Strikt hundägaransvar och skadestånd för vårdslös hantering av råttgift

Question

Jag har en fråga om hund, strikt hundägaransvar och BrB 13:8. Om en hund får i sig råttgift på ett hotellrum (råttgift fanns under sängen, skyltning saknades) är det enbart hundägarens ansvar eller kan även hotellets ägare göras ansvarig? I detta fall blev det dyra veterinärvårdsräkningar som hundägaren har betalat och hotellägaren hävdar strikt hundägaransvar. Anmälan i enlighet med BrB 13:8 känns som annan fråga, att göra anmälan mot hotellägaren leder ju inte till betalning av räkningarna, dock har jag inte hittat några rättsfall alls där lagrummet tillämpats eller har jag fel?

Answer 1

Hej!

Till att börja med vill jag förklara vad strikt hundägaransvar innebär. En hundägare bär enligt 19 § lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter ( https://lagen.nu/2007:1150 ), ett strikt skadeståndsansvar för de skador hundägarens hund orsakar. Att ansvaret är strikt, betyder att det inte krävs att ägaren har haft uppsåt att skada eller har varit oaktsam, för att hundägaren ska vara ansvarig för den skada hunden orsakar. Det strikta hundägaransvaret betyder alltså att en hundägare alltid är skadeståndsansvarig om hundägarens hund orsakar skada.

Det strikta hundägaransvaret avser alltså *skada som hunden orsakar*. Det betyder inte att hundägaren inte kan utkräva skadestånd av den som orsakar skada på hunden. Det hotellägaren hävdar är alltså fel.

Skadan på hunden är en sakskada och hotellägaren kan hållas ansvarig för skadan på hunden om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat skadan, se 2 kap. 1 § Skadeståndslagen (SkL) ( https://lagen.nu/1972:207 ). Jag tolkar din fråga som att det står klart att hunden insjuknade på grund av råttgiftet. Därför finns ett orsakssamband mellan hotellägarens utplacering av giftet och hundens insjuknande.

Nästa steg blir då att göra en bedömning huruvida hotellägaren har varit oaktsam i sin hantering av råttgiftet. Vid en oaktsamhetsbedömning jämför man hotellägarens beteende med ett beteende hos en normalt aktsam människa. Vid hantering av råttgift, som är en biocid, har det i lag angivits vissa riktlinjer. För att bedöma hur en normalt aktsam människa beter sig i en liknande situation går det att hämta stöd från dessa riktlinjer. Dels finns riktlinjer angivna i Miljöbalken ( https://lagen.nu/1998:808 ) och dels i Förordning (2000:338) om biocidprodukter ( https://lagen.nu/2000:338 ). Av bestämmelserna i dessa lagar, följer att biocider ska användas med stor försiktighet och att all spridning av biocider, ska ske på ett sätt som är så säkert som möjligt för omgivningen. T ex kanske en normalt aktsam människa hade satt upp varningsanslag som meddelade att råttgift var utlagt ( Stöd för detta finns i en publikation som Socialstyrelsen har utgett: ”Bekämpningsmedel och skadedjur”. Den behandlar hanteringen av bekämpningsmedel. I publikationen anges att en säkerhetsåtgärd som ska vidtas vid användande av råttgift, är att sätta upp varningsanslag , se publikationen på: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10949/2002-110-3_20021104.pdf ) och en normalt aktsam person hade kanske placerat giftet så att det var oåtkomligt för barn och husdjur.

Jag kan inte med säkerhet säga huruvida hotellägaren kan anses ha varit oaktsam och hur utgången skulle bli i en eventuell rättegång. Dock talar mycket för att hotellägaren kan anses ha varit oaktsam. Bl a den stora potentiella faran han framkallade för gäster med barn och husdjur, genom det sätt han hanterade råttgiftet på och de små åtgärder som hade krävts för att minska risken för skada. I praxis går även att hitta exempel på att skadestånd har utdömts då råttgift har utplacerats på ett oaktsamt sätt och skada har uppkommit på hund, se NJA 1951 not A 23. Det torde alltså finnas en chans att med framgång kunna utkräva skadestånd av hotellägaren.

De poster hundägaren då kan få ersättning för återfinns i 5 kap. 7 § SkL. Normalt utgår inte reparationskostnader som överstiger sakens värde. Genom rättsfallet NJA 2001 s 65 ( https://lagen.nu/dom/nja/2001s65 ) har dock HD slagit fast att veterinärkostnader för sällskapsdjur är ersättningsgilla även om kostnaderna överstiger djurets värde, förutsatt att det var motiverat att vårda djuret. D.v.s. utgår skadestånd så kan hundägaren få ersättning för alla veterinärkostnader som hundägaren har betalat.

Vad gäller 13 kap. 8 § Brottsbalken (BrB) ( https://lagen.nu/1962:700 ), så har lagrummet prövats i RH 1999:85 ( https://lagen.nu/dom/rh/1999:85 ). I Rättsfallet bedömdes dock inte gärningen som förgöring (13 kap. 8 § BrB) eller vårdslöshet med gift ( 13 kap. 9 § BrB), utan som djurplågeri (16 kap. 13 § BrB).

Jag tror dock inte att hotellägaren kan dömas till ansvar för förgöring, då det krävs att hotellägaren hade haft uppsåt att framkalla fara, för att det lagrummet skulle kunna tillämpas. Eventuellt går det att bevisa vårdslöshet hos hotellägaren och fälla honom till ansvar för vårdslöshet med gift ( En person dömdes till ansvar för motsvarande brott, enligt 1864 års strafflag i NJA 1959 s 254. ). För att hotellägaren ska kunna dömas till ansvar för någon av gärningarna, krävs dock att han ska anses ha framkallat *allmän fara* genom att placera gift under sängen. Med allmän fara menas att faran hotar en stor och obestämd krets. Huruvida han genom att lägga råttgiftet under sängen, kan anses ha framkallat ett konkret hot för en stor och obestämd krets går att diskutera. Jag kan dock inte utifrån informationen i frågan göra någon närmre straffrättslig bedömning av hotellägarens ansvar.

Med vänliga hälsningar