Lawline svarar
Hej!
Av 7:2 p. 2 Föräldrabalken (FB) framgår att en förälder är underhållsskyldig om den har vårdnaden gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor med den andra föräldern. 7:1 FB anger utgångspunkten för underhållsskyldighetens storlek. Bedömningen grundas på vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov, föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga, barnets egna inkomster och sociala förmåner. Det första steget för att avgöra storleken på underhållsskyldigheten är att fastställa barnets behov. Härvid utgår man från standardiserade belopp. Barn i åldern 7-12 år har rätt till ungefär 2700 kr och barn från 13 år och uppåt ungefär 3200 kr. På dessa belopp läggs faktiska kostnader samtidigt som avdrag görs för barnbidraget och barnets egna inkomster. Även förälders inkomstbortfall kan i vissa fall räknas in i de faktiska kostnaderna. Avsikten är alltså barnets faktiska kostnader skall avspegla beloppet. Är den underhållsskyldige mycket välbärgad kan ett standardtillägg utgå utan hänsyn till barnets behov, men detta är domstolarna återhållsamma med att döma ut.
Det andra steget är att fastställa föräldrarnas ekonomiska förmåga. Detta bygger på varje förälders respektive inkomst. Man utgår från vad föräldrarna skulle tjäna om dem arbetade heltid, annars prövas om skälen till varför en förälder gått ned i arbetstid är sådana att det är godtagbart att förälderns faktiska inkomst beaktas. Enligt 7:3 FB har den underhållsskyldige rätt att göra förbehåll för vissa belopp som skall avse eget och annans underhåll.
För att utifrån ovannämnda belopp räkna ut underhållets storlek multipliceras barnets behov med den underhållsskyldiges betalningsförmåga dividerad med föräldrarnas förenade förmåga. Underhållsskyldigheten fastställs genom dom eller avtal enligt 7:2 st. 2 FB. Avtal är bindande utan att något offentligt organ behöver godkänna det. Är förhållanden tvistiga avgör domstolen målet på de bevis som parterna förebringar.
Med vänlig hälsning
