Ofredande, olaga hot och spörsmål kopplade till lagen om psykiatrisk tvångsvård
Hej,
Jag har en akut fråga om ofredande, LPT, hot...
Med vänlig hälsning
från en psykiatriker
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,
UTREDNING
Vanligtvis brukar vi få ett beskrivet händelseförlopp, något sorts "casebaserat" underlag alternativt en eller flera konkreta frågor skickade till oss. Mot bakgrund av den mycket korta formuleringen i ditt ärende blir det av naturliga skäl svårt för mig att kunna göra en rättslig bedömning av det inträffade. Min förmåga att kunna ge handfasta råd försvåras likaledes på grund av det nu sagda. Men jag hoppas ändå att jag inom kort kommer att kunna bidra med värdefull input genom den personliga telefonuppföljning som du också har beställt. Oaktat detta förtjänas det i sammanhanget att redan här översiktligt behandla de tre spörsmål som nämns ovan. Den fortsatta framställningen kommer dock att bli ganska generell till sin karaktär och detta återigen på grund av det relativt modesta ärendeunderlaget. Tillämplig lagstiftning i detta nu och även för vårt kommande telefonsamtal följer enligt nedan.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).
Brottet ofredande och allmänt om den straffrättsliga bedömningen
Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år (4 kap. 7 § BrB).
Inledningsvis kan konstateras att handgripligt antastande liksom upprepade och oönskade eller störande kontakter utgör typfall av ofredande. Beroende på antalet, när och hur dessa sker kan störd nattsömn, koncentration, arbete eller andra aktiviteter utgöra exempel på just ofredanden. I synnerhet om kontakterna framkallar känslor av oro och/eller obehag hos den som utsätts för de ifrågavarande gärningarna. Vidare stadgas i brottsbeskrivningen en mer allmänt hållen grund genom formuleringen "annat hänsynslöst agerande". Här åsyftas andra ageranden som är ägnade att kränka den utsattes frid. Till det nyss anförda räknas bland annat handlande i stil med att knuffa någon, allvarligt skrämma, utöva telefonterror, fönstertittande, förföljelse, att spotta på någon, att återkommande stå utanför någons bostad, att filma en naken person så att denne märker det eller att filma på ett annat påträngande sätt. Märk väl att andra gärningar också kan komma att omfattas av brottsbegreppet i 4 kap. 7 § BrB varför uppräkningen enligt ovan inte på något sätt är uttömmande.
Men notera att endast uppsåtliga gärningar är straffbara, vilket innebär att den som av vårdslöshet (oaktsamhet) stör annans frid genom ett otillbörligt beteende inte kan fällas till ansvar enligt brottsbalken, och att den som utsätts verkligen måste bli störd. Annorlunda uttryckt: För att gärningspersonen (den som ofredar) ska kunna straffas fordras dels att denne är medveten om att handlandet är förkastligt och dels att en uppkommen skada är ett faktum (med andra ord krävs ett konstaterat störande moment). Rekvisiten för det straffrättsliga ansvaret i 4 kap. 7 § BrB illustreras tämligen väl i ett av Högsta domstolens (HD) mer nutida avgöranden (NJA 2008 s. 946). I rättsfallet hade två personer i smyg och helt ovetandes under ett samlag blivit filmade med både ljud- och bildupptagning. HD fastslog att ett fullbordat brott förutsätter en kännbar fridskränkning, vilket innebär att den angripne måste ha uppfattat när denna företogs (varit medveten om gärningen) varför domstolen kom fram till att något ofredande inte hade ägt rum. Värt att förtydliga är att försök, förberedelse och stämpling till ofredande inte är kriminaliserat (4 kap. 10 § BrB, läses här motsatsvis).
Notis: HD styr rättspraxis på straffrättens område och är den yttersta uttolkaren av all sådan lagstiftning. Genom sina avgöranden skapar HD så kallade prejudikat (normerande rättsfall), vilka övriga domstolar i lägre instanser (tingsrätter och hovrätter) informellt har att följa. Därför valde jag för tydlighetens skull att referera till en HD-dom som ägde relevans för just brottet ofredande.
Brottet olaga hot och allmänt om den straffrättsliga bedömningen
Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år (4 kap. 5 § 1 st. BrB).
Enligt den ifrågavarande brottsbeskrivningen är det tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för att hotet ska verkställas. Av lagrummets (lagparagrafens) ordalydelse framgår det vidare att bedömningen ska göras med utgångspunkt i hur situationen har upplevts av den person mot vilket hotat har riktats. Notera gärna att straffansvar här inte är villkorat med att hotet uttalas direkt till den hotade. Så länge det är tänkt att hotet ska komma till offrets kännedom kan ett sådant alltså ske genom förmedling (helt enkelt via ett lämnat meddelande till tredje man). Inte heller i de fall då den utsatte de facto inte blir rädd för att hotet ska realiseras utesluts inte att det kan vara fråga om ett olaga hot. I lagtexten stadgas "är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla", vilket innebär att det är gärningspersonens syfte som i den här situationen blir helt avgörande. Att verklig rädsla hos den hotade inte krävs för straffbarhet torde givet ovanstående framstå som relativt otvetydigt. Men i fall där det måste vara uppenbart att ett hot inte är allvarligt menat kan naturligtvis inte rendera i något straffrättsligt ansvar.
