Avhändelse till nackdel för bröstarvingar
Lawline svarar
Hej!
Det här svaret tar sikte enbart på den familjerättsliga aspekten av den eventuella överlåtelsen. Frågor om arv regleras i Ärvdabalken, ÄB, och frågor om makars egendom regleras i Äktenskapsbalken, ÄktB.
Utgångspunkten är att man är fri att förfoga över sin egendom som man behagar, men med vissa eventuella inskränkningar ifall man är gift eller har barn. Nedan redogör jag för de inskränkningar i den friheten som kan aktualiseras i arvssammanhang, men först en regel ur äktenskapsbalken.
Det finns en förfogandeinskränkning som gäller innan arv, och den är för makars gemensamma bostad i ÄktB 7:5, vilken innebär att om bostaden inte är makens enskilda egendom så behövs den andra makens samtycke ifall bostaden ska avhändigas. Ifall din bekanta inte är gift, eller fastigheten i fråga inte är makarnas bostad så är detta alltså inget problem.
Man är inte skyldig att lägga sin egendom på hög och ge sina barn ett så stort arv som möjligt, men barn är likväl skyddade från att göras helt arvslösa. Detta genom bestämmelsen om laglott, vilket innebär att om man testamenterar bort all sin egendom så kan ens bröstarvingar klandra testamentet och kräva att utfå hälften av sin arvslott. Detta kallas för laglotten, 7:1 ÄB.
Om man har bröstarvingar kan man alltså i ett testamente disponera över endast hälften av den kvarlåtenskap som kommer att finnas efter sitt frånfälle.
Som sagt så har man inte någon skyldighet att spara ihop till ett stort arv till sina bröstarvingar, men om en överlåtelse görs nära inpå ett dödsfall så kan det betraktas som ett förskott på testamente, och i sådant fall kan det inkräkta på bröstarvinges rätt till laglott, ÄB 7:4.
Därmed blir det två variabler som måste beaktas: fastighetens värde i förhållande till kvarlåtenskapens samlade värde, samt tidsutdräkten mellan överlåtelsen och tidpunkten då arvskifte blir aktuellt, d.v.s när din bekanta avlider. Ifall värdet av fastigheten är större än det som din bekanta får förfoga över genom testamente, och överlåtelsen kan betraktas som ett förskott på testamente (sådant som skänks på dödsbädden, gåvor som görs för att "ordna successionen"), så kan din bekantas bröstarvingar klandra testamentet enligt 7:3 ÄB, och göra gällande att förskott på testamente enligt 7:4 ÄB ska återbäras.
Två inskränkningar finns i ens rätt att testamentera egendom om man är eller har varit gift. Det första gäller om man efterlämnar en make. Denne är då berättigad till att få minst fyra gånger det vid dödsfallet gällande prisbasbeloppet (ca. 200 tkr). Denna rätt har företräde framför testamentsförordnanden, 3:1 2 st. ÄB.
Den andra inskränkningen i ens rätt att förfoga över egendom genom testamente är när man har ärvt med försteg eftersom att man var gift, 3:2 ÄB. Den egendom som man erhåller på det sättet får man med s.k. fri förfoganderätt, vilket innebär att efter ens egna frånfälle så ska den egendom man haft med fri förfoganderätt fördelas till de efterarvsberättigade till den först avlidne maken. Man får alltså inte själv bestämma över den med sitt eget testamente, eftersom att man ärvt med s.k. försteg före makens arvingar.
Att det finns ett efterarv från en tidigare make ska inte vara en belastning för den efterlevande maken, men uppenbara missbruk är enligt 3:3 ÄB förbjudna, och ifall den som mottog exempelvis en gåva som resulterade i en väsentlig minskning av efterarvet för de efterarvsberättigade, förstod att detta var fallet, så kan gåvomottagaren bli skyldig att lämna tillbaka gåvan. Bestämmelsen tar sikte på avhändelser till förmån för den efterlevandes egna arvingar eller nya partners, men har ingen speciell begränsning i det avseendet och kan gälla avhändelser till vem som helst. Som jag tolkar regeln kan den tillämpas för att gemensamma barn påkallar den, om gåvan har utgått till en person som inte är arvinge till gåvogivaren.
- Denna tolkning grundar jag på anmärkningen på s. 146 i Folke Grauers bok Ekonomisk Familjerätt, åttonde upplagan, där han menar att oklarheten i första stycket i 3:3 ÄB gör att vederlagsregeln inte ska tillämpas eftersom att vederlaget ska tas ifrån den efterlevande makens arvingars arvslott, och att det därmed är poänglöst att använda regeln för gemensamma barn eftersom att deras kompensation så att säga kommer på deras egen bekostnad. Min tolkning grundar sig på det andra stycket i paragrafen, som föreskriver att gåvan eller dess värde skall återgå ifall den som mottog var i ond tro om att den skulle vara till ondo för givarens egna arvingar. Eftersom att kompensationen till de gemensamma barnen då kommer från en utomstående källa, förefaller det för mig som att det inte är poänglöst att tillämpa regeln trots att situationen gäller gemensamma barn. Eftersom att du ställer din fråga här på Lawline förefaller det svårt att argumentera för att du skulle erhålla fastigheten i god tro, och därför anser jag det värt att ta upp bestämmelsen eftersom att det inte är omöjligt att din bekantas bröstarvingar skulle kunna ha ett efterarvsanspråk från sin mor.
Ett kort exempel får illustrera grunddragen i arvsrätten, M och H är gifta med full giftorättsgemenskap och de har ingen enskild egendom. De har barnen P och F. M och H äger ett hus. Barnen ärver enligt 2:1 ÄB när en förälder avlider, men make ärver med försteg före dem. Barnen ärver i sin tur efter sista gemensamma förälderns bortgång. Förälderns kvarlåtenskap är det som återstår efter en bodelning mellan makarna (det bör påpekas att bodelning inte alltid görs, vilket kan leda till svårigheter vid framtida andelsberäkningar). Barnen skulle alltså ärva halva huset från ena förälderna, och andra halvan från den andra. Eftersom barnen får lika stora arvslotter delar de på huset, och får således en fjärdedel från vardera förälder. Bägge föräldrar kan testamentera som de vill, men med förbehållet att barnens laglott måste respekteras (1/8 av huset från vardera förälder) samt att barnens arv från den andre maken respekteras. Ifall den efterlevande maken på sin dödsbädd skänker huset i sin helhet till en vän rör det sig om förskott på testamente, och ifall den efterlevande under sin livstid avhänder sig huset och därmed väsentligt minskar barnens efterarv så kan det röra sig om ett missbruk enligt 3:3 ÄB.
Ett sista förtydligande är att laglotten tar avsikt på en andel av kvarlåtenskapen, och inte ett i sig självständigt minimivärde. En minskning av den ens egen egendom som man äger men som en gång kommer bli kvarlåtenskap, vare sig det är genom en oväntad utgift, en misslyckad investering eller en gåva, är inte otillåten. Det är själva testamenterandet i sig som styrs genom reglerna jag beskrivit ovan.
Mina försök att hålla svaret kort och översiktligt verkar ha varit förgäves, men jag ville inte att hanterbarheten av svaret skulle gå på bekostnad av dess innehåll. Eftersom att jag inte känner till den exakta familjekonstellationen runt din bekanta är svaret skrivet för att ta akt på fler eventualiteter snarare än färre. Därav den tämligen utförliga utläggningen av eventuella inskränkningar i en persons rätt att förfoga över egendom. Och glöm ej bort att jag är blott en student, och se mitt svar i ljuset av detta.
Vänligen,
