Det svenska rättssystemet och våra straffskalor
Hej,
Jag undrar hur man ska tänka kring de låga straff vi har i Sverige för sexförbrytare samt hur svårt det verkar vara för målsägande i de fallen? Att bli trodda, vi tagna på allvar osv.
Jag har svårt att förstå hur en pedofil eller våldtäktsman, eller mördare för den delen tex Anders Eklund, ofta kommer lindrigt undan och kan sedan utsätta fler barn eller kvinnor? I Eklunds fall hade han tex kunnat bli dömd i det första mordet på Pernilla och Engla hade då levt idag. Många pedofiler fortsätter begå brott efter avtjänade "straff". Jag skriver straff med citationstecken då jag det är bortom mitt förstånd att man sitter ett par år i fängelse när man förstört flera barns liv. Jag är inget Flashback-nättroll utan vill genuint förstå hur svenska lagen är uppbyggd och hur det kommer sig att man alltid verkar skydda gärningsmännen istället för målsägande/offer? Varför gör man det så svårt för unga tjejer att anmäla och bli tagna på allvar? Varför ser man inte till offrens säkerhet först och, såklart rättvisan.
Jag vill förstå hur man ska tänka utan att bli arg, vilka argument som kan finnas bakom lagarna och brottsrubriceringarna. Jag har försökt vända och vrida på det själv men jag det går bortom mitt förstånd vilka argument som skulle kunna tänkas finnas.
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Till att börja med ska sägas att din fråga är extremt intressant och något som diskuteras dagligen både innanför och utanför den juridiska sfären. Här vill jag lyfta att jag kommer skriva mer allmänt om olika faktorer och att det jag framför inte ska tolkas allt för strikt.
Jag var likt dig väldigt kritiskt till Sveriges rättssystem för några år sedan och skulle definitivt påstå att det fortfarande finns sådant som frustrerar mig. Efter att ha läst juridik i snart 5 år har jag dock insett hur rättssystemet inre maskin, om man skulle kunna uttrycka sig så, är mycket mer komplicerad än vad man tror. Det hela bygger på en systematik av regler som måste samstämma och beaktas.
Som exempel kan framföras den svenska lagstiftningsprocessen som är väldigt invecklad. Jag har sett en tendens av att folk uttrycker sig i stil med att "de borde bara stifta en lag som gör x" eller "de borde bara ändra lagen" mm. Det många inte vet om är att en lagändring, till och med i form av ett ordbyte kan ta flera år innan den går igenom, vilket beror på att lagstiftningsprocessen omfattar många olika moment. För att nämna kort brukar en statlig utredning tillsättas i början för att utreda frågan och det är inte sällan utredningen antecknas med upp till över tusen sidor. När utredningen är klar brukar även utredaren komma med förslag (betänkande) på hur lagändringen kan formuleras. Betänkandet skickas sedan till olika myndigheter, organisationer, kommuner mm som får komma med s.k. remissvar. Regeringen bearbetar därefter förslaget i betänkandet och lämnar i många fall förslaget till Lagrådet som granskar regeringens förslag. Detta utgör bara vissa moment i lagstiftningsprocessen, men den visar ändå på hur mycket arbete som kan ligga bakom lagstiftning (jag hänvisar till regeringens redogörelse av lagstiftningsprocessen).
Anledningen till varför jag lyfter lagstiftningsprocessen är för att den får relevans när det gäller att få ett hum om den svenska strafflagstiftningen. De olika brotten som finns uppställda i brottsbalken (BrB) har alla genomgått en ingående analys under lagstiftningsfasen. Det handlar delvis om att se till brottets beskaffenhet, men också till hur brotten förhåller sig till andra brott i straffskalan. Straffrätten präglas nämligen extremt mycket av principer där proportionalitetsprincipen är en stark sådan. Principen har inte en enda innebörd utan innefattar olika omständigheter som får sitt uttryck på olika platser i lagen och i olika sammanhang. T.ex. får proportionalitetsprincipen delvis uttryck i 29 kap. 1§ BrB av vilket det framgår att straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Det man kan få ut av denna paragraf är bl.a. att olika brott måste stå i rimlig proportion till varandra. Genom att höja straffskalan för ett brott måste man plötsligt se över straffskalan för andra brott varför förändringar tar tid och ibland inte resulterar i något. Det är delvis det jag tror många inte tänker på i första anblick.
Sen ska här inte glömmas andra principer och avvägningsbeslut som genomsyrar straffrätten både när rätten ska döma en person och när straffpåföljd ska bestämmas. Något övrigt som kan framföras är att åklagare som väcker åtal jobbar under staten och inte har som syfte att företräda målsäganden såvida inte detta bestämts. I övriga fall brukar ett målsägandebiträde föreskrivas vars enda fokus är att hjälpa målsäganden med både emotionellt stöd men också genom att framföra enskilt anspråk i form av skadestånd. Det skulle eventuellt kunna diskuteras om fler resurser hade kunnat läggas ner på detta.
Jag förnekar däremot inte att det svenska rättssystemet har brister. Det är beklagligt att många inte känner den tillförlitligheten som eftersträvas, att många är rädda för att inte bli tagna på allvar. Det är viktigt att det finns folk som kritiserar detta och det hela ska absolut tas på allvar. Det sammantagna jag vill att du ska få med dig är i alla fall att det hela är mer invecklat än vad det verkar, att det är mycket arbete bakom allt och att många avvägningar görs innan beslut fattas. Det finns ofantligt mycket mer som hade kunnat framföras, men för att inte dra ut på det för länge avrundar jag här. Du är däremot alltid välkommen att kontakta oss igen på Lawline.
