Lawline svarar
Hej!
En vårdnadshavare har både en rättighet och skyldighet att bestämma i barnets personliga angelägenheter, 6 kap 11 § Föräldrabalken. Detta gäller båda vårdnadshavarna om det föreligger gemensam vårdnad, 6 kap 13 § FB. Det krävs alltså i princip gemensamma beslut. Bestämmanderätten får emellertid med vissa undantag utövas av den ena, när den andra i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är hindrad att ta del i beslut rörande någon barnets angelägenhet och sådant beslut inte kan skjutas upp utan olägenhet. Ju betydelsefullare avgörandet är, desto viktigare är det att båda vårdnadshavarna tar del i beslutet. Angående beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid har uttryckligen föreskrivits, att de inte får fattas av endast den ena vårdnadshavaren annat än om barnets bästa uppenbarligen kräver det. Som exempel har i motiven nämnts frågor som rör barnets skolgång eller bosättning.
En utomlandsresa är något som inte ingår i vardagsbesluten. Detta är ett typiskt beslut som kräver båda vårdnadshavarnas samtycke. Det finns dock inget tvång på ett skriftligt intyg men det skulle kunna vara ett bra sätt för att försäkra sig om att samtycke föreligger och att sedan kunna bevisa att detta förelåg. Den som skiljer ett barn under femton från sin vårdnadshavare kan anklagas för egenmäktighet med barn, vilket är straffbart, 7 kap 4 § brottsbalken. Detta blir det naturligtvis aldrig fråga om vid en vanlig utlandssemester men det kan vara värt att tänka på. En annan allvarlig konsekvens av bristande samarbete mellan vårdnadshavarna är att vårdnaden skulle kunna ändras till nackdel för den som brustit i kommunikationen om detta har påverkat barnet negativt.
Jag hoppas du har fått lite bättre koll på hur rättsläget ser ut. Föräldrabalken hittar du https://lagen.nu/1949:381 och brottsbalken https://lagen.nu/1962:700 . Lycka till!
Med vänlig hälsning,
