Bevisbörda gällande avtalsbindning samt condictio indebiti
Tjabba, Jag har ett bredband hos en internetleverantör och insåg att jag i fakturan betalar 109kr för ett "Film & TV"-abonnemang som jag inte kan minnas att jag tackat ja till. Detta abonnemang ska jag ha haft sedan 2020 och betalat för sedan ett år efter det (12månader gratis). När jag frågar hävdar leverantören att det måste ha accepterats muntligt eller på sms men att de inte har någon orderbekräftelse eller avtalssignering sparat då de bytt system. Har jag någon rätt att begära och få pengarna tillbaka för perioden, trots att den specificerats på fakturan?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline. I din fråga framgår det att du har ett avtal med din internetleverantör avseende bredband men att du fakturerats för ett abonnemang som du inte minns att du gått med på. För att kunna besvara din fråga – huruvida du har rätt att få återbäring för dessa betalningar – aktualiserar flera underfrågor som jag kommer att redogöra för nedan.
Förutsättningarna för internetleverantören att fakturera dig för ”Film & TV – abonnemanget”
För att internetleverantören ska ha rätt att fakturera dig för ”Film & TV abonnemanget” (hädanefter abonnemanget) krävs ett giltigt avtal. Den lag som här främst blir aktuell är lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (hädanefter AvtL). Huvudregeln – som det inte finns skäl att frångå i detta fall – är att avtal kan ingås formfritt (1 § st. 3 AvtL tolkad motsatsvis). Det är alltså möjligt att ett bindande avtal avseende abonnemanget kan komma till stånd muntligen eller genom sms förutsatt att det finns en rättsligt bindande överenskommelse mellan dig och internetleverantören. Av vad som framgår i din fråga föreligger dock överhuvudtaget inte någon överenskommelse; samtidigt som internetleverantören påstår motsatsen (även om deras påstående mest verkar bygga på ett antagande). Min bedömning är således att frågan om avtalsbindningen främst utgör en bevisfråga.
Internetleverantören har bevisbördan för att ett bindande avtal har kommit till stånd
I avtalstvister är det vanligt att det uppstår frågor gällande bevisbördan. Vem som har bevisbördan är inget som kan uttalas generellt utan kommer ofta bero på en bedömning i det enskilda fallet (detta ska skiljas från brottmål där det alltid är åklagaren som har bevisbördan). I konkreta fall kommer domstolar ofta luta sig åt olika argumentationstekniker som avgör vem som bör ha bevisbördan i det enskilda fallet. En argumentationsteknik som har fått stort genomslag i praktiken är den s.k. bevissäkringsmetoden (se bla NJA 2006 s 120). Vad denna innebär är att den part som har bäst förutsättningar att säkra bevisningen gällande ett visst faktum (i detta fall avtalet) är den som ska ha bevisbördan gällande faktumet. Jag bedömer att internetleverantören är den part som har haft bäst möjlighet att säkra bevisningen gällande avtalet i detta fall. Detta följer av att det för bolaget finns goda förutsättningar att säkra sådan bevisning samt att det för dig skulle vara (orimligt) svårt att säkra bevisning kring att något inte har skett. Att internetleverantören bytt system är inte något som påverkar bedömningen. Min slutsats är således att internetleverantören har bevisbördan för att ett avtal har skett och eftersom de inte verkar kunnat prestera någon form av bevisning torde det också innebära att de inte har någon rättslig grund att fakturera dig för abonnemanget.
Möjligheten att begära återbäring för de fakturor du betalat
Det framgår vidare att du trots att någon bindande avtal inte förelegat betalat i enlighet med de fakturor som internetleverantören skickat ut. Sådana situationer löses genom läran om condictio indebiti (misstagsbetalning). Denna princip finns inte reglerat i lag men har istället växt fram genom rättspraxis. Principen kan sammanfattas så att om en betalning utförts av misstag ska betalningen som stark huvudregel återgå. I det aktuella fallet har det skett en misstagsbetalning eftersom betalningen du gjort till internetleverantören saknar rättsgrund (inget avtal föreligger) och inte heller skulle ha utförts av dig om du var medveten om vad betalningen avsåg (jfr NJA 2015 s 1072 punkt 10). För att ett undantag ska bli aktuellt – alltså för att internetleverantören inte ska behöva återbära betalningarna- krävs då i princip att två förutsättningar är uppfyllda:
1) Internetleverantören ska ha tagit emot beloppen i god tro, samt att
2) interleverantören ska ha inrättat sig efter misstagsbetalningarna i god tro. (se NJA 2015 s 1072 punkt 12)
För att internetleverantören ska ha varit i god tro avseende misstagsbetalningen krävs att de varken insett att betalningarna utfördes av misstag (subjektiv god tro) samt att de heller inte borde insett detta (objektiv god tro). Man kan ifrågasätta huruvida internetleverantören inte redan vid mottagande borde insett att betalningen saknat rättsgrund och därför redan vid mottagandet av beloppen varit i ond tro. Oavsett hur man tolkar denna fråga bör det emellertid stå klart att internetleverantören hamnar i ond tro i samband med att du kontaktat dem om misstaget. Man kan knappast påstå att internetleverantören innan denna tidpunkt hunnit inrättat sig efter dina betalningar eller på något annat sätt anpassat sin verksamhet efter dessa. Slutsatsen blir därför att eftersom internetleverantören inte hunnit inrättat sig efter misstagsbetalningen i god tro ska betalningen i enlighet med huvudregeln gå åter.
Betydelsen av att det gått en lång tid mellan att abonnemanget startades tills du kontaktade dem
Avslutningsvis ska jag redogöra för betydelsen av att du förhållit dig passiv under en så pass lång tid efter det att abonnemanget startades (ca 3 år). Av rättspraxis framgår nämligen att det finns ett visst utrymme för att ett en passivitet att begära tillbaks en betalning kan ge mottagaren skäl att tro att betalningen är definitiv trots att det inte finns en bindande förpliktelse på din sida. Man skulle alltså kunna se det som att när visserligen något inrättande inte skett i god tro kan passiviteten att begära återbetalning trots detta givit mottagaren ett befogat intryck att betalningen varit definitiv. Utrymmet för att - utifrån detta synsätt - tillmäta internetleverantören intryck av din passiviteten någon avgörande betydelse är dock högst begränsad särskilt med hänsyn till att det rör sig om ett konsument – näringsidkarförhållande (se NJA 1989 s 224). Slutsatsen blir att inte heller din passivitet bör ha någon betydelse för huruvida betalningen ska gå åter.
Sammanfattning
I mitt svar har jag gjort bedömningen att internetleverantören har bevisbördan för att ett avtal har kommit till stånd. Eftersom bolaget inte lyckats frambringa någon bevisning kring detta blir utgångspunkten att något bindande avtal inte föreligger varför dina betalningar är att betrakta som misstagsbetalningar. Utifrån läran om condictio indebiti är då utgångspunkten att betalningarna ska gå åter. I mitt svar har jag vidare gjort bedömningen att det inte finns skäl att frångå denna utgångspunkt. Slutsatsen är således att internetleverantören är skyldig att återbära de betalningar du gjort som är hänförliga till det aktuella abonnemanget.
