Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Den gärning som de två ungdomarna förövat kommer med straffrättsliga termer att klassificeras som rattfylleri enligt 4 § Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL), (https://lagen.nu/1951:649. Huruvida brottet varit av högre svårighetsgrad, så att ansvar för grovt rattfylleri kunde aktualiseras, är svårt att ta ställning till med de knappa förutsättningar som frågan ger – varför jag i det följande kommer utgå från att fråga är om rattfylleri av normalgraden.
Enligt 4 § TBL föreskrivs för rattfylleri påföljden _böter_ eller _fängelse i sex månader_. Hur, inom ramen för den föregivna s.k. straffskalan, de två ungdomarnas brott skall sanktioneras, eller med andra ord vilket konkret straff som skall ”mätas ut”, fastställs med ledning av 29 kap. 1-3-§§ BrB i beaktande av den brottsliga gärningens s.k. straffvärde. Med straffvärde avses i allmänna termer den grad av förkastlighet eller klandervärdhet som brottet innefattar; enligt 29:1 korrelaterar ”straffvärdet” mer specifikt dels till det mått av skada eller fara för liv, hälsa eller trygghet som brottet inrymmer, dels om gärningsmannen haft insikt därom alternativt borde ha varit införstådd därmed (gärningsmannens skuld).
Viktigt i ett sådant här fall av ungdomskriminalitet är att om än brottet _som sådant_ befinns ha ett högt straffvärde – dvs. innefattar en viss skadlighet/falighet och i konsekvensens namn borde ha aktualiserat straffskalans övre del med tillämpning av ett frihetsberövande straff – så gäller att den straffmätning som sålunda skulle ha påkallats av straffvärdet enligt 29:1-3 BrB likväl inte kommer att äga rum. Detta till följd av *29:7 BrB* *som öppnar upp en möjlighet att i enskilda fall mäta ut ett annat straff än det som straffvärdet påkallar*. 29:7 stadgar att om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 21 år ska hans eller hennes ungdom _särskilt beaktas _vid straffmätningen. Konsekvenserna av 29:7 är att domstolarna _generellt_ skall tillämpa en på visst sätt justerad (nedsatt) straffskala till följd av att ungdomars brottslighet genomgående anses ha ett lägre straffvärde än vuxnas motsvarande kriminalitet och således skall straffas lindrigare än vad brottets straffvärde ensamt motiverar. Brott i ung ålder befinns normalt stå i samband med en ännu ej fullt utvecklad omvärldsförståelse, förmåga att ta ansvar, att se konsekvenserna av det egna handlandet, till självkontroll – det är alltså fråga om ett _typiskt_ samband, vilket skall beaktas vid straffmätningen genom en _generell _straffnedsättning eller ”ungdomsrabatt”. Att, tvärtom, vissa omständigheter måste fastställas _vid gärningstillfället i det enskilda fallet_, och befinnas _faktiskt ha påverkat_ gärningen för att hållas såsom inverkande på straffvärdet gäller för alla dem som upptas i 29:1-3.
Med detta sagt hoppas jag ha klarlagt att för ungdomar gäller en slags förmildrad straffmätning såtillvida att faktisk ”påverkan av ungdom” vid det konkreta brottstillfället ingalunda behöver fastställas för varje enskild ung brottsförövare. Ett ”ungdomligt sinnelag” – med allt vad det typiskt sett anses innebära av bristande utveckling, omognad etc. – presumeras helt enkelt vara förhanden p.g.a den ringa åldern _i sig_, varför den unges gärning _generellt_ blir föremål för straffnedsättning. Med andra ord, så länge som den gärning som den unge lagts till last inte ger exempel på något som ”onormalt” avviker från ungdomar i övrigt (dvs. så att presumtionen om ungdomars ”normalt” bristande utveckling, ansvarsförmåga etc. bryts) kommer domstolarna generellt att aktivera en sänkt straffskala med direkt tillämpning av 29:7 och inte inlåta sig på en värdering enligt 29:1-3 av straffvärdet i den unges brott (i alla fall inte en utförligare sådan än att konstatera vad en motsvarande handling av en vuxen hade inbegripit i straffvärde).
Men, vilken är då utgångspunkten för ovan omskrivna ”ungdomsrabatt”? Några exempel ur rättspraxis får illustrera hur straffmätningen rent konkret kan komma att gå tillväga. T ex uttalade Högsta Domstolen (HD) i NJA 2007 s. 636 att: ”*Straffvärdet för gärningen, om den hade begåtts av en vuxen person, är fängelse i omkring 16 månader*. Om C.A. [den 16-årige tilltalade] hade dömts till fängelse skulle straffets längd ha bestämts till fyra månader. Ungdomstjänst får, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, anses vara en tillräckligt ingripande påföljd.” I mål nr B 3843-08, uttalade HD vidare att: ”YAM har dömts för rån. Högsta domstolen finner […] att *brottet har ett straffvärde motsvarande två års fängelse för en vuxen person* och att påföljden för YAM, som var 15 år när brottet begicks, skulle ha bestämts till fem månaders fängelse om denna påföljd hade valts.” Kontentan av detta får förstås i termer av att, som förklarats ovan, ett enskilt, _konkret_ straffvärde hos ungas brottslighet sällan fastställs; det är istället med utgångspunkt i det vuxna motsvarande brottets straffvärde som en allmän (schematisk) straffnedsättning med stöd av 29:7 skall ske.
