En avvägning mellan straffrättsliga bestämmelser och familjerättsliga bestämmelser - egenmäktighet med barn samt vårdnad, boende och umgänge. Var går gränsen?
Hej. Jag har ett barn på 2 år jag och barnets mamma har separerat och allt är väll inte okej oss emellan. Men mamman till mitt barn anser att jag inte får ha mitt barn över en natt eller längre än till 7 på kvällar som hon känner går bra. Är detta ett fall av egenmäktighet av barn? ( har gemensam vårdnad)
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Egenmäktighet med barn är straffrättslig och regleras i 7 kap. 4§ brottsbalken, BrB. Den avser situationer när en person skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet. Detsamma gäller situationer då två föräldrar har gemensam vårdnad och den ene utan samtycke av den andre flyttar på barnet från en plats till en annan. Vad jag förstår från praxis så innebär detta att man på något sätt "kidnappar", gömmer eller undanhåller barnet från den andre föräldern på ett sätt så den andre föräldern inte vet var barnet är någonstans. Andra situationer har varit att ena föräldern överlämnat barnet till en släkting som tagit hand om barnet och att föräldern vägrat informera den andre föräldern om vem som tagit hand om barnet (på så sätt vet man ju inte var barnet är). Ytterligare andra situationer har varit att en förälder vägrat lämna ifrån sig barnet, men där det fanns en domslut att det var den andra föräldern som hade ensam vårdnad. I din situation handlar det ju inte om att barnets mamma på något sätt undangömmer barnet så du inte vet var barnet är och så du inte får träffa det. Därför tror jag inte att situationen faller in under egenmäktighet med barn, utan snarare hamnar frågan inom familjerättsliga regler om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. föräldrabalken, FB).
Var barnet ska bo och hur umgänget ska ske mellan de båda föräldrarna är något som föräldrarna/vårdnadshavarna ska bestämmas gemensamt (6 kap. 14-15§§ FB). Det ska göras utifrån barnets bästa (6 kap. 2a§ FB). Det bästa är ju om man kan komma överens utifrån vad som är bäst för barnet. Kan man inte det så finns det möjlighet att få hjälp via socialnämnden t.ex. genom att skriva ett avtal. I annat fall kan man driva ärendet i domstol, men det är väldigt påfrestande för alla parter – inklusive barnet – och det är något som tar väldigt lång tid. Så det är en avvägning du själv får göra.
Hoppas att du fått svar på din fråga!
Vänliga Hälsningar
