Hundägares skadeståndsansvar – fråga om adekvat kausalitet samt det strikta ansvarets skyddsändamål
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Då jag delar din bedömning avseende ansvarsfrågan beträffande hundbettet kommer jag i mitt svar avgränsa mig till att utreda vad som gäller avseende den skada som, i samband med hundbettet, tillfogats hundägaren.
Allmänna utgångspunkter
Precis som du skriver är du som hundägare ansvarig för de skador som din hund orsakar. Detta framgår av 19 § lag om tillsyn över hundar och katter där det stadgas: "En skada som orsakas av en hund ska ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte vållat skadan.” Detta innebär att det saknar betydelse om du som hundägare inte agerat vårdslöst i det enskilda fallet när hunden orsakat skadan, du blir ändå skadeståndsansvarig. (s.k. strikt skadeståndsansvar). Detta utgör ett avsteg från huvudregeln som förutsätter att skadevållaren agerat uppsåtligen eller oaktsamt (se 2 kap 1 § skadeståndslagen).
Kravet på adekvat kautsalitet
En förutsättning för skadestånd är att det föreligger adekvat kausalitet. Detta innebär en tvåstegsprövning där både kausaliteten och adekvansen behöver utredas. Avseende kausaliteten innebär det att man får ställa sig frågan om skadan skulle ha inträffat om din hund inte agerat på det sättet som den gjorde. Detta led i bedömning avser främst att fastställa vad som varit med och inverkat på det förloppet som i sin tur lett fram till skadan. Notera att kravet på kausalitet är relativt öppet och det krävs inte att skadan ska ha orsakats på visst sätt, alltså kan det föreligga kausalitet trots att din hund inte rört den andra hundägaren. Man skulle då kunna se det som att skadan på hundägaren inte skulle ha inträffat om inte din hund i det första skedet skadade den andra hunden. Detta är dock främst en bevisfråga och av din ärendrenebeskrivning blir det svårt att ge något svar utan att veta närmare om hur händelseförloppet sett ut. Det du dock kan ta med dig är att det är den skadelidande som har bevisbördan för att det föreligger kausalitet (jfr NJA 1983 s 606). Den rättsliga delen är dock ganska enkel; det räcker att konstatera att skadan inte skulle ha inträffat om din hund inte varit där för att detta steg i bedömningen ska anses varit uppfyllt.
Därefter krävs det även att skadan ska ha orsakats på ett adekvat sätt. Detta innebär, annorlunda uttryckt, att skadan inte får ha varit alltför oväntad eller avlägsen. Exempelvis om hundägaren istället hade skadat sig senare på vägen till veterinären är det tydligt att det brister i kravet på adekvans eftersom detta, från din synvinkel, inte kan anses ha varit en påräknelig följd. I det aktuella fallet fall blir bedömningen dock något svårare. Med ledningen av rättsfallet NJA 1996 s 564 kan vi läsa ut att den avgörande frågan inte är huruvida det enskilda händelseförloppet varit förutsebart utan snarare om skadan varit det. I rättsfallet RH 2000:17 uttalade hovrätten att hundattacker är förenat med en betydande fara för att hundägaren (till hunden som blir attackerad) ingriper för att skydda sin hund. Om vi då tänker oss att hundägaren, för att skydda sin hund, ingripit och blivit stressad och i samband med detta trampat snett är det möjligt kravet på adekvans är uppfyllt. Stressen är ju nämligen en naturlig följd av hundattacken och därav även den hastiga och ogenomtänkta kroppsrörelsen som åsamkade skadan. Samtidigt om frakturen delvis berott på tidigare besvär från den skadelidandes sida kan bedömningen komma att bli annorlunda. Jag saknar tyvärr medicinsk expertis för att kunna uttala mig om hur vanligt det är att man får frakturer i samband med att man trampar snett. Obereonde av detta kan du dock ta med dig att kravet på adekvans enbart blir intressant om man ovan kommit fram till att det förelegat kausalitet.
Det strikta ansvaret för hundägare – vad faller inom skyddsändamålet?
Om man anser att det föreligger adekvat kausalitet kommer vi då in på ytterligare en svår rättsfråga avseende det strikta skadeståndsansvarets skyddsändamål. Om vi då går tillbaka till motivet bakom att införa ett strikt skadeståndsansvar för hundägare kan det konstateras att detta hade att göra med att skydda omgivningen från skador och avsevärda olägenheter orsakade av hundar (se prop. 2006/07:126 s 46). För att avgränsa skadeståndsansvaret blir det då, enligt den juridiska doktrinen, relevant att beakta vad det varit som föranlett det strikta skadeståndsansvaret. Man ställer sig då frågan vad som är typiskt ”hundfarligt”. Ett tydligt exempel på något som faller utanför det typsikt hundfarliga är då om någon skadar sig i samband med att den faller över en sovande hund (hunden är ju i regel inte farlig när den sover). Att en hund biter en annan hund är däremot ett exempel på något som tydligt faller inom det typiskt hundfarliga. I den juridiska doktrinen har det ansetts att även sådana skador som orsakats i samband med man försökt fly det typiskt hundfarliga ska ersättas (se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, s 406). Alltså om den andra hundägarens skada kommit som en följd av att han/hon försökt skydda sin hund mot hundbettet är möjligt att det faller inom det strikta ansvarets skyddsändamål och således ska ersättas (förutsatt att övriga krav är uppfyllda). Om man istället skulle komma fram till att det faller utanför det strikta skadeståndsansvarets skyddsändamål får man falla tillbaka på huvudregeln som innebär att skadeståndsansvaret förutsätter oaktsamhet från skadevållarens sida. Det är då upp till den skadelidande att bevisa att du agerat oaktsamt i det enskilda fallet.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att du som hundägare har ett strikt skadeståndsansvar för de skador som din hund har orsakat. En första fråga blir då om det verkligen är din hund som orakat skadan och därefter om skadan har orsakats på ett adekvat sätt. För att besvara dessa frågor behöver man ingående analysera omständigheterna i det enskilda fallet och då din ärendebeskrivning saknar en närmare redogörelse kring detta blir det svårt att ge något definitivt svar. Knäckfrågan blir här om kroppsrörelsen som orsakade frakturen kommit som en följd av hundattacken och dessutom varit tillräckligt förutsebar. Om svaret på frågan blir jakande, blir det därefter en fråga om den skada som har inträffat faller inom det strikta skadeståndsansvarets skyddsändamål. Här finns det stöd i den juridiska doktrinen som tyder på att så är fallet.
Hoppas mitt svar har varit till hjälp!
