Straffrättsligt ansvar (vid psykiska besvär) - I ljuset av bl.a. skuldprincipen.

Question

Hej! Det här är en liten komplicerad frågeställning. Jag har en psykisk sjukdom (Schizoaffektivt syndrom) vilket betyder att jag lider av hörselhallucinationer, vanföresställningar och manodepressivitet. Jag mådde så dåligt en dag att jag ville ta livet av mig och gick ner i min källare där jag har ett förråd och tänkte hämta en slägghammare för att slå mig i huvudet med så hårt att jag skulle dö. Väl nere i förrådet gick jag omkring och funderade på vad jag skulle göra och då stod det två uppbrutna förråd där och röster sa till mig att det var mina saker, så jag började ta upp sakerna till min lägenhet. Det var bland annat en stereo två små akvarium och ett större, tre resväskor massor av kramdjur, handdammsugare och lite andra småprylar. Efter det gick jag med röster flera dagar och ställde fram mycket av sakerna tills jag en dag kom ur rösterna occh insåg vad jag ställt till med. Jag ville då bli av med sakerna och sålde de två små akvariumen på blocket och satte även in en annons på väskorna men då hade någon uppmärksammat att det var deras väskor jag sålde och ringde på annonsen och kom hem till mig och var förbannade och sökte igenom min lägenhet efter det som de hade blivit av med. De fick tillbaka sina grejer men hävdade att det var fler och betydligt dyrare varor som saknades. De gjorde omgående en polisanmälan och polisen kom till platsen och de fick ta med deras saker. Man har värderat det stulna som saknas till ett värde av cirka 15000kr. Försäkringsbolaget har gjort ett krav riktat till mig på 4350kr och den drabbade familjen vill att jag betalar självrisken på 1500kr. Vad riskerar jag för straff! De två akvariumen fick jag 1000kr för. I samband med polisens tillslag blev jag inlagd på psykakuten och var där i 14 dagar. Jag mår än i dag dåligt av detta en förundersökning har gjorts och ligger nu på åklagarens bord.

MVH/Matz

Answer 1

Hej, och tack för din fråga. 

Detta är, precis som du säger, en komplicerad situation som jag ska försöka förklara på ett grundläggande sätt. Det finns många situationer inom straffrätten där gärningsmannens mentala status, när brottet begicks och efter, har inverkan på den straffrättsliga bedömningen. Hänsyn till psykisk störning m.m. tas i straffrättsliga principer som konformitetsprincipen, vilken säger att endast den som har förmåga eller tillfälle att följa lagen bör kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Och framför allt skuldprincipen. Denna innebär i korthet att endast den som vid gärningstillfället kan råda över sin gärning får fällas till ansvar och bestraffas. 

Det brott som främst är aktuellt i detta fall är stöld (8 kap 1§ Brottsbalken). Stöld har straffskalan från 14 dagar till 2 års fängelse. För att det ska röra sig om en stöld krävs att någon tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det och att tillgreppet innebär skada. Om dessa kriterier inte är uppfyllda rör det sig inte om en brottsbeskrivningsenlig gärning, dvs. inget brott. Vid stöld krävs ingen faktisk tillägnelse. Brottet fullbordas redan genom tillgreppet, förutsatt att gärningsmannen då har uppsåt (i någon form) att tillägna sig det tagna. Vid bedömningen om stöldbestämmelsens kriterier är uppfyllda ska hänsyn dessutom tas till kravet på gärningskontroll. Ett brott kan nämligen bara bestå av en kontrollerad handling. Som tumregel kan sägas att kontroll finns så länge det var möjligt för gärningsmannen att avbryta handlandet. Om ingen kontroll fanns över handlandet (t.ex. handlandet kan jämföras en okontrollerad kroppsrörelse) är detta krav inte uppfyllt.  

Även om det nu skulle röra sig om en brottsbeskrivningsenlig gärning, är detta inte tillräckligt för en fällande dom. Även skuldfrågan måste utredas dvs. om gärningsmannen hade uppsåt till den straffbelagda gärningen. Det finns tre olika former av uppsåt, varav den ”lägsta” formen är likgiltighetsuppsåtet. För att sådant uppsåt ska finnas krävs att gärningsmannen har insikt om att följden kan inträffa (dvs. misstänker att något kommer att ske) och är likgiltig inför effekten (förverkligandet av risken.) Om gärningsmannen inte uppfyller åtminstone dessa krav är inte heller uppsåtskravet uppfyllt. Uppsåtet måste finnas i alla brottsbeskrivningens steg. Det är vanligt att någon som lider av psykiska besvär inte har uppsåt till sitt handlande. I stöldfallet tycks du t.ex. trott att sakerna var dina, vilket inte stämmer överens med rekvisitet ”taga vad annan tillhör”.    

Om du skulle anses ha uppsåt till stölden kan istället diskuteras om det finns någon ursäktande omständighet. Tillfällig sinnesförvirring är en sådan. För att man ska befinna sig i detta läge krävs att gärningsmannen hamnar i plötslig förvirring (ofta under relativt kort tid) som inte är vållad av honom själv (t.ex. genom alkohol). Om du skulle ursäktas av en sådan omständighet blir du inte straffad.

Det ska dock nämnas att när du ”kom ur rösterna” och började försöka sälja sakerna begick du troligen brottet häleri (9 kap 6 § BrB). Eftersom du i detta skede verkar ha handlat med uppsåt på ett sätt som inte kan ursäktas, finns risk att du döms för detta brott.    

Jag vill tillägga att det jag nämnt ovan är ”strikt straffrätt”, de måste naturligtvis också kunna bevisas i domstolsprocessen att det är på det ena eller andra sättet, vilket gör att bedömningar kan falla olika ut.      

Något som kan nämnas angående denna typ av situationer är frågan kring om gärningen skett under påverkan av allvarlig psykisk störning, eftersom detta kan inverka på påföljden om rätten finner gärningsmannen skyldig. En allvarlig psykisk störning kan bestå i många olika tillstånd. Vanliga exempel på sådana störningar är t.ex. psykotiskt tillstånd med vanföreställningar och djup depression med självmordstankar. Den som handlat under påverkan av en sådan störning kan enligt huvudregeln inte dömas till fängelse (30 kap 6 § BrB). Om gärningsmannen fortfarande lider av en sådan störning när domen faller (och påföljden inte kan stanna vid böter) får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård (om hans psykiska tillstånd m.m. påkallar att han blir intagen på en vårdinrättning som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.) (31 kap 1§ BrB.)  En rättspsykiatrisk undersökning (där ställning tas till sådan vård) blir dock oftast inte aktuell vid ”lindriga” påföljder. Därför kommer domstolen förmodligen inte ta ställning i frågan i ditt fall.  

Angående vilken typ av straff du riskerar om domstolen skulle finna att du är skyldig till brottet, kan sägas att bedömningen alltid är svår, särskilt om du har ett vårdbehov. Möjliga påföljder är dock t.ex. villkorligdom + böter (30 kap 7, 8§§ BrB), skyddstillsyn (30 kap 9§ BrB). Avgörande blir bl.a. om du är dömd tidigare för liknande brottslighet eller inte.  

Om du själv vill titta närmare på nämnda lagrum se (https://lagen.nu/1962:700)

Hoppas att jag kunde svara tillfredställande på din fråga

MVH /Veronica Eriksson