Det förefaller med hänsyn till detta vara av relevans att fastställa vilket straffvärdet varit för ifrågavarande rattfylleri om gärningen hade begåtts av en vuxen. I förarbetena (prop 1989/90:2 s 41) till trafikbrottslagstiftningen utsägs att rattfylleribrott i stor utsträckning utesluter annan påföljd än fängelse. Avgörande för fängelsepresumtionens styrka är vilka säkerhetsrisker som gärningen innefattat och vilken likgiltighet som gärningsmannen därmed uppvisat för andra människors liv och hälsa, om körningen pågått under längre tid eller varit avsedd för det, på vilket sätt fordonet framförts, vidare vilka trafikförhållanden som varit rådande. Har omständigheter av detta slag emellertid inte förelegat, avtar också fängelsepresumtionens styrka och påföljdsvalsfrågan står alltjämt öppen. Om relationen mellan fängelsepresumtionen vid rattfylleri och presumtionen mot fängelse i BrB 30:4 utvecklade HD i NJA 1991 s. 77 I att bl a brottets art kan utesluta en icke frihetsberövande påföljd och att ”Rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och i uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nya lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott har emellertid givits uttryck för att nytt synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare.”
Med hänsyn till detta drar jag slutsatsen att rattfylleribrott till sin art är sådant att det råder en stark presumtion för fängelse och att dess straffvärde normalt talar för en frihetsberövande påföljd. Det är i detta läge som 29:7 kommer att visa sin konkreta betydelse genom straffnedsättning. Standarder eller mallar för hur ungdomsrabatten skall ”avdras” har utvecklats i de rättstillämpande myndighetenas praxis: i NJA 2000 s. 421 förklaras att ”Det är tydligt att straffnedsättning med stöd av 29 kap 7 § BrB normalt bör bli större för den som vid brottets begående var väsentligt yngre än 21 år än för den som nästan uppnått denna ålder och att det i princip bör bli fråga om allt större straffnedsättning ju yngre lagöverträdaren är.” I HD:s domskäl i NJA 2012 s. 16 utvecklas: ”Vid fängelsestraff innebär bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket BrB att strafftiden för den som har begått ett brott innan han eller hon har fyllt 21 år i de allra flesta fall sätts ned. När det är fråga om de allra kortaste fängelsestraffen ersätts frihetsberövandet i stället av ett bötesstraff […]”
Det skall anmärkas att numera ungdomstjänst utgör en fristående påföljd, varför det kan tänkas att böter över huvud taget inte kommer att åläggas den tilltalade. Detta är rentav den rådande normen: för unga lagöverträdare i åldrarna 15-17 år har enligt 32:3 2 st BrB ungdomstjänst företräde framför böter förutsatt att denna inte är oproportionellt ingripande (Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s.157). Angående straffnedsättningen gäller att ett straffvärde motsvarande 60 dagsböter kan ”omvandlas” (nedsättas) till det lägsta antalet timmar ungdomstjänst (20-50 h) och en strängare påföljd än böter kan bli till mellan 50 och 150 h ungdomstjänst. Om vi alltså avslutningsvis erinrar oss strafflatituden för rattfylleri, böter eller maximistraffet fängelse 6 mån, därvid antar att omständigheterna varit sådana att starka skäl för fängelse finns och att straffvärdet för bilkörningen skall hållas som så högt att det tangerar strafflatitudens maxima kommer resultatet av en straffnedsättning att bli som följer: den av ungdomarna som fört bilen rattfull är 17 år, alltså omyndig, och inte tidigare bestraffad för brott. Vad fängelsestraff angår uppgår den rekommenderade straffnedsättningen för åldersgruppen 17-åringar till 55-60 %, dvs. endast 1/3 av det straff som eljest hade aktualiserats kommer utdömas. 1/3 av 6 mån är 2 mån. Härvid måste beaktas presumtionen i BrB 30:5 mot fängelse vilken kommer att styra påföljdsvalet så att ett 2 mån fängelsestraff med största sannolikhet inte kommer utsättas utan ersättas av 50-150 h ungdomstjänst: (NJA 2007 s. 696: …”utgångspunkten för bedömningen av om ungdomstjänst kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd bör vara att det fängelsestraff som den tilltalade skulle ha dömts till i det särskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd, inte överstiger sex månader.”)
Avslutningsvis, angående kamraten som inte själv fört bilen, kan sägas att det är irrelevant för den individuella påföljdsbedömningen huruvida de båda tilltalade s.a.s. vill bära lika stor del av det straffrättsliga ansvaret. Vad kamraten angår kommer medverkansansvar enligt 23:4 BrB (https://lagen.nu/1962:700#K23P4S1) och 4 § TBL aktualiseras; förutsättningarna för detta är att fängelse är föreskrivet i straffskalan för ”huvudbrottet”, vilket ju är fallet för rattfylleri.
Med hopp om att ha klarlagt rättsläget (om inte är du välkommen att återkomma med kompletterande frågor,
