Bevisbörda vid arvskifte

Question

För en tid sen dog min mors man, dom har varit gifta i 15 år och skrivit testamente
där allt ska gå till den efterlevande med undantag av laglig arvslott till barnen.
Min mors man har tre barn sen tidigare äktenskap.

I mitten av 80-talet avled min mors mans dåvarande fru.
Dom tre barnen var redan då myndiga.

Nu hävdar min mors mans barn att skiftet efter hans dåvarande fru aldrig blev skiftat och
kräver del av arvet från dåvarande frun.

Det finns inget skrivet eller dokumenterat om att arvet skulle eller inte skulle vara skiftat.

Det vi har tänkt på själva är att kontrollera med den bank som hanterade hennes konton
om vem som avslutade kontona och även till vem pengarna överfördes.
Troligen så måste alla dödsbodellägare vara överens om att avsluta kontona vilket är att betrakta som om ett skifte har genomförts?

Finns det prejudikat över liknande situationer?

På vem ligger bevisbördan om frågan skall prövas rättsligt?

Vad råder ni oss att göra?

Mvh

Answer 1

Hej,

Din fråga kan besvaras lite olika beroende på vilket år din mammas mans första fru avled. Den första januari 1988 infördes nämligen arvsrätt för efterlevande maken även då bröstarvingar finns (d v s egna barn till den avlidne). Om din mammas mans första fru avled efter ovanstående datum så ärvde din mammas man troligen hela kvarlåtenskapen efter sin första fru (se 3 kap 1 § ärvdabalken, ÄB, http://www.lagen.nu/1958:637 ). I sådant fall har barnen från det första äktenskapet rätt till efterarv enligt 3 kap 2 § ÄB.

Om din mammas mans första fru dog före 1988 ser situationen lite annorlunda ut. Makes arvsrätt fick nämligen på den tiden stå tillbaka för barnens arvsrätt. Detta talar för att ett arvskifte borde ha gjorts. Praktiken är dock ofta inte den samma som teorin, och i verkliga livet kanske det hör till det vanliga att barnen låter sin överlevande förälder sitta kvar med all egendom i sin ägo. Det är inte ovanligt att långa komplicerade kedjor av gamla oskiftade bon måste redas ut sedan någon avlidit. Därför är det faktiskt inte otänkbart att det ligger till så som din mors mans första tre barn hävdar.

När dödsbodelägare kommer överens om ett arvskifte skall överenskommelsen nedtecknas i skriftlig form och underskrivas av alla delägarna (se 23 kap 4 § ÄB). Före första januari 1988 fanns det även krav på underskrift av vittnen. Dessa formkrav gällde även under hela åttiotalet och om inte alla dödsbodelägarna undertecknat denna handling är inte skiftet bindande för någon av dem. Detta betyder med andra ord att ett giltigt arvskifte inte har kommit till stånd om inte en handling därom har upprättats och underskrivits av samtliga dödsbodelägare.

En upprättad bouppteckning skall ges in till Skatteverket för registrering enligt 20 kap 8 § ÄB. Denna registrering sköttes på 1980-talet av tingsrätterna, vilket innebär att dokument inkomna före 1 juli 2001 finns att söka hos landsarkivet. Om ett skifte efter din mammas mans första fru ägt rum borde därför en bouppteckning finnas arkiverad hos landsarkivet i det län där din mammas mans första fru var skriven, varifrån du därför skulle kunna försöka beställa en kopia av bouppteckningen. När man beställer en kopia av bouppteckningen kan man vidare även beställa uppgifter om den så kallade stegen, som visar behållningen i dödsboet och även hur arvsskatten fördelades mellan dödsbodelägarna.

När det gäller bevisbördan så gäller ett testamente såvida inte det klandras. Tanken är nämligen att den dödes sista önskan om hur hans eller hennes kvarlåtenskap skall fördelas skall respekteras så långt det är möjligt. Om den dödes önskan om fördelningen av kvarlåtenskapen skulle inkräkta på någon annans av lag skyddade rätt så är det upp till den personen att bevaka sin rätt. Detta görs genom att testamentet klandras enligt 14 kap 5 § ÄB. Om din mammas mans första tre barn inte tillskiftades något efter sin mor så är det mycket troligt att de har rätt i boet. Denna rätt måste dock som sagt bevakas av dem själva och därvid är det de som klandrar testamentet som har att bevisa att testatorn inte hade rätt att förordna om sin kvarlåtenskap via testamente på sådant sätt som skett.

Med vänlig hälsning,