Ångerrätt konsument resp. näringsidkare
Hej.
Detta blir en hypotetisk fråga som säkerligen kommer att följas av hen hel del åsikter.
Min fråga gäller ångerrätt vid distansköp. Hur kan det komma sig att ett distansköp-/avtal mellan näringsidkare och privatperson har en ångerrätt medan ett distansköp-/avtal mellan näringsidkare och näringsidkare ej har ångerrätt?
Vad är skillnaden?
Låt säga att en näringsidkare blir "pålurad" ett abonnemang eller liknande, då finns ingen möjlighet att häva köpet. Detta förefaller, för mig, lite underligt.
Det finns förmodligen en bra och rimlig förklaring jag inte tänkt på och vore mycket tacksam att få svar på varför lagen är utformad på detta sätt.
(Har läst, och förstått skillnaden mellan, Konsumentköplagens samt Köplagen.)
Lawline svarar
Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Du undrar alltså över skillnaden mellan situationerna då en privatperson ingår ett distansavtal och då en näringsidkare ingår ett distansavtal, och varför möjligheten till ångerrätt i de två situationerna skiljer sig åt.
Rent juridiskt är skillnaden mellan de två situationerna att privatpersonen räknas som en konsument, och därför omfattas av Lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen). Privatpersonen har därför rätt till de 14 dagars ångerrätt som stadgas i distansavtalslagen 2 kap 10 §. Enligt 1 kap 2 § avses med "konsument" en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Varför gäller då lagen och de rättigheter den medför bara för konsumenter och inte näringsidkare? Det stadgas i 1 kap 1 § distansavtalslagen att lagen innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distansavtal. Detta är centralt för att ta fasta på varför konsumenter har särskilda rättigheter - det rör sig om skyddslagstiftning, syftandes till att bevaka ett skyddsvärt intresse. Vissa lagar har genom politiska avvägningar vid lagstiftningen utformats för att skydda den man bedömer vara den svagare eller i underläge ställda parten. Arbetstagare har bedömts vara i behov av skydd gentemot arbetsgivare, hyresgäst gentemot hyresvärd, och konsument gentemot näringsidkare.
Näringsidkare som avtalar med en annan näringsidkare har inte ansetts ha samma skyddsbehov. Återigen har detta rört sig om politiska avvägningar, som landat i att konsumenter har mindre kunskap och information och därför är i ett underläge gentemot näringsidkare. Näringsidkaren förväntas vara bättre informerad än en konsument och därför inte lika utsatt för att t ex bli lurad eller övertalad att ingå ett avtal. Detta behöver förstås inte stämma i varje enskilt fall, men det är ungefärligen den motivering som ligger bakom att konsumenter är särskilt skyddade av lagstiftning på ett sätt som näringsidkare inte är.
Hoppas du fick svar på din fråga!
