Kan barn tvingas umgås med en olämplig förälder?

Question

Vad är det värsta som kan hända Barnen?

Är mamma till 2 pojkar 8 och 10 år. Har ensamvårdnad. Barnen har knappt träffat fadern på 6 år och vill inte träffa honom.

Finns skäl till detta.

Faderns bakgrund kortfattat- missbruk, sägs nu vara drogfri. Går på medicin som inte sköts, psykisk ohälsa, personlighet störning, åker in och ut från psyk, nyligen utskriven från psyk,nyligen dömd för skadegörelse.

Destruktivt beteende och ingen insikt i sitt beteende. Föräldrar medberoende och försvarar honom.

De få gångerna han träffat barnen med annan vuxen har inte gått bra då barnen blivit skrämda och oroliga pga hans beteende. Han blir aggressiv, säger olämpliga saker eller beter sig konstig. Så har barnen upplevt honom och vill INTE träffa honom.

Har stoppat umgänget tillsvidare för jag anser honom vara olämplig för att träffa barnen.

Nu säger/hotar han och hans föräldrar att domen kan se till att han får umgänge via familjerätten med hjälp av en medlare.

Har själv haft kontakt med vår handläggare hos familjerätten som följt oss och han säger att jag ska stå på mig och fortätta i samma riktning.

Kan det gå så långt att mina barn blir tvingad att träffa honom när dom inte vill? Har gett honom många chanser och verkligen försökt övertala barnen dom gånger men varje gång har han förstört det för dom och sig själv.

Känner att nu räcker det.

Tacksam för svar.

Answer 1

Hej och tack för att du vänder dig till Lawline!

Sammanfattning
Jag tror inte att domstolen skulle besluta om umgängesrätt/umgängestvång med pappan. Tyvärr är det omöjligt att säga säkert vad en domstol skulle besluta, då umgängesmål avgörs efter vad domstolen tror är bäst för barnen och tar hänsyn till väldigt många olika omständigheter.

Hur jag har tolkat din fråga
Jag uppfattar din fråga som att du undrar ifall dina barn kan påtvingas umgänge med sin pappa trots att dem själva inte vill det.

Vem kan besluta om umgänge?
Till att börja med kan vi utgå från 6 kap. 15 a § föräldrabalken. Där framgår att domstol får besluta om umgänge mellan ett barn och en förälder. Talan kan väckas antingen av föräldern själv eller av socialnämnden.

Det verkar i ditt fall som att pappan har påstått att en medlare kan besluta om umgänge. Så är inte fallet. Det är endast rätten som kan besluta om umgänge mot den ena förälderns vilja - en medlare utses av rätten och ska enbart hjälpa föräldrarna att nå samförståndslösningar (6 kap. 18 a § föräldrabalken).

När bör domstolen besluta om umgänge?
Den relevanta frågan blir därför: när ska domstol besluta om att pappan ska ha umgängesrätt med barnen?

Det absolut avgörande är vilken bedömning domstolen gör om vad som är bäst för barnen (6 kap. 2 a § föräldrabalken). Det är alltså barnets bästa som är avgörande för alla tvister om umgänge. Vid bedömningen om vad som är bäst för barnet ska domstolen särskilt beakta risken för att barnet far illa, men också barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Som du förstår är bedömningen mycket komplicerad. Vad du, och vad barnen själva, anser vara bäst för dem är inte alltid detsamma som vad rätten anser vara bäst för barnen.

Från vad du har angett kan jag utläsa följande relevanta omständigheter:
1) pappan har (ganska allvarliga) psykiska problem, beter sig aggressivt vid umgänge med barnen och får dem i allmänhet att känna sig illa till mods,
2) barnen vill själva inte träffa pappan,
3) du har gjort ditt bästa för att umgänget med pappan ska fungera väl.

Barnens vilja att inte träffa pappan är inte avgörande för sig. Generellt kan sägas att det är först vid tolv års ålder som domstolen låter barnets vilja vara av avgörande betydelse. Inget av dina barn är så gammalt, vilket dock inte innebär att deras viljor inte är viktiga. De är viktiga men samtidigt inte avgörande. Tioåringens vilja är - i allmänhet - mer avgörande än åttaåringens vilja. Desto äldre och mognare barnet är, desto mer vikt fäster man vid barnets vilja.

Att du har gjort ditt bästa för att få umgänget med pappan att funka bra är även det viktigt. Detta innebär att du, i rättens ögon, redan idag försöker få till ett fungerade umgänge med pappan, vilket är ett ansvar du har (6 kap. 15 § föräldrabalken). För att återknyta till vad som sagts om umgängesmål i allmänhet kan man säga att du gör vad du kan för att barnen ska ha en god relation till pappan. Att rätten då ska besluta om viss umgängestid ter sig i detta fall ganska onödigt. Man kan anta att du, ifall pappan blir bättre och sköter sig väl, kommer låta honom umgås med barnen och uppmuntra dem att ge honom ytterligare en chans.

Pappans psykiska problem är inte avgörande i sig. Att de går ut över barnen är dock mycket viktigt. De ska ju enligt 6 kap. 2 a § föräldrabalken inte behöva fara illa, vilket kan antas att de gör på grund av dessa problem.

Min bedömning
Jag önskar att jag kunde ge ett helt tillfredsställande ja- eller nej-svar. Det är dock inte möjligt i frågor om umgängesrätt. Domstolens bedömning varierar kraftigt från fall till fall, och oftast går målen inte ens till domstol utan löses genom någon samförståndslösning som alla kan acceptera. I detta fallet kan jag dock säga så här mycket: det är väldigt mycket som talar för att en domstol inte skulle besluta om umgängesrätt/umgängestvång. Däremot är det viktigt att du fortsätter hålla kontakt med pappan - i den mån detta är möjligt - och uppmuntrar honom att bättra sig. Det kanske går bra att ta ett första steg mot en fungerande relation genom att låta barnen och pappan prata i telefon med varandra, eller liknande. Du har som sagt ett ansvar för att i möjlig mån se till att barnens relation till pappan byggs upp och fungerar. Detta ansvar sträcker sig dock definitivt inte så långt att du behöver utsätta dig eller barnen för påtagligt obehag.


Med vänliga hälsningar,