Lawline svarar
Hej,
huvudregeln i svensk rätt är att det står en part fritt att avtala med vem han vill och om vad han vill, i princip avtalsfrihet med andra ord. Någon avtalsfrihet i ordets direkta bemärkelse är det dock inte frågan om utan det finns undantag. Ett grundläggande undantag rör så kallad *pactum turpe* som gäller avtal som har olagligt eller omoraliskt syfte, beroende på omständigheterna runt dessa avtal kan de ses som ogiltiga, men pactum turpe i sig är inte tillräckligt för ett avtals ogiltighet. Däremot kan sägas att avtal som rör brottslig verksamhet inte är bindande, där är alltså en klar gräns gällande den svenska avtalsfriheten.
36 § lag (1915:218) om slutande av avtal (Avtalslagen) innehåller även en s.k. generalklausul som ser till att avtal eller avtalsvillkor som är oskäliga kan jämkas i första hand som skydd för en svagare part (36 § 2 st. AvtL). Så avtalsfriheten sträcker sig alltså inte så långt att det är tillåtet med för oskäliga avtal.
I övrigt finns det mängder av andra undantag i specialförfattningar och dylikt i specifika situationer. Att gå in på exakta gränser för hur långt avtalsfriheten sträcker sig blir således ett alldeles för stort projekt.
Men som huvudregel kan sägas att det inom svensk rätt råder avtalsfrihet förutom vid pactum turpe.
Länk avtalslagen: http://www.lagen.nu/1915:218
Mvh
