Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Till att börja med vill jag klarlägga detta: som pappa till ett nyfött barn presumeras – i linje med den s.k. faderskapspresumtionen i Föräldrabalken 1 kap. 1 § - den man vara som vid barnets födsel _är gift_ med den förlösande kvinnan/modern, och för vilken inga av de situationer gör sig gällande som omnämns i 2 § (det har utretts att modern haft samlag med en annan man inom den tid vid vilken barnet kan ha avlats m.m.). Jag antar i detta läge att fall _inte_ är om gifta föräldrar eftersom det förefaller osannolikt att i det läget maken/mannen, efter nio månaders graviditet, alltjämt skulle vara utan vetskap om sin makas nedkomst.
Skyldigheten att, när faderskapspresumtionen inte gäller, försöka utreda vem som är far till barnet och sörja för att fastställa faderskapet åvilar då Socialnämnden enligt 2 kap. 1 § FB. Lagrummet grundas på Barnkonventionens sjunde artikel, av vilken framgår att _barn_ har rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdade av dessa. Det är alltså för tillgodoseende av _barnets_ bästa som faderskapet, när detta inte går att göra säkra antaganden om på basis av vem modern är gift med, bör utredas; först när barnet blivit fött och faderskapet formenligt fastställts får _mannen_ i sin tur vissa rättigheter och skyldigheter visavi barnet.
I realiteten åligger det kommunal tjänsteman vid socialnämnden eller, i enkla fall, socialassistent att fullgöra en objektiv, omdömesgill och taktfull utredning av faderskapet. Utgångsläget är _moderns_ uppgifter; med ledning av dessa skall potentiella fäder till barnet lokaliseras, kallas och höras. Modern kan härvid vara av viss ståndpunkt i faderskapsfrågan, eller motvillig att alls medverka i utredningen; utredaren är dock inte bunden av det förra och bör i det senare fallet samtala med modern om hur viktigt det är för barnet att få faderskapet fastställt, ur såväl rättslig, social, psykologisk som medicinsk synvinkel. Skulle moderns samarbetsovilja bestå kan uppgifter från utomstående inhämtas med stöd av FB 2:4 om det behövs för att utreda faderskapet, men att märka är att det inte står socialnämnden något reellt påtryckningsmedel till buds för att annars förmå modern att medverka i utredningen och fastställelsen av faderskapet. Angående uppgifter som inkommer från annan än modern om att en viss man kan vara fadern till barnet gäller också att modern bör beredas tillfälle att bemöta dessa innan en bedömning görs om den berörda mannen ska kontaktas. Se härom Socialstyrelsens Allmänna Råd, SOSFS 2011:2.
Vad angår den aktuella situationen är det närmast omöjligt att uttala sig om hur Socialnämnden tillsett barnets bästa i bemärkelsen vidtagit åtgärder för att utreda vem dess pappa är. Pågår en utredning? Har Socialnämnden mött svårigheter p.g.a. moderns samarbetsovilja? Etc. Du skriver att den förmente fadern fortfarande är ovetande, vilket tyder på att denne (ännu?) ej lokaliserats eller kallats, alternativt inringats men inte befunnits böra kontaktas (än?). Skälen till detta har jag bara att på lösa grunder spekulera i, men jag kan i alla fall erinra om bestämmelsen i FB 2:7 vilken upptar förutsättningarna under vilka en _påbörjad_ – vilket det inte syntes orimligt att anta att Socialnämndens utredning måste vara – faderskapsutredning kan komma att _nedläggas_, och särskilt p. 4, med stöd av vilken såväl utredning som rättegång _får underlåtas_ om dessa av särskilda skäl *skulle innebära så påtagliga risker för moderns psykiska hälsa att faderskapsfastställelse bör avstås helt.* Eftersom modern anförs lida av psykisk sjukdom förefaller det inte orimligt att socialnämnden sålunda helt sonika beslutat att låta faderskapsutredningen anstå – dock utan hinder av att ånyo uppta densamma.
Sammanfattningsvis är förklaringarna jag finner till att den förment biologiske fadern inte (än?) erhållit status som rättslig fader dessa: fadern har ännu inte kunnat lokaliseras till följd av moderns ovilja att utpeka densamme och/eller att uppgifter från utomstående saknas; alternativt har faderskapsutredningen (tills vidare) lagts ned med stöd av FB 2:7 p. 4 då den antagits kunna inverka menligt på moderns psykiska tillstånd.
Som en parentes skulle jag också vilja påminna om att så länge inte föräldrarna är gifta tillfaller även _vårdnaden_ om ett nyfött barn _modern_ enligt Föräldrabalken 6 kap. § 3. För att besvara din fråga om inte Socialtjänsten har att tillse barnets bästa är svaret tveklöst ja – men att modern anslås av psykisk sjukdom innebär inte _i sig självt_ att hon är olämplig som vårdnadshavare och att det skulle utgöra det bästa för barnet att överflytta vårdnaden på annan, bättre lämpad. (Se t.ex. RÅ 1985 2:83 I och II)
Skulle emellertid en vårdnadshavare enligt FB 6 kap. 7 § 1) vara missbrukare, 2) vara försumlig eller 3) eljest brista i omsorgen om sitt barn på ett sådant sätt att barnet försätts i en _bestående_ risksituation för skador på dess hälsa eller utveckling (fråga måste alltså ytterst vara om en situation som kunde rättfärdiga ett _tvångsomhändertagande_ av barnet med stöd av 2 § LVU) – då kunde ett _fråntagande av vårdnaden _vara aktuellt, men även i detta läge hålls en sådan åtgärd för oerhört ingripande och är inte sällan sekundär i förhållande till andra insatser för att trygga barnets bästa i fall av föräldramissbruk, försummelse eller bristande omsorg.
Sammanfattningsvis: att sörja för barnets bästa sker bara undantagsvis genom vårdnadsöverflyttning; vanligare är att barnet, på frivillig basis eller med tvångsmedel, tillfälligt placeras hos anhöriga, i foster-eller föräldrahem eller på institution, med målet att ytterst, till slut, återförenas med föräldern/föräldrarna och vårdnadshavaren/vårdnadshavarna.
Jag hoppas jag klargjort rättsläget med detta – om inte är du välkommen att höra av dig och begära kompletterande svar.
