
Avslutningsvis ska sägas att det är omöjligt att här göra anspråk på en fulländad påföljdsbestämning då jag inte har alla nödvändiga fakta och omständigheter. Det ovan framförda kan dock fungera som ett exempel på en påföljdsbestämning för Pelle. Om inte annat så ser du tydligt hur en påföljdsbestämning generellt går till och vad domstolen kan beakta. Jag hoppas att du känner dig hjälpt.
Med vänliga hälsningar
