Varför måste inte den tilltalade tala sanning?
Hej! Jag är nyfiken på varför bara vittnen är skyldiga att tala sanning under en rättegång? De behöver göra en vittnesed och blir straffade om de ljuger. Varför gäller inte samma sak för tex en tilltalad?
Lawline svarar
Hej!
Tack så mycket för att du hör av dig till Lawline med din (mycket intressanta) fråga.
Det finns flera aspekter som spelar in i varför det bara är vittnen och inte t.ex en tilltalad som talar under straffansvar. Jag kommer i mitt svar att gå igenom dem som kan anses vara de viktigaste.
Ansvar för mened
Det stämmer som du säger att den som vittnar i en huvudförhandling under en rättegång måste tala sanning. Detta är för att den som vittnar som huvudregel talar under ed, vilket gör att det är straffbart att lämna en falsk uppgift eller att inte berätta om något man blir tillfrågad om och känner till. Detta brott kallas mened och hittas i 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB). Man måste vara under ed för att kunna bli dömd för mened.
Även för den som är vittne finns dock vissa undantag. Alla behöver till exempel inte vittna, till exempel om man är närstående, och enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) gäller att ett vittne även får vägra att yttra sig om en omständighet som skulle visa att vittnet själv har gjort något brottsligt.
Vad gäller för parterna?
När det gäller målsägande och tilltalad i en rättegång sker förhör med dem utan att de behöver avlägga ed. Den tilltalade i ett mål har i själva verket överhuvudtaget ingen skyldighet att säga någonting. Det uppmuntras såklart inte att man ljuger, men man får alltså inget straff för det om det skulle upptäckas.
Rätten att inte belasta sig själv
Av Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Det står även i vår grundlag, i 2 kap. 19 § regeringsformen (RF), att man inte får meddela lag som strider mot konventionen.
Enligt Europakonventionens sjätte artikel har alla “the right to a fair trial”, översatt på svenska till “rätt till en rättvis rättegång.” Även om det inte framgår uttryckligen av artikeln så har man kommit fram till att den anses innefatta en rätt att inte belasta/inkriminera sig själv. Detta har Europadomstolen (som prövar brott mot konventionen) kommit fram till i bland annat fallen Funke mot Frankrike (punkt 44) & John Murray mot Storbritannien (punkt 45).
Eftersom man inte är skyldig att säga någonting som belastar en själv innebär det alltså indirekt att man som tilltalad inte heller kan vara tvingad att svara ärligt på frågor man får under en huvudförhandling. Däremot kan det få ett bevisvärde, det vill säga att domstolen tar hänsyn till det när den dömer, om man till exempel är tyst och inte kan lämna en trovärdig förklaring i vissa fall.
Oskuldspresumtionen och åklagarens bevisbörda
Enligt Europakonventionens sjätte artikel gäller också den så kallade oskuldspresumtionen – “innocent until proven guilty” – det vill säga att den tilltalade ska anses oskyldig fram tills att dennes skuld bevisats i enlighet med lagen.
I ett vanligt brottmål är det åklagaren, som representerar staten, som har att bevisa att den tilltalade faktiskt begått brottet. Åklagarens bevisbörda brukar beskrivas som att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig. Den tilltalade har ingen skyldighet att hjälpa åklagaren nå upp till det här kravet. Detta bidrar till att åklagaren – som har polisväsendet till sin hjälp för förundersökningen – måste göra ett grundligt och noggrant jobb för att kunna uppfylla sin bevisbörda.
Om den tilltalade var skyldig att prata eller lämna sanningsenliga uppgifter skulle åklagaren kanske inte behöva anstränga sig lika hårt, vilket skulle kunna riskera att sänka kvalitén på utredningen i en rättegång. Det är någonting man vill undvika, eftersom det skulle kunna få allmänheten att förlora förtroende för domstolarna.
Man kan tänka på att det faktiskt är staten, representerad av åklagaren, som är den tilltalades motpart i ett brottmål. Även om åklagaren är bunden av objektivitetsprincipen och måste ta upp även det som talar till fördel för den tilltalade, och den tilltalade ofta har rätt till en offentlig försvarare, är det svårt att komma ifrån att staten har stor makt i förhållande till den tilltalade. Om den tilltalade även var tvingad till att tala sanning i den situationen, skulle den maktobalansen bli ännu större. Det faktum att det inte finns något sådant tvång kan alltså ses som en skyddsmekanism för att undvika att staten missbrukar sin makt.
Skillnaden i tvistemål
I tvistemål, det vill säga när det är två (fysiska eller juridiska) personer som tvistar i en domstol, gäller andra regler. Då är det till exempel möjligt enligt 37 kap. 2 § RB att begära förhör under sanningsförsäkran. Den som lämnar en osann uppgift i den situationen kan dömas för osann partsutsaga enligt 15 kap. 2 § RB.
Det här är som sagt ett komplext ämne och det är svårt att ge ett uttömmande svar, men jag hoppas ändå att du känner att du fått ett ungefärligt svar på din fråga! Du är varmt välkommen att höra av dig till Lawline igen om det är något mer du undrar över.
Bästa hälsningar,
