otrohet som ogiltighetsgrund för avtal

Hej, En man och en kvinna möts. Tycke och kärlek uppstår. De blir ett par. Efter ett par år letar de gemensam bostad. Mannen har de ekonomiska förutsättningarna. Han bestämmer att villan ändå ska skrivas på dem båda. 50/50. Så sker. Efter en tid berättar kvinnan att hon under ett par år levt i ett fullbordat parförhållande med en annan man. Fråga. Uppträdde kvinnan bedrägligt när hon inte berättade om partner nr 2 när hon erbjöds bli hälftenägare i villan? Sannolikheten att man nr 1 om han känt till man nr 2 skulle erbjudit henne ovan beskrivna delägande torde vara liten.

Lawline svarar

  

Hej!

Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Jag tolkar dig som att du undrar om en persons otrohet kan utgöra grund för att avtalet om det delade ägandet av villan kan ogiltigförklaras. Det finns ingen lag som generellt reglerar denna fråga, utan det torde vara allmänna avtalsrättsliga principer och regler som får tillämpas på resonemanget, även om det är osannolikt att man kan nå framgång med dessa regler.

Civilrättsligt ogiltigt avtal?

Utgångspunkten vad gäller avtalsrätten, är att ingånget avtal ska hållas. Det finns generella ogiltighetsgrunder som kan åberopas för att ogiltigförklara ett avtal. Bland annat kan ett avtal anses ogiltigt om en person svikligen förlett annan att ingå avtalet (30§ avtalslagen). Det kan även vara om man förtigit omständigheter som kan antas vara av betydelse för avtalets ingående, och det skett avsiktligen. Här skulle man alltså kunna argumentera för, att om kvinnan vid avtalets ingående var otrogen, och förlett mannen att ändå ingå avtal om delägandeskap, och detta skulle kunna medföra att avtalet inte hade ingåtts, att avtalet ska vara ogiltigt. Det ställs dock visst krav på sveket, det räcker inte att det bara är moraliskt tvivelaktigt, utan det ges en viss marginal för vad folk får lov att förtiga om. Då får man försöka argumentera för att hon avsiktligen inte sagt något om otroheten och att förtigandet skett i vilseledande syfte, och att avtalet dem emellan inte skulle ha ingåtts på de villkor som de ingicks på, om han kände till denna omständighet, och att hon har förstått det.  

Det är den som hävdar en ogiltighetsgrund som ska bevisa den, och vad gäller svek måste mannen i detta fall då dels bevisa att kvinnan avsiktligt förtigit detta, att hon haft vetskap om uppgiftens inverkan på avtalet och att förtigandet skett i syfte att vilseleda mannen. 

Det finns även en generell ogiltighetsklausul som föreskriver ogiltighet med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheter vid avtalets tillkomst eller senare inträffade förhållanden (36§ avtalslagen), om det är oskäligt att avtalet fortfarande ska gälla. Här finns det alltså utrymme att argumentera i det fall otroheten först uppstått efter avtalet ingicks, och det kan anses oskäligt att avtalet ska fortsätta gälla, beaktat otrohetsfaktumet. 

Dessa bestämmelser används generellt väldigt restriktivt, och vanligen inte på omständigheter som nu nämnts. I ärlighetens namn har jag svårt för att se att en domstol skulle bedöma otrohetsfaktumet som ett svikligt förledande, och än mindre att avtalet ska anses oskäligt på grund av detta. Jag har tyvärr inte hittat något rättsfall där dessa omständigheter vare sig prövats eller givits framgång. Dessa regler är i stort det huvudsakliga rättsliga stödet för att ogiltigförklara avtalet om delägarskap på civilrättslig väg, och det är inte omöjligt att argumentera för ogiltighet om man ser objektivt till reglernas krav, men jag tror tyvärr inte att det är lätt att nå framgång med det. 

Är gärningen brottslig?

Man kan även tolka din fråga som om du undrar om gärningen i sig är brottslig. Generellt skulle jag säga att om det är svårt att vinna framgång civilrättsligt, är det ännu svårare att vinna framgång straffrättsligt. Det ställs dels högre krav på bevisföringen i brottmål, och det är dels andra förutsättningar som ska beaktas och grunda den klandervärda handlingen, samt kravet på uppsåt.  

