Lawline svarar
Hej!
Skydd för användning av egenartade efternamn ges enligt bestämmelserna i 20-23 §§ i namnlagen, se http://lagen.nu/1982:670 . Enligt 20 § 2 stycket namnlagen får ingen obehörigen använda någon annans egenartade efternamn i firmanamn, i varumärke eller annat kännetecken för näringsverksamhet om det finns en förväxlingsrisk med namnet och denna risk innebär en nackdel för namninnehavaren av det egenartade efternamnet. Det är alltså inte alla namn som skyddas från sådan användning, utan endast egenartiga efternamn som tagits som familjenamn. Vad ett egenartat efternamn är sägs i 20 § 3 stycket namnlagen vara ett efternamn som är ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt. Det ska alltså röra sig om ett namn som kan härledas till en enda släkt. En annan förutsättning är att användandet måste ha medfört en nackdel för namninnehavaren. Med detta menas att det inte räcker med att namninnehavaren vill vara ensam om namnet. Det krävs dessutom nackdel för namninnehavaren, d.v.s. att den obehöriga användningen innebär olägenhet av praktisk betydelse.
Det finns inte alltför många vägledande rättsfall från högsta instans beträffande namnskydd men man kan säga att det krävs att namninnehavaren visar att namnet är praktiskt taget unikt och att det inte fanns någon risk för förväxling när efternamnet uppkom. Fallet ”Ell” visar också att namnet måste vara mer särpräglat än att endast klinga som en enda bokstav.
Det är som sagt inte helt lätt att säga om ett namn är skyddat eller ej, men utgångspunkten torde dock vara att det ställs ganska höga krav på efternamnet, det måste vara unikt och särpräglat.
Med vänlig hälsning
