Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Om det materiella rättsläget kan inledningsvis sägas att frågor om barns vårdnad, umgänge och boende osvikligen skall avdömas under iakttagande av principen om barnets bästa, 6 kap. 2 a § Föräldrabalken (FB), https://lagen.nu/1949:381. 6 kap. FB upptar övergripande presumtioner om vad ”barnets bästa” innebär (eller preciseringar av vad som typiskt sett påverkar bedömningen av barnets bästa; se t.ex. 1 §, 2 a §, 5 § 2 st, 7 § 1-2 st); emellertid skall en individualiserad helhetsbedömning göras i varje enskild situation, varför naturligt nog ett ”barns bästa” kan se olika ut från fall till fall beroende på de varierande omständigheter som växelvis gör sig gällande.
¨
I vårdnadsfrågor råder sedan 2006 års lagändringar (Prop. 2005/06:99) en huvudpresumtion av innebörd att gemensam vårdnad normalt anses utgöra ”barnets bästa” (6:2 a, 6:5, 6:6 FB). Emellertid grumlas den presumtionen av föräldrarnas oförmåga att – på sätt som förutsätts av vårdnadshavare enligt 6:13 FB – samarbeta i frågor som rör barnet och den omständigheten att det överlag råder en infekterad relation dem emellan (6:5 2 st. FB). Om detta uttalades i förarbetena till 2006 års lagstiftning, närmare prop. 2005/06:99 s. 51, att: ”Om föräldrarna saknar vilja att och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten, färgar detta omvårdnaden av barnet. Gemensam vårdnad bör i sådana fall inte få användas som ett medel för att ´tvinga’ föräldrar att samarbeta.”
Härvid kan också NJA 2000 s. 345 nämnas, vari konflikten mellan föräldrarna befanns ”så svår och djup att det [var] omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör[de] barnet” – varför det hölls förenligt med barnets bästa att den ena föräldern tilldömdes ensam vårdnad. I dylika långtifrån friktionsfria lägen kan alltså ensam vårdnad befinnas vara det för barnet bättre alternativet.
I egenskap av gemensamma vårdnadshavare över de tre barnen har din make, fadern, och den biologiska modern ett gemensamt ansvar för att barnens välfärd garanteras. Närmare är vårdnadshavaren den som skall tillgodose barnets fostrans-, omvårdnads- och trygghetsbehov enligt 6:1 FB, sörja för dess utbildning och försörjning samt utöva utefter ålder och utveckling relevant tillsyn över barnet. Vårdnadshavare har tillsammans legal rätt och skyldighet att bestämma i angelägenheter rörande barnens person, t.ex angående skolval. Av 6 kap. 13 § Föräldrabalken (FB) följer att dessa rättigheter och skyldigheter skall utövas tillsammans, vilket naturligtvis kräver ett nära samarbete föräldrarna emellan. Av förutsättningarna i frågan framgår inte hur det närmare samarbetet i dylika frågor sett och ser ut mellan modern och fadern; dock tycks det, utefter de – om än knappa – omständigheter som faktiskt ges, bl.a det förhållandet att kontakt successivt omintetgjorts mellan barnen och pappan och övriga anhöriga, inte vara en helt orimlig tolkning att detta inte fortlöpt alldeles friktionsfritt. Till stöd för detta talar ju givetvis också det förhållandet att modern, förment, egenmäktigt förfarit med barnen och i strid mot andre vårdnadshavarens vilja skiljt barnen från denne och andra anhöriga.
Då söndringen mellan föräldrarna bedöms vara ”så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet” blir nästa steg att söka utröna vilka faktorer som är avgörande för frågan om i vilkendera förälderns händer som, potentiellt, den ensamma vårdnaden skall läggas. Hur fastslå hos vilken av föräldrarna det skulle innebära det för ”barnet bästa” att ensamt placera vårdnaden?
En parameter, förutom presumtionen om gemensam vårdnad, som i praxis av HD tillmätts stor vikt vid fastställandet av ”barnets bästa” är att barnet en längre tid bott hos den ena föräldern (”boföräldern”) och funnit sig väl till rätta med densamme. Stabilitet och kontinuitet gör sig med andra ord gällande såsom utmärkande för barnets bästa; vårdnaden anses rimligen inte böra överflyttas från den förälder (”huvudsaklig omvårdare”) varmed barnet under en större del av sitt liv bott – en sådan åtgärd kunde innebära en skadlig omvälvning i barnets tillvaro.
Som nämnts upptar FB vidare en presumtion i 6:2 a av innebörd att barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna generellt skall vägas in vid en uppskattning av barnets bästa. I konsekvensens namn anses det inte sällan ligga i linje med barnets bästa att vårdnaden tillerkänns den förälder som befinns vara mest benägen att befrämja en god och regelbunden kontakt mellan den andre föräldern och barnet. Motsatsvis kan det vid slitandet en vårdnadstvist tjäna till den förälders nackdel som, utan beaktansvärda skäl, aktivt förhindrat barnets umgänge med den andra föräldern, s.k. umgängessabotage.