Det brott som aktualiseras när man pratar om vilseledande för ett avtal, är huvudsakligen bedrägeribrottet (9 kap. 1§ brottsbalken). Den som genom vilseledande förmår någon annan till handling som innebär vinning för vilseledaren och skada för den vilseledde, kan dömas för bedrägeri. Bedrägligt beteende är en ringa version av bedrägeribrottet, som utifrån skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att bedömas som ringa (9 kap. 2§ brottsbalken). Vilseledandet kan bestå även i ett förtigande av en omständighet som föranleder en handling, så som förtigandet av en otrohetsaffär. Vidare krävs då också ekonomisk vinning, vilket man förvisso kan argumentera kring om hon fått del av hälften av värdet på en fastighet, och han därigenom förlorat samma värde. För att vilseledandet ska uppfyllas torde det krävas att mannen här uttryckligen i sådana fall har ställt frågan eller liknande på otrohet i samband med att avtalet skrevs, och att uppgiften undanhållits med insikt och avsikt att åstadkomma delägarskapet. Troligtvis är de svårt att argumentera för ett orsakssamband mellan undanhållandet av otroheten, och avtalets ingående, även om det kan anses underförstått i många relationer att otrohet kan påverka sådana beslut.

Vad säger lagen om rätten till villan, oberoende av otrohetsfaktumet?

I sammanhanget kan det vara läge att tillägga att det finns regler kring hur egendom ska behandlas, oavsett otrohet och utan att aktivt skriva kvinnan som delägare. Inom äktenskapsrätten äger man fortfarande sina egna saker, men vid en eventuell skilsmässa eller den ena personens bortgång, ska egendomen ändå delas lika om den utgör giftorättsgods. Finns det då inget äktenskapsförord som gör fastigheten till enskild egendom, skulle vid en bodelning fastigheten behandlats som mannens egendom, men halva dess värde skulle, beaktat egendomsförhållandena i övrigt, ändå tillfalla henne. Däremot inte med äganderätt, utan endast dess värde. 

Om parterna inte är gifta, men sambor, och egendomen köps in för gemensamt bruk och används som deras gemensamma bostad (3-5§ sambolagen), ska fastigheten utgöra samboegendom. Om mannen då har köpt fastigheten, i syfte att de båda ska bo där, utgör fastigheten samboegendom, om det inte avtalats om annat. Detta innebär att när de separerar eller en av samborna går bort, ska bostaden ändå ingå i bodelningen och halva dess värde ska tillgodogöras kvinnan, likt omständigheterna i äktenskapsbalken. 

Det finns även något som kallas dold samäganderätt, vilket innebär att även om hon inte skulle stått som ägare på villan, kan hon ändå anses som ägare om villan har köpts för gemensamt bruk, att hon bidragit ekonomiskt till fastigheten exempelvis genom att stå på lån, renoveringar och liknande, och syftet skulle vara att bli samägare och mannen har förstått detta. 

Så även om de inte avtalat om delägandeskap, är det alltså sannolikt att halva bostadens värde ändå skulle tillgodoräknas kvinnan under ovan angivna omständigheter, oberoende av otrohetssituationen. Detta betyder inte i sig att hon blir delägare, men hon hade då kunnat göra anspråk på att få halva värdet av fastigheten, och i vissa fall kräva att ta över den vid en separation. Det finns också visst utrymme att hävda att hon kunde blivit dold samägare till halva fastigheten och då faktiskt anses som ägare, om ovan angivna omständigheter förelegat, även om det är svårare att argumentera för dold samäganderätt. 

Sammanfattning och råd

Otrohet kan tyckas vara moraliskt förkastligt, men det innebär inte att rättsordningen skyddar detta intresse, varken inom civilrätten eller straffrätten. Otrohet kan upplevas som ett svek eller ett bedrägeri, men det torde svårligen bedömas som detta i rättslig mening. Rent objektivt skulle man kunna tänka sig att otroheten skulle kunna utgöra grund för att avtalet om delägarskap i fastigheten, ska vara ogiltigt på civilrättslig väg. Troligtvis skulle dock en domstol inte bedöma gärningen som ett sådant svek som föranleder ogiltighet, men man kan argumentera för att det var förstått av parterna att otrohet skulle utesluta avtal, vilket i sig är väldigt svårt och även då är det osäkert om rättsordningen skulle skydda ett sådant intresse. Men detta är bara min tolkning av rättsläget, och man skulle alltid kunna försöka stämma i domstol civilrättsligt för att ogiltigförklara avtalet och se om de avvisar talan eller inte, men det kan bli kostsamt om man förlorar. 

Det torde också straffrättsligt vara osannolikt att vinna framgång med en bedrägeritalan, men en anmälan till polisen kan alltid göras, även om jag tror att det är osannolikt att de skulle inleda förundersökning.  

Jag hoppas att du fått någon vägledning i dina frågor. Har du vidare frågor och önskar hjälp av vår juristbyrå, är du välkommen att återkomma till mig så sätter jag dig i kontakt med dem. Jag nås för ändamålet på sara.pedersen@lawline.se 

Bästa hälsningar, 

Sara PedersenRådgivare
Vi använder Cookies
Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på vår webbplats. För att anpassa dina cookie-inställningar, vänligen klicka på “Mer information”