Precis som vid ofredande förutsätter även brottet olaga hot uppsåt hos gärningspersonen, vilket innebär att ett vårdslöst framkallande inte utlöser något straffansvar enligt 4 kap. 5 § 1 st. BrB. Jämte detta förutsätter olaga hot att det aktuella hotet har kommit till den tilltänktes kännedom. Intressant är också att indirekta hot i rättspraxis har ansetts straffbara. I ett hovrättsavgörande (RH 2004:70) hade bärandet av ett emblem på en jacka tillhörig en MC-organisation likställts med en indirekt åsiktsyttring, vilken förmedlade ett visst budskap som sedermera enligt domstolen var att betrakta som ett hot. Och för ordningens skull vill jag även här påpeka att försök, förberedelse och stämpling till olaga hot inte är kriminaliserat (4 kap. 10 § BrB, läses här motsatsvis, gäller dock inte grovt olaga hot, 4 kap. 5 § 2 st. BrB).
Lagen om psykiatrisk tvångsvård, några allmänna hållpunkter
Du uppger i din ärendebeskrivning att du är läkare inom psykiatrin varför jag misstänker att du redan delvis är förtrogen med vissa bestämmelser i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Den här delen riskerar således att kunna bli något överflödig. Jag kommer därför att uttrycka mig ganska så kortfattat och detta mycket för att utredningen inte heller ska bli alltför omfattande och svåröverskådlig.
Lagstiftningen är i mångt och mycket avsedd att komplettera hälso- och sjukvårdslagen med föreskrifter i vilka psykiatrisk tvångsvård kan förenas med frihetsberövanden och annat diverse tvång. En första förutsättning är dels att personen i fråga lider av en allvarlig psykisk störning och att denne motsätter sig den erbjudna vården (3 § LPT). Läkarintyg krävs (4 § LPT) och ett sådant får endast utfärdas i omedelbar anslutning till en erforderlig undersökning av patienten (5 § LPT). Om en chefsöverläkare bedömer att tvångsvård i mer än fyra veckor från dagen för beslutet om intagning är behövligt ska denne före utgången av fyraveckorsfristen hos förvaltningsrätten ansöka om ett medgivande till sådan vård (7 § LPT).
Några viktiga hållpunkter att fästa särskilt avseende vid följer härnäst. En frivillig medverkan från patienten får aldrig rendera i tvångsåtgärder och alla former av sådana åtgärder ska utövas så skonsamt som möjligt och i görligaste mån med största möjliga hänsyn till den ifrågavarande personen. Den för juridiken mycket basala proportionalitetsprincipen gör sig påmind även på det här rättsområdet och denna är dessutom lagstadgad. Principen innebär att de tvångsåtgärder som vidtas ska stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande tillvägagångssätt alltid ska användas om dessa framstår som tillräckliga (2 a-b §§ LPT). Detta har naturligtvis att göra med det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett beslut om tvångsvård innebär för den enskilde och som av många förmodligen skulle upplevas som gravt kränkande.
AVSLUTNING OCH YTTERLIGARE INFORMATION
Under förutsättning att ärendet är kopplat till ditt tjänsteutövande kan givetvis flertalet arbetsrättsliga och arbetsmiljörättsliga aspekter också aktualiseras liksom annan ytterligare lagstiftning.
Vid fler frågor är du varmt välkommen att höra av dig på nytt. Antingen här på hemsidan, via den kostnadsfria telefonrådgivningen eller ånyo genom några av våra betaltjänster. Själv nås jag på jacob.bjornberg@lawline.se och du får mer än gärna kontakta mig direkt ifall du önskar ytterligare hjälp i den fortsatta processen. I så fall kan jag slussa dig vidare till någon av byråns eminenta jurister utan att du behöver sitta i telefonkö. Men vänligen notera att vår byrå inte arbetar med brottmål. Däremot åtar vi oss olika förvaltningsrättsliga uppdrag, exempelvis spörsmål kopplade till lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Du har som sagt även beställt en 30 minuters personlig telefonrådgivning med möjlighet att kunna ställa frågor och till vidare diskussion. Eftersom du har betalat för en Express24-fråga och dessutom uppger att ärendet är akut misstänker jag att du önskar en relativt skyndsam återkoppling. Jag kommer därför att ringa redan idag fredag den 17/4 kl 16.00. Observera att jag ringer från skyddat nummer. Om den föreslagna tiden inte skulle passa återkommer du förslagsvis till mig per mail.
Avslutningsvis är förhoppningen att min hantering av ditt ärende har varit matnyttig och presenterats i en för dig utförlig och tillfredsställande form. Återkom gärna med synpunkter genom att skicka in ett omdöme när du mottar en sådan förfrågan.
Vänligen,