Det är inte sällan som dessa båda antaganden om vad som regelmässigt utgör barnets bästa – umgänge respektive stabilitet – kommer på kollisionskurs: i det fallet ett barn bott en sammanhängande tidsperiod hos en boförälder, som motarbetat och försvårat barnets kontakt med andre föräldern, måste en jämförande bedömning ta vid för att söka utröna vilket av umgängesbehov kontra stabilitetsanspråk som gör sig starkast gällande. Möjligheten av att få till stånd en långsiktigt fungerande relation med båda föräldrarna – genom att den förälder som uppvisar störst samarbetsvilja gentemot den andre vad gäller umgänge med barnet medges ensam vårdnad – kan vara överlägsen de potentiellt kortsiktiga omställningsproblem för barnet, som kan följa med samma vårdnadsöverflyttning.
Den avvägning som härvid måste göras har exemplifierats/konkretiserats i NJA 1998 s. 675; i detta avgörande syntes ha varit ett klart fall av s.k. umgängessabotage; ett ihärdigt förnekande av faderns umgängesrätt och ett konsekvent motarbetande av faderns utövande därav. Emellertid illustreras här svårigheten i att utsäga något övergripande om hur ett barns behov av stabilitet i tillvaron (och vikten av att få kvarstanna hos en – förvisso umgängessaboterande – boförälder) generellt vägs mot behovet av kontakt med bägge föräldrarna (möjliggjord efter – en potentiellt omvälvande – vårdnadsöverflyttning på en mer samarbetsvillig förälder). I det aktuella målet uttryckte alla instanser att avsaknaden av kontakt med fadern potentiellt kunde inverka skadligt på barnet. Tingsrätten anförde dock att det likväl var att anse som mer lämpligt att låta vårdnaden kvarbli hos modern, emedan hovrätten motsatsvis fastställde fadern såsom ensam vårdnadshavare. I en kluven högsta domstol tillmätte majoriteten det förhållandet vikt att barnet var drygt tre år gammal och under hela denna sin korta levnadstid bott med modern. På grund härav syntes HD ha antagit att behovet av stabilitet gjort sig starkt gällande och att den omställning som hade följt med en vårdnadsöverflyttning varit alltför ingripande – varför till slut vårdnaden utdömdes att stanna på modern, som dock vid vite förpliktades att inte förvägra fadern umgängesrätt.
För att anknyta till den konkreta frågeställningen kunde alltså det förhållandet att barnen bott med modern under de nära nio år som förflutit sedan 2003, och under denna tid ”förlorat kontakten” med fadern, tjäna till moderns fördel. Emellertid skall slutsatser från NJA 1998 s. 675 inte tillämpas reservationslöst på ifrågavarande situation; i målet var fråga om ett litet barn och rättsfallet ger närmast uttryck för ett undantag från en huvudregel. Den senare av innehåll att barnets behov av umgänge med bägge föräldrarna typiskt skall färga utgången i vårdnadsfrågan och, följaktligen, att den sortens utpräglade umgängessabotage som omöjliggör detta skall bana väg för en vårdnadsövergång från den saboterande. I ert fall framgår det att i alla fall två av de tre barnen nått mellan- och högstadieåldern; detta kunde potentiellt tala för att stabilitetshänsyn inte behöver tas i samma mån och att huvudregeln därför ska äga tillämpning. Praxis som ger stöd för detta är NJA 1989 s. 335, RH 1999:74, RH 1999:100, vilka samtliga gett ”umgängesprincipen” företräde och ålagt den förälder vårdnaden som antagits bäst kunna underlätta kontakten med andre föräldern. Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att det kunde tjäna till din makes fördel om densamme förklarade sig beredd att befrämja moderns fortsatta umgänge med barnen och på så sätt manifestera att han har ”barnens bästa” för ögonen.
Jag skall avslutningsvis inflika att för att kunna uttala mig, med anspråk på större pricksäkerhet, om vad som i det aktuella fallet konstituerar ”barnets bästa”, hade krävts en närmare inblick i hur den faktiska situationen sett ut. Frågor av typen: ”vilken är barnens egentliga vilja?” m.m. hade behövt besvarats. Dessa svar vet emellertid rätten; i frågan omnämns att tingsrätten i sin tidigare dom följt socialnämnden och jag förstår av detta att en vårdnadsutredning gjorts, vilken primärt syftar till att klargöra barnets inställning, barnets emotionella relation till respektive förälder, barnets möjligheter att få sina omvårdnads- och trygghetsbehov tillgodosedda etc. (6:19 FB samt SOSFS 2004:14(S)). Du anmärker att det förekommer några oberoende vittnen som kan tala om hur bra barnen har det hos sin pappa i socialnämndens utredningar – men det finns ingen presumtion om att i utredningen väga in andra uttalanden än barnets och föräldrarnas. I förarbetena (Prop. 1981/82:168 s. 51); rekommenderas restriktivitet i fråga om att ta in referenser, något som Justitieombudsmannen instämt i (JO 1982/83 s. 189). Skälet till detta är givetvis risken för att partiska uppgifter inflyter av om släkt och vänner tilläts ”tycka till” i vårdnadsfrågan. Däremot finns inget som hindrar att uttalanden från skol- eller fritidspersonal invägs i målet, men då främst för att upplysa om barnet från ett professionell perspektiv – och inte om föräldrarnas personliga kvalifikationer.
Jag hoppas jag kunnat bidra med något inför er stundande förhandling och önskar er lycka till